Förtydliganden om vetenskaplighet

En tidigare bloggpost fick titeln: Att inte veta. Det enda sant vetenskapliga förhållningssättet! Där försökte jag sätta ord på mina tankar om vad vetenskap är, och vad som kännetecknar mitt ämne Kulturvetenskap. Eftersom bloggande är ett förhållandevis snabbt medium smög det sig emellertid in en del oklarheter i resonemanget, eller jag vill snarare se det som så att ett enskilt forskarsubjekt aldrig kan vara perfekt. För att slipa argumenten behövs uppmärksamma läsare, och kunskap uppstår som bekant i mellanrum. Kunniga och kritiskt uppmärksamma läsare är jag begåvad med, även om den första av helgens poster om makt indikerar något annat. Annika lämnade till exempel denna kommentar:

Jag är inte med på att kulturvetenskapens mål är att avskaffa sig själv. För mig låter det som att det finns en punkt, ett mål, som går att komma till och som innebär att det inte finns mer att få syn på. Att vi vid det målet skulle veta allt som är värt att veta om vad det innebär att vara människa i den här världen. Jag tror inte att det är så du menar, men det blir en paradox.

Vad jag ser här är en läsare som tagit både mig och min text på allvar. En kritiskt, kunnig och skärpt läsare som vill samtala med mig om den fråga jag undersöker. Här finns inga insinueringar, inga makttekniker, bara en vilja att hjälpa och önskan att förstå. Den typen av kommentarer leder framåt, mot ökat ömsesidigt vetande. Och om det var så det såg ut inom akademin skulle man kanske kunna lösa frågan om långsiktig hållbarhet. Tack Annika!

Vad menar jag med att Kulturvetenskapens mål är att avskaffa sig själv? Först när jag konfronteras med den frågan inser jag hur påståendet kan läsas och förstås. Och mitt svar är att jag inte menar att det skulle finnas någon sådan punkt. Själva avskaffandet är inte målet. Men ändå vidhåller jag att den enda hållbara inställningen och sant vetenskapliga förhållningssättet är att arbeta för att upplösa problemen man ställs inför. Det finns en stor och viktigt skillnad här, mellan att lösa och att upplösa. Den som sitter inne med lösningen har allt att vinna på att problemet finns kvar. Men den som upplöser problemet har ställt sin kompetens till allmänhetens förfogande.

Här finns, menar jag en tydlig parallell till Wittgenstein, som, när han möttes av studenter som drömde om att bli filosofer, rådde dem att syssla med något annat. Att drömma om att bli vetenskapsman, eller vetenskapskvinna, det är att söka sig till akademin av fel orsaker. Vetenskapens värde ligger, som jag ser på saken, inte i dess resultat, utan i verksamheten som sådan. Det finns ett alldeles för stort intresse för vetenskapliga insignier, på Nobelpris och citeringar, inom akademin idag. Det tar fokus från verksamheten, som är att bidra till mänsklighetens överlevnad och långsiktigt hållbara och generella välstånd. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Den som sysslar med vetenskap för att uppnå titlar gör det av skäl som riskerar att underblåsa rådande maktordningar. Om uppgiften är att avskaffa sig själv blir det svårare för lycksökare att hitta sin plats. Om vetenskap bedrivs av utövare som gör det därför att de brinner för att få veta, och inte för att de strävar efter makt och inflytande, då ökar chansen att vetandet som skapas faktiskt kommer mänskligheten till gagn och inte bara individerna som bedriver verksamheten.

Det finns en uppenbar risk att nuvarande akademiska upplägg, just eftersom det är en verksamhet som har ett betydande förtroendekapital knutet till sig, ger dess utövare otillbörlig makt som ställer allmänheten i en olyckligt underordnad beroendeposition. Makt korrumperar och därför bör man inte underblåsa den. Det är lite som att ställa fram en öppen burk honung en sensommardag, och sedan bli förvånad när man återvänder efter en timme och finner den full med flugor och getingar. Det är den paradoxen jag vill upplösa genom att föra fram en alternativ utgångspunkt, vilket ställer frågorna, problemen och arbetet med dess lösning i fokus, istället för svaren och utövarna.

Jag tror aldrig att vi når full kunskap om vad det innebär att vara människa, och det viktigaste argumentet för det är att mänskligheten och världen ständigt förändras genom att bli till i en evig process av upprepad skillnad. Blivande och förändring är en kulturell konstant, och först när man insett det kan arbetet med att förstå börja. Men det blir aldrig klart, även om det är strävansmålet.

Det vetenskapliga förhållningssätt som jag förfäktar handlar om att uppmärksamma kompetenserna som utövarna besitter, mer än titlar och citeringar. Fokus bör ligga på framtiden, inte på historien. Ingen som sysslar med vetande borde tillåtas vara större än sina senaste rön. Vetenskap får inte bli en struktur där man kan leva på gamla meriter. Det är ett annat sätt att säga att man bör anamma målet att avskaffa sig själv.

En väg att gå skulle kunna vara att inrätta ett slags vetenskapens Hall of fame, en plats utanför akademin där man kan uppmärksamma betydelsefulla insatser för mänskligheten. Och ett sådant utnämnande skulle kunna förenas med livslång ekonomisk trygghet för den som får utmärkelsen, vilket man erhåller den dag man inte orkar, vill eller kan driva kunskapen om världen framåt längre. Som det ser ut nu är det allt för svårt att skilja ansedda forskares konstruktivt kritiska utlåtanden, från ogint destruktiva. Den som har makten har också makten över kunskapen, och det är inte självklart att enskilda forskares intressen går hand i hand med mänsklighetens.

Helgen är som sagt vikt åt samtal om makt, och vad jag ytterst vill uppnå, är att den sprids. Strukturerna som samhället vilar på måste i möjligaste mån utformas på sådant sätt att de underblåser spridandet, stället för att gynna allokerandet, av makt.

Forskare borde helt enkelt aldrig tillåtas få mer uppmärksamhet än resultatet av deras arbete!