Att jobba i mellanrum

The two of us wrote Anti-Oedipus together. Since each of us was several, there was already quite a crowd. Here we have made use of everything that came within range, what was closest as well as farthest away. We have assigned clever pseudonyms to prevent recognition. Why have we kept our own names? Out of habit, purely out of habit. To make ourselves unrecognizable in turn. To render imperceptible, not ourselves, but what makes us act, feel, and think. Also because it's nice to talk like everybody else, to say the sun rises, when everybody knows it's only a manner of speaking. To reach, not the point where one no longer says I, but the point where it is no longer of any importance whether one says I. We are no longer ourselves. Each will know his own. We have been aided, inspired, multiplied.

Så här inleder Deleuze och Guattari sin stora och viktiga bok Mille plateaux (i original), eller A Thousand Plateaus. Capiatlism and Schizophrenia, engelsk översättning (som om/när den kommer på svenska troligen får titeln Tusen platåer). Om detta tänker jag skriva några ord för att komma igång med min "in front of a live audience" läsning av boken. Eller, för att förtydliga, detta är inte tänkt att bli en föreläsning. Jag har visserligen läst före, men vad jag vill är att tillsammans med intresseade läsare, inom ramen för samtal, hitta nya innebörder i detta facinerande verk.

Som författarna själva skriver, detta är en bok som når sin fullbordan först när läsaren aktivt tar till sig innehållet och gör något i världen med hjälp av insikterna. Tusen platåer kommer därför aldrig att bli fullbordad, för det är alltid möjligt att göra nya läsningar. Härigenom är den alltid aktuell. Men, och det är viktigt, boken i sig är bara en del i detta. Poängen med den, dess innebörd och betydelse, skapas i läsningen, i arbetet med innehållet.

Okej. Vad ser jag i citatet? Hur förstå jag det? Jag börjar med att bryta upp texten, och inleder resonemanget med följande passage: "Since each of us was several, there was already quite a crowd", som är ett legendariskt citat. Hur kan det förstås? Jag läser det som en påminnelse om att begreppet människa varken är en gång för alla givet eller otvetydligt. Tvärt om måste man, för att rätt förstå vad det är man talar om, bestämma sig för vilken skalnivå man utgår från. Är det biologiska aspekter man vill diskutera, ja då behöver man kanske gå ner på cellnivå. Men är det sociala aspekter man är intresserad av, ja då måste man vidga innebörden betydligt och även beakta omgivningen. Begreppet människa, i den mening som jag finner i citatet, är ett sammanhållet och tillfälligt fenomen som är uppbyggt av såväl biologiska (celler, organ, nerver och så vidare) och tekniska (kläder, pacemakers, glasögon, blindkäppar och så vidare) aspekter,  men även av psykologiska (individens unika historia), sociala (de olika grupper som individen tillhör och utvecklar sin identitet tillsammans med) och kulturella (begreppet människa är en språklig konstruktion, och mycket av förståelsen som krävs för att det skall vara meningsfullt att tala om människan regleras av den logik språket är uppbyggd av). Människor består samtidigt av materialitet och av av imateriella aspekter, alltså kan man säga att redan jag som självständig individ, ensam på mitt arbetsrum framför datorn, är en grupp. Och i takt med att arbetskamraterna dyker upp ökar gruppen betänkligt. Om man väljer att se på världen med Deleuze och Guattaris ögon.

De skriver att de har använt allt som kommit i deras väg för att utveckla sin förståelse. Och boken är verkligen ett myller av disparata exempel och olika förklaringar. Det gör det lätt att gå vilse. Men om man vet, för detta säger författarna tidigt, att de utgår från några enkla principer och att dessa sedan upprepas. Att grundförståelsen lanseras och förklaras med hjälp av och via några få, i grunden enkla utgångspunkter. Då blir det förhoppningsvis inte riktigt lika skrämmande att ge sig i kast med verket. Man kan med andra ord läsa vidare. Förr eller senare hittar man ett exempel som hjälper en att förstå helheten.

 Det är också så man bör förstå den formliga explosion av begrepp som lanseras i boken. Författarna skriver att: "We have assigned clever pseudonyms to prevent recognition." Förklaringen till de många olika begreppen är att man ibland behöver nya ord, som ännu inte har några konotationer, för att lära sig förstå och se nya aspekter av det invanda. Kulturvetaren, till skillnad från fysikern, jobbar ju med det alldagliga, det som alla har framför ögonen. Det är ämnets stora dilemma. Det är lätt att tro att man är expert bara för att man känner igen sig. Men det vet alla som på allvar har försökt förstå kultur, att det är svårt. Här står man inför en gigantisk pedagogisk utmaning.

Deleuze och Guattris har ett högst eget sätt att (upp)lösa problemet. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Ett löst problem är per definition fortfarande ett problem. Deras sätt att arbeta går ut på att skapa verktyg för att se med hjälp av, och de skriver alltså inte om den levda verkligheten utan om sätt att förstå denna på. Filosofins uppgift, säger de, är att skapa begrepp (verktyg att tänka med) inte att förklara världen. Det gäller alltså att inte blanda ihop verktygen (pseudonymerna i citatet) med verkligheten (som alla känner igen). Bara så går det att hitta en förståelse för kulturen, som inte bygger på makt.

Om man nu ser på begreppet människa som en fråga om skalnivå, och om man väljer att inte jobba med verkligheten utan med verktyg. Varför då behålla sina egna namn, undrar de själva. Och besvara frågan med att det är av vana. Ibland behöver man slappna av. Det går inte att vara kritisk hela tiden. Man överlever inte om man uteslutande rör sig på ett abstrakt plan. För att kunna fungera som människa, bland andra människor, vilket är centralt om man vill nå ut med sina tankar. Om man inte vill bli betraktad som galen. Då måste man kunna delta i sociala sammanhang där man säger att solen går upp, när det i själva verket (och detta vet alla) är jorden som snurrar runt sin egen axel. Vad det handlar om är med andra ord en förmåga att växla mellan rollerna, att kunna skilja på kartan och terrängen. Om att veta när och hur det är läge att göra vad.

Deleuze och Guattari vill med sit sätt att skriva, "render imperceptible, not ourselves, but what makes us act, feel, and think." Det vill säga, de är inte intresserade av människan som individ. Vad de är intresserade av, och vad de menar att alla borde göra sig medvetna om, det är vikten av att förstå vad det är som gör att vi gör som vi gör, känner som vi känner och tänker som vi tänker. Verktygen som presenteras är utvecklade för att vara en hjälp i det arbetet. Verktygen kan användas för att förstå kulturella processer. Det är bara inom ramen för just kulturella processer som det är meningsfullt att överhuvud taget tala om människa. Eremiten som lever utan kontakt med andra människor är ett djur, precis som alla andra människor. Men genom att ingå i ett kollektiv påverkas man av sammanhanget, måste man anpassa sig. Att vara människa är en emergent storhet som kräver ett sammanhnag för att bli meningsfull.

Varför skall man jobba med boken? Vad är det för mening med att tillägna sig en uppsättning verktyg för att förstå världen och den kultur man lever i? Deleuze och Guattari besvara frågorna på följande sätt: "We have been aided, inspired, multiplied." Och det tycker jag talar för sig själv.

Arbetet med verktygen har hjälpt dem att förstå sig själva bättre. Det har inspirerat dem att fortsätta sitt sökande och berikat deras förståelse och upplevelse av att vara och verka i världen. De har också upptäckt vidden av sitt eget påstående, att människan är ett kollektiv. Utan kropp och kultur, utan teknologier, inga människor. Vi är och blir till i det sammanhang vi lever i. På gott och ont. Och det består alltid av fler än en, men färre än många. Det är i alla fall vad jag ser, när jag använder deras verktyg för att förstå världen omkring mig.

Jag är inte längre en och odelbar. Jag blir jag i samverkan med en hel massa olika saker och aspekter. Men viktigast, jag blir jag i och genom samtal med människor som liksom jag vill verka för långsiktig hållbarhet. Utan er som läser detta, och all den teknologi som krävs för att Flyktlinjer överhuvud taget skall kunna läsas, finns jag inte. Och inte ni heller.

Reaktioner?