Kulturvetenskap - En levande vetenskap

Kulturvetenskap är inte bara en vetenskap om det levande, det är också en levande vetenskap. Rörelse är den konstant man jobbar med och har att förhålla sig till. Att skriva om rörelse och samtidigt befinna sig i rörelse, samt att skapa texter som tar hänsyn till detta och i någon mening själva består av rörelse. Det är Kulturvetenskap, i alla fall är det den vetenskap jag bedriver och talar mig varm för. En sådan kulturvetenskap har potential att leverera de verktyg som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Mycket av den vetenskap som bedrivs inom akademin idag går tyvärr åt helt annat håll, mot allt starkare uttryck för fastlåsande och död. Vetenskap får inte låsa fast det som rör sig, vilket allt i universum gör. Det handlar bara om olika hastigheter. En vetenskap som undersöker, bygger på och själv befinner sig i rörelse, kan och får inte låsa fast.

Det betyder att ordet tolkning blir laddat. För vad innebär det att tolka? Ett sätt att se på den saken är att lägga märke till att tolkning ofta handlar om att tala om för någon att det betyder det där. Tolkning utförd på sådana premisser handlar om att låsa fast, om att uppfinna betydelser och om att skaffa sig gehör för rimligheten i dessa. Det handlar med andra ord om makt. Närmare bestämt handlar det om kunskap och makt. Två sidor av samma sak!

Den som tolkar kulturella fenomen på det sättet använder sin vetenskapliga prestige och sitt ämnes anseende för att pådyvla världen sin egen uppfattning. Omnipotens och hybris ligger inte långt borta. Om, säger om, detta görs utan att öpnna upp för alternativa tolkningar, det vill säga peka på den rörelse man själv som forskarsubjekt befinner sig i. Kulturella innebörder är aldrig fastlåsta, de befinner sig alltid och per definition i rörelse. Men så ser det inte alltid ut i analyser av kultur, tyvärr.

Att ta på sig en sådan uppgift som kulturvetare, det är att apa efter framgångsrika vetenskaper som till exempel fysik. Men det är förödande, för kultur är något väsenskilt från fysiska fenomen. Dessa går att räkna på och det är fullt möjligt att göra förutsägelser om fysikaliska processer, i alla fall om man inte rör sig på kvantnivå. Men kultur kännetecknas överallt och alltid av öppen tillblivelse. Kultur är en icke-linjär process. Därför blir effekten av vetenskapliga påpekanden om hur det är alltid fastlåsande, eller de riskerar i alla fall att bli det. Om forskare säger att vi firar jul för att det ligger i den svenska kulturen, då far man med osanning. För faktum är att det är svensk kultur som görs när vi firar jul på det sätt vi gör i Sverige. Samma är det med snapsen till sillen, den dricks inte av kulturella orsaker, det är kultur som utförs när glaset höjs till munnen i goda vänner sällskap.

Det är dags att ta dessa insikter på allvar. Kultur är ett alldeles för viktigt ämne för att kläs ut i lånta fjädrar! Kulturvetenskap har egna meriter, och det är dessa jag vill visa på här och tillsammans med mina läsare utveckla. Jag tror stenhårt på mitt ämne, men inte alltid på alla utövare av kulturvetenskap.

Den kulturvetenskap jag talar om och brinner för, det är en kulturvetenskap som bejakar rörelse. Det är en vetenskap som insett det destruktiva i att diskutera. En vetenskap som har insett poängen med att samtala, eftersom kultur är en angelägenhet för alla.

Vad innebär det då att samtala, om att skapa kunskap inom ramen för ett samtal? Jag ser bloggandet som ett exempel på detta. Att blogga är att inför öppen ridå låta tankarna flyta i en strid ström, och om att ta tag i det som händer i mötet med kritiskt intresserade läsare. Det är en process av fördjupad insikt om varat. Och det går på tvärs mot hur det brukar se ut inom vetenskapen. Där är idealet att man på egen hand och efter på förhand noga utformade och detaljerade metoder slipar på sina argument och presentationen av dessa. Och detta gör man så till den milda grad att, om man lyckas, om man är duktig på att snickra ihop argumenten, då kommer även den mest insatte läsaren att få svårt att hitta luckor i resonemangen. Det gör det svårt att driva kunskapen framåt. Att bedriva vetenskap på det sättet upplöser inga problem, det gör bara allmänheten beroende av den som äger problemen, vilket inte leder till långsiktig hållbarhet! Ytterligare ett exempel på kunskapens och makten sammantvinnade karaktär.

Alternativet till detta sätt att arbeta är att öpnna upp den vetenskapliga praktiken. Att belysa hela processen, från planeringen till empirin och arbetet med att utvinna kunskap. Det handlar om att inte låsa fast, utan mer om att peka på möjligheter till förståelser. Det handlar om att våga släppa ifrån sig texter som inte är fulländade, för att det underlättar för granskaren att hitta svagheterna i resonemanget. Det handlar om att tillsammans med dem vetenskapen berör, skapa det vetande som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet.

Det handlar om Samtal! Att samtala är att öpnna upp mellannrum där kunskapen och vetandet "händer" och det handlar om att tillsammans med andra betrakta vad som händer och om att testa flyktlinjerna som processen genererar. Det handlar inte om att kritisera. Inte om att vinna. Bara om att ta tag i det som fungerar, oavsett varifrån det kommer och utan att bry sig om vem det kommer ifrån. Det handlar om att inte lägga tid och energi på sådant som inte fungerar. Det handlar om att befinna sig i rörelse.

Det är detta jag menar med att upplösa problem, till skillnad från att lösa dem. Och det är den typen av Kulturvetenskap jag sysslar med. Här och på Högskolan Väst!

Tillsammans når man längre än på egen hand!