Upp till kamp mot träden!

 

Långsiktig hållbarhet, ska det någonsin kunna uppnås? I mina dystraste stunder är jag tveksam. Men att överge visionen vore att rekapitulera, att dö. Därför fortsätter jag. Alternativet är allt för skrämmande. Har tänkt en hel del på hur, och vad man bör göra. Bästa vägen till långsiktig hållbarhet, hur ser den ut? Om det tänkte jag skriva idag.

Har kommit fram till att problemet är träden. Det är träden som utgör det största och viktigaste hindret mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Träden, och trädkramarna! Överallt ser man dem. Hela tiden tvingas man uppfinna strategier för att inte förgöras av dem. Det tar väldigt mycket energi och fokus från kärnverksamheten, och ger upphov till inte så lite irritation.

Nej, jag har inte blivit galen. Har inte slutat bry mig om naturen. Tvärt om! Men träd som växer på fel ställen, trädkramare som lämnat skogen. Kort sagt alla som inte ser skogen, även om de står mitt i den och genom sitt sätt att agera gödslar den. Om dem bryr jag mig föga. Ska långsiktig hållbarhet, i ordets rätta betydelse, någonsin kunna uppnås behöver en radikal rensningsaktion genomföras, på bred front.

Träd som växer i skogen. Stora ståtliga träd. Träd som brinner med intensiva lågor på hösten, som erbjuder skugga om sommaren. Träd som omvandlats till ved och skänker värme när det är kallt. Om dem har jag bara gott att säga, och jag förenar mig mer än gärna med dem som vill krama dessa. Sådana träd och trädkramare behövs. De är en av förutsättningarna för långsiktig hållbarhet.

Men träden som finns i samhället (här och här är några exempel), kulturen (se här hur det kan gå) och inte minst inom akademin. Och deras trädkramare, som finns överallt. Först när de har bekämpats kommer arbetet med att skapa långsiktig hållbarhet att bära frukt. Så länge vi tror att odlandet av träd och skapandet av trädstrukturer är bra och önskvärt, så länge kommer vi att dras med problemen. Det är dags att inse det. Dags att bryta mönstret och skaffa sig nya och bättre tankemodeller. Vad som behövs är en annat typ av struktur att organisera samhället kring. En struktur som inte är lika rigid som trädstrukturen.

Lika fullt är det ett faktum. Trädstrukturer finns överallt. De är normen för organisation i dagens samhälle. Det är trädstrukturer som leder fram till orimliga chefslöner och stötande bonusprogram (se här!). Trädstrukturer ger oss även tron på att ansvar är något som kan förläggas hos en enskild individ. Genom att trädstrukturen har kommit att bli norm har den gjort oss blinda för dess negativa konsekvenser. Trädstrukturen är territorialiserande och dess vilja till makt är stark. Och den tenderar att ta över, när den väl fått fäste. Den lever sitt eget liv!

Det är med andra ord en högst förädisk struktur, som påverkar alla som befinner sig i den, radikalt. Den som befinner sig i dess topp, eller som klättar i strukturen. Alla som har skaffat sig en position inom strukturen eller som på andra sätt har gjort sig beroende av den. Alla dessa aktörer har något att förlora på att trädstrukturen raseras och byts ut mot en annan modell för organsering. För makt är som bekant inget man har, den är alltid knuten till specifika sammanhang. Den som tillhör en framgångsrik trädstruktur har allt att vinna på att den fortlever, och har följaktligen allt att förlora på att modellen problematiseras. Men menar vi allvar med strävan efter långsiktig hållbarhet, ekologisk såväl som social, då utgör detta en nyckelfråga som varken kan eller får viftas bort. Vem får betala priset? Vem är det som får ta smällen?

Trädstrukturens framgång som organisationsmodell har ett pris knutet till sig, klicka på länkarna ovan så ser ni. Dess stabilitet och fasta förankring gör emellertid att den kan stå emot mycket. En ståtlig fura fälls inte utan möda. Det betyder inte att man inte kan försöka, att man inte borde göra motstånd. Möjligheterna till kamp är många. Betänkt till exempel att det man vinner i stabilitet förlorar man i rörlighet. Och trädstrukturerna hatar och fördömmer rörlighet. Trädstruktrerna främjar bevarande och det rådande, till varje pris.

Professorn som har byggt en karriär. Ledaren som har knutit en massa epigoner till sig, som för hans talan. Och som lyckats samla tillräckligt många okritiska beundrare som putsar fasaden och håller skadeinsekter borta från stammen. Han (för det är nästan uteslutande män) har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt, och samma gäller för alla andra som lever i och av strukturen. Han har makt att tysta motstånd. Jag är säker på att ingen behöver leta speciellt länge för att hitta någon i sin närhet som stämmer överens med beskrivningen. Hur många gånger har man inte tvingats lyssna på någon, bara för att de har en hög akademisk titel?

Företagsledaren som omger sig av jasägare, det är ett annat exempel. Och styrelsen som står bakom honom (även här är det män i majoritet) och som kan räkna med hans stöd vid nästa möte, i ett annat företag som någon annan i gruppen är ledare för. Vad de gör är att bygga trädstrukturer. Monument över sin egen storhet. Men detta är också deras svaghet, strukturens sårbara punkt. Här finns goda möjligheter till motstånd.

När de faller. När professorn (som för länge sedan slutade läsa böcker) inte längre förmår upprätthålla skenet av sin egen brilljans i kampen om inflytande över kunskapen. Företagsledaren som av jasägarna övertygats om sin egen förträfflighet och som blivit fartblind och tagit katastrofala beslut. När ledaren för trädstrukturen faller, då faller han rejält. Och i fallet drar han med sig den struktur han byggt upp. Detta är allt annat än långsiktigt hållbart och det kostar intellektuell och ekonomisk energi som går förlorad för alltid.

Ändå är det denna struktur som gång på gång tillåts växa fram, och inte andra alternativ. Mot bättre vetande, bara för att det är svårt och osäkert att prova något nytt, ifrågasätts inte grundproblemet. Gång på gång låter man trädets krona bära ansvaret för konsekvenser som i själva verket alla inom strukturen är skyldiga till. Man slaktar guldkalven. Och istället för att ta vara på det som är bra och fungerar och skapa en ny typ av struktur av materialet, förgör man värdet och bygger en ny guldkalv. Skapar en ny identisk struktur, som får ett annat namn.

Att se detta hända om och om igen, och dessutom förväntas stämma in i kören av beundrare. Att ibland till och med tvingas känna sig som roten till problemen som hela tiden uppstår i alla trädstrukturer, bara för att man påpekar svagheterna och visar att man vill något annat. Att ständigt leva med risken att vara den som offras för sakens skull. Det är påfrestande! Men vad ska man göra om man har insett problemet? Hur ska man agera om man är övertygad om att rådande sätt att organisera världen inte är långsiktigt hållbart? Och om man dessutom har massor med bevis och rader av argument som stödjer oron och insikten? Ska man blunda och tänka att om jag gör som alla andra, om jag stämmer in i kören av beundrare, då är jag i alla fall inte ensam. "Jag äter hellre gröt tillsammans, än fläskfilé ensam" var det inte så han sa i filmen Tillsammans? Men är det gröt vi vill äta? Vill vi ha en dålig organisationsmodell tillsammans, hellre än en som fungerar till det vi egentligen vill? Är det gemensam trygghet på vägen mot undergång, eller allas överlevnad på sikt vi önskar? Det är viktiga frågor, som måste ställas. Det är frågor som också ställs, men tyvärr nästan bara inom ämnet Kulturvetenskap.

Någon universallösning på problemet finns inte. Men jag är övertygad om att om tillräckligt många sluter sig samman och lyssnar på varandra. Om tillräckligt många börjar samtala om problemen, och inte väjer för det som är svårt. Om bara lite fler vågar säga det som alla egentligen vet, att kungen är naken. Kungen har ingen makt, i sig. Han får denna av undersåtarna, genom att inte bli ifrågasatt. Om det kunde bli nästa stora trend i samhället. Då skulle en helt ny struktur växa fram som ett resultat av den processen. En rhizomatisk struktur, utan ett enda enskilt centrum. En struktur som liksom internet är uppbyggd av många sammankopplade noder istället för av en (sårbar) sambandscentral. Inom ett rhizom kan många röster göras hörda samtidigt. Här finns ingen ledare som kräver att man måste välja en, och en enda bästa lösning på ett givet problem. Här kan istället många parallella lösningar testas, och så får man se vilken som är bäst, för tillfället. Härigenom står man rustad även för det oväntat oväntade.

Rhizomet har vidare potental att förmera och ta tillvara massans samlade kunskap och intelligens. Och när många går samman, då uppnår man mer än vad en enda (aldrig så klok) indvid förmår. Den samlade visheten i en grupp är alltid större än ett ensamt geni. Det är så, jag lovar! 

Det är den kollektiva tystnaden som gör att trädstrukturerna kan fortleva. Träd behöver rötter för att kunna växa. Det är det som är så paradoxalt. För ju bättre rötterna är på sitt jobb, på att hitta näring och ju ihärigare de strävar efter vatten. Desto mer fjärmas kronan från marken. Vi ser detta överallt. Den som rik slutar vara ödmjuk, den som har makt och inflytande på ett område anser sig kunna kräva det även på andra. En professor är professor i alla sammanhang, även långt utanför sitt kompetensområde. Det är så det blir i kontexter där träd idealiseras. Det priset man får betala för att vara en del av trädstrukturen. Och det är inte långsiktigt hållbart.

Alla vet att det är samhällen med små klyftor som har minst problem och högst generellt välstånd, se här till exempel. Ändå vinner trädkramarna. Det är dags att såga ner träden. Dags att plantera rhizom. Hög till att börja leta efter konstruktiva flyktlinjer. 

För att uppnå långsiktig hållbarhet måste vi börja lyssna mycket mer på VAD som sägs, och mycket mindre på VEM som talar. Jag må vara grundaren av Flyktlinjer, men jag ser detta som en kollektiv process. En plats där idéer kan födas, testas och växa sig starka nog att sprida sig. Det är inte min plats, jag lånar den bara. Det är vår plats.

Flyktlinjer är en plats där idéer kan testas. Här kan man ta det som fungerar och göra något konstruktivt av det, och det andra lämnar man därhän.