Maktens olika ansikten III

Underskatta aldrig slumpens roll. Plötsligt händer det, men ytterst sällan på det sätt man tänkte sig eller önskade i förväg. Något händer hela tiden, tricket är att lära sig se och värdera det. Och en viktig egenskap är förmågan att ta tillvara de Flyktlinjer som överallt och hela tiden visar sig, i alla sammanhang. Helgen är som sagt vikt åt betraktelser av makt. Den finns överallt så det är ingen stor utmaning att hitta exempel att resonera kring.


Efter en snabb titt i dagens tidning fastnade jag för artikeln Storföretagens tickande bomber. Här finns utryck för allt det jag skrivit om ifråga om makt. Trädstrukturer, toppstyrning, förlorad verklighetsuppfattning, brist på kritiskt tänkande och så vidare. Det stärker mig även i tron om att Mångfaldsfrågan är alldeles för viktig för att utföras av ledningen i en organisation (se här).

När jag läser artikeln finner jag även en rad paralleller till den vetenskapliga världen. Plötsligt slår det mig att jag nog behöver förtydliga mig. Jag sysslar själv med vetenskap och är djupt insyltad i akademin. Jag vill påpeka att jag på inget sätt är kritisk till forskning, till själva verksamheten som bedrivs av utövarna. Samma gäller för näringslivet och samhället i stort. Det jag är kritisk till är maktstrukturerna som finns och som idag underblåses inom organisationerna. Orsaken till att jag är kritisk är att de hindrar den kreativitet och det kritiska tänkande som jag menar är nyckeln till långsiktig hållbarhet.

Detta är även Andreas Cervenka kritisk till i artikeln, som handlar om varför framgångsrika, multinationella jättar som till exempel Nokia, eller stora partier som Socialdemokraterna, på kort tid kan upplösas. Artikeln fullkomligt svämmar över av exempel på och uttryck för maktens rena kraft och dess dubbla natur. Vad jag ser när jag läser den är en rad bevis för att makt är inget man har. Gång på gång i medierna ser jag ledare som förklarar varför det går så bra för just dem, och jag hör dem aldrig tala om kunderna, väljarna eller de anställda. Mangrant slår de sig för bröstet och talar vitt och brett om sin egen förträfflighet. Och styrelserna går på det, gång på gång. Galna bonusprogram och huvudlösa chefslöner är resultatet, den iakttagbara effekten av trädstrukturen.

Makt korrumperar, och det som sker i en framgångsrik organisation är att ledarna förlorar fotfästet när de strävar mot och når toppen. Ju större företag, desto större klyfta mellan organisationens bas och dess ledande skikt. Detta nämns inte i artikeln som exempel på en varningsklocka, men jag hävdar att det är precis vad det är. En viktig varningsklocka! Klyftor i organisationer är grundproblemet, och samma gäller i samhället. Ju mindre klyftor, desto högre generellt välstånd, det visar undersökning efter undersökning. Låt mig här även vara tydlig med att jag inte tror på planekonomi eller kommunism, men jag är övertygad om att det går att skapa strukturer som ger stadga men som ändå främjar maktspridning.

Makt kan ses som ett flöde, och då förstår man att den organisation som kan kanalisera detta och bygga upp en struktur som drar till sig andra flöden, den röner framgång. Barak Obama insåg detta och sökte lite stöd och ekonomisk hjälp från många, istället för som man brukat i USA, mycket stöd och ekonomisk hjälp från få. Tyvärr måste Obama, när han väl kanaliserat flödet och därigenom erhållit makten, genomföra sin politik inom ramen för en rigid trädstruktur. Det är klart att han får problem. Tråkigt bara att ingen verkar se detta samband! Fler kulturvetare i samhället hade kanske löst en del av problemen?

Just detta att man inte ser samband, att man idag i samhället som helhet, är blind för maktens korrumperande verkan, det är ett stort problem. När man väl lärt sig se det, sticker det i ögonen och det är lätt att bli frustrerad över att så få inte verkar vilja se det uppenbara. En expert på området menar att den första varningsklockan man bör vara uppmärksam på det är när det blir allt färre dugliga och ifrågasättande tjänstemän på organisationens viktigaste poster. Nokia nämns som ett skräckexempel. Där lät man de högsta cheferna byta plats med varandra, och detta kallade man omorganisering. Kallasvuos famous last words: ”Vi har en tydlig riktning, vi vet vart vi ska.” Tjena!

Det är kanske så det känns när man står där uppe på kommandobryggan. Men organisationer är inga supertankers som går att styra från bryggan, det är kanaliserade flöden som byggs upp underifrån. Basen styr, ledningen är ”bara” galjonsfigurer! Det är ett faktum som glöms bort alldeles för ofta. Det visar sig också i artikeln att de chefer som lyckas i längden är de som aldrig riktigt går på myten om sin egen förträfflighet. Framgångsrika chefer är alltså chefer med dåligt självförtroende, som omger sig med kritiskt granskande medarbetare. Ängslighet är med andra ord en dygd! Det är chefer som inte tar egna beslut. Chefer som likt Obama söker stöd nerifrån. Det är därifrån makten emanerar och den som förstår det blir framgångsrik, men bara den som inte går på myten om sig egen förträfflighet stannar vid makten. Det är en sanning som går fullkmligt på tvärs mot vad man letar efter idag när chefer ska tillsättas.

Samma gäller som sagt inom vetenskapen, och ändå finns även där tydliga exempel på att man gåg på gång och mot bättre vetande strävar efter att underblåsa bildandet av trädstrukturer. Det finns en påfallande naiv och stötande tro idag inom akademin, på att om man apar efter företagsvärlden då kommer Nobelprisen som ett brev på posten. Inom akademin kallar man det excellens. Det är denna vi ska satsa på. Och den som kan utfästa löften om att man ska bli bäst i världen, den organisationen kan räkna med ökade anslag. Men man glömmer att i princip alla framgångsrika forskningsresultat genererats av slumpen. Man har letat efter en sak (det man har fått pengar för), men man hittar något annat. Och i champagneyran som följer på upptäckten glöms denna detalj bort eller tystas medvetet, vilket resulterar i att man får mer pengar, mer makt (men påfallande ofta uteblir resultaten). Trädstrukturen stärks av detta tänkande, och forskarna åker runt och talar i världen, putsar på fasaden och bevakar sina patent. Det är ett gigantiskt slöseri med resurser!

Mitt förslag till lösning hittar jag i en liten anspråkslös bok som heter: The Wisdom of Crowds. Why the Many are Smarter Than the Few. Författare är James Surowiecki. Tanken bygger på det empiriskt iakttagbara fenomenet att många medelmåttor som går samman, nästan alltid vinner över enskilda genier om de ställs mot varandra. Detta fenomen finns det evidens för, men det går på tvärs mot hur vi tror att det ska vara, och därför krävs det en utvecklad kritisk förmåga för att se det!

Min syn på vetenskap, på samhällsbyggnad och företagsledning utgår från denna enkla tanke. Den hjälper mig att inte tappa fokus från uppdraget, att förstå kultur (inte att göra karriär i det akademiska systemet). Därför väljer jag att bjuda in kritiskt, intresserade läsare i samtalet kring huvudfrågan. Tillsammans når vi ett bättre resultat än vad jag förmår på egen hand! Genom att inför öppen ridå låta tankarna utvecklas, genom att släppa ifrån mig även hugskott och mindre genomtänka förslag. Framförallt genom att inte gå på myten om min egen förträfflighet, är jag övertygad om att jag når djupare och bredare kunskaper och insikter än om jag låst in mig i elfenbenstornet och i ensamhet slipat på formuleringarna så att det skall hålla för excellenta kollegors kritiska granskning. Det är det rådande idealet inom akademin idag! Men forskning handlar om kunskap, det är kärnverksamheten! Och i kunskapssammanhang är fler kockar bättre än en.

Den som har makten har också makten över kunskapen. Därför är den absolut viktigaste forskningspolitiska åtgärden att dels sprida makten, dels skilja på makt (det vill säga pengar) och kunskap. Excellens är lika omöjligt att planera för som kunskap, den växer underifrån och är oftast ett resultat av slumpen.

Därför sjunger jag samtalets lov, därför bjuder jag in läsare i kunskapsprocessen och därför letar jag efter Flyktlinjer och litar på slumpen mer än på min egen förmåga.