Getingen och Orkidén

Tänkte ge mig i kast med en passage från Deleuzes text om Samtalet som finns på nätet, och som kan rekommenderas till den som inte har läst Deleuze i original. Texten är inte så lång,men den innehåller allt det som kännetecknar Deleuzes övriga texter. Jag går igenom passagen bit för bit och resonerar kring vad jag finner där och presenterar mina tankar om hur innehållet kan användas.  

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning.

Här finner jag påpekanden om att tillblivelse är något som sker överallt, alltid. Och därför går det inte att härma. Härmande bygger på tanken om att det finns original och kopior, vilket Deleuze förekar. Det finns bara förändring. Ständig förändring. Deleuze skriver i sin avhandling Difference and Repetition, att det finns en konstant i världen och det är upprepandet av skillnad. Tanken hämtar han från Nietzsche, från hans eviga återkomst. Det som kommer tillbaka det är skillanden, det är den som upprepas. Och det är ett annat ord för tillblivelse. Eftersom inget någonsin är sig likt i världen finns heller ingen modell att anpassa sig efter, bara nya förhållanden. Ständigt!

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Här fortsätter det resonemnaget. Vad ska jag bli? Det kan man inte veta, för den värld man i den typen av frågor hänvisar till, den finns inte. Inte ännu. Och väl där är allt annorlunda. Den som vill bli något förändras också i processen, och därför är förändringsprocessen dubbelriktad. Livet levs inte i ett koordinatsystem uppbyggt av fasta punkter som passeras, det skapar däremor relationer mellan punkter under vägs. Livet följer ingen karta. Kartan ritas genom att man lever i världen, och dess konturer går bara att registera i efterhand.

Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilations­fenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter.

Alla möten förändrar dem som är inblandade. Alla aktörer som möts påverkas ömsesidigt. Det gäller såväl mänskliga aktörer som icke-mänskliga. Inget är sig någonsin likt. Därför leder härmning fel, och det går inte att tänka i parallellitet. Allt i världen sker här och nu, samtidigt.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

Förbund? Det skulle kunna vara ett slags enhet, bestående av mindre enheter som slutit sig samman. När de förenats utgör de en ny enhet, men inget par. I förbundet förlorar enheterna sig status som solitär. För att återkoppla till tidigare bloggposter kan salt fungera som förklaring. Salt består av klor och natrum, men salt är också en egen enhet. Natrium och klor är inte ett par, genom att ingå förbund skapas något helt nytt. Det emergenta fenomenet salt. Ett tillblivande. På samma sätt är det med ett samtal. Där möts två aktörer, utbyter erfarenheter och förändras ömsesidigt i mötet, vilket ger upphov till något nytt.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtill-blivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen. Ett enda och samma tillblivande, ett enda tillblivandeblock, eller som Rémy Chauvin säger, en »a-parallell utveckling av två varelser som absolut inte har något att göra med varandra«.

Detta är en underbar passage som med hjälp av ett konkret exempel från naturen visar hur två aktörer kan ingå ett förbund som både förändrar och knyter saman. Getingen klarar sig inte utan orkidén, och orkidén klarar sig inte utan getingen. Det går inte att förstå getingen och orkidén som två självständiga aktörer. Båda blir till i samma rörelse, samma tillblivelse skapar dem båda, ömsesidigt. Ändå är det två separata enheter. Samma gäller för samtal. Det som skapas där är produkten av bådas ansträngningar, och båda parter förändras i mötet, tillsammans. Samtidigt som de förblir självständiga (annars är det inte ett samtal).

Det finns djurtillblivanden hos människan som inte består i att leka hund eller katt eftersom djuret och människan bara möts på den gemensamma, men asymmetriska deterritorialiseringens vägsträcka.

Denna passage vet jag nog faktiskt inte vad jag ska säga om. Får låte den ligga till sig, eller det kanske finns någon annan som vill göra ett försök?

Det är som Mozarts fåglar: det finns ett fågeltillblivande i den musiken, men fångad i fågelns musiktillblivande och de båda bildar ett enda tillblivande, ett enda block, en a-pa­rallell utveckling, som inte alls är ett utbyte utan »ett förtroligt meddelande utan möjlig samtalspartner«, som en tolkare av Mozart säger - kort sagt ett samtal.

Musiken hos Mozart drar mot fågelhållet, och fåglarna rör sig i riktning musik. I mellanrummet skapas något nytt som varken är uteslutande musik eller bara fågelkvitter. Genom att båda kan sägas utgöra referenser till varandra förändras också båda, ömsesidigt.


Alla ord ovan handlar om samtalet. Deleuze brukar hävda att han skriver refränger, och att hans sätt att bygga upp ett resonemang liknar musiken som byggs upp genom upprepandet av återkommande slingor. Och för varje gång en slinga komer åter har det hänt något nytt. Förståelsen ökar för varje varv, även om det är samma ord som upprepas. Ständigt händer något nytt, igen, igen och igen. Därför måste man våga läsa vidare även om man inte förstår. Man vet aldig när poletten trillar ner. Och det finns ingen omedelbar betydelse att avkoda. Förståelsen är en process, och den växer fram i mötet med texten. I dess upprepande av välkända teman.

Det är samtalet. Det är detta jag strävar efter här, på Flyktlinjer. Variera några betydelsefulla grundteman, och genom dessa betrakta den värld som ständigt blir till. Jag är bara en aktör, och jag strävar efter möten. Efter ömsesidig tillblivelse.

Vilka möjliga betydelser ser ni i citatet?