Maktens olika ansikten II

Av en hel massa olika skäl har jag valt att ägna en del av helgen åt att fördjupa mig i frågan om makt. Vad jag är intresserad av är dess mekanismer, hur den fungerar och tar sig uttryck. Utgångspunkten är att makt har man inte, den finns bara i relationer och endast i handling. Makten är det som får den underordnade att vika sig och lyda, samtidigt som den överordnade utan egen kraft blir lydd. Till den som inte känner igen sig eller som kanske protesterar vill jag påpeka att det naturligtvis inte är så det känns, varken för den som drabbas eller den som gynnas. Jag hävdar alltså inte att underordning skulle vara något självvalt, och att den som är utsatt för makt har sig själv att skylla. Frågan är mycket mer komplex än så och just därför viktig att utreda.


I dagens Brännpunkt skriver Wanja Lundby-Wedin om en rädsla som sprider sig, inte bara i vården. Hon menar sig se en rädslans och tystnadens kultur breda ut sig i samhället. Det är ett skrämmande exempel på maktens effekt. När tillräckligt många väljer att vara tysta blir det ett samhällsproblem som kan få katastrofala följder. Därför är det av yttersta vikt att frågan om makt lyfts upp och diskuteras. Men för att komma någon vart med problemet måste alla tala om samma sak. Utgångspunkten måste vara en gemensam definition av begreppet, först då går det att skapa lösningar. Och jag vill dra mitt strå till den stacken.

Så länge man tror att makt är något som kan innehas, vilket är en vida spridd missuppfattning idag. Så länge kommer maktens effekter att vara osynliga, men absolut inte verkningslösa, tvärt om! För att skapa långsiktigt hållbara lösningar krävs alltså insikt i och förståelse för grundproblemet. Jag tycker därför att Lundby-Wedin är inne på rätt spår när hon ger sig på strukturen (vilket är vad som ger upphov till effekten tystnad) och inte individerna. För det är där makten verkar, på en överindividuell nivå och i samverkan mellan hel massa olika aktörer (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genom att lagvägen reglera talutrymmet och därigenom bygga in ett skydd för människorna skapas balans i relationen. Heja, mer sådant!

Makt är som sagt inget man har, men det finns tekniker som kan användas för att kanalisera den makt som finns i alla relationer. Teknikerna, det vill jag vara tydlig med, är dock inte utformade för ändamålet att utöva makt, och de är lika verkningsfulla även om den som använder dem inte är medveten om vad han eller hon gör. Och den som drabbas av dem behöver heller inte vara medveten om dem för att det skall vara meningsfullt att tala om dem i termer av tekniker. Makt eller härskarteknikerna brukar formuleras i fem punkter och jag ska nu gå igenom dem och fylla dem med innehåll och exempel från den akademiska världen.

Osynliggörande, det är den första punkten. Ett exempel på det kan vara när man upptäcker att ens kollegor undviker en. Det kan ta sig olika uttryck och man märker det först efter ett tag, när det slår en att man plötsligt inte stöter på han eller hon lika ofta i korridorerna. Andra sätt som denna teknik tar sig uttryck är när man inte får ordet vid möten, eller när man på oklara grunder blir förbigången vid utnämningar. Detta är en lömskt passiv teknik, för det är svårt att anklaga någon för något som den inte har gjort. Underlåtelse att handla får avsedd effekt, om man låter sig bli tystad. Det är ofta så det går till. Det är ofta så det börjar, genom att individen av olika anledningar intar en passiv roll (det kan handla om dåligt sjävförtroende till exempel). Och den som inser i efterhand, eller efter ett tag, att man blivit osynliggjord och då plötsligt kräver respekt och uppmärksamhet. Hon eller han har paradoxalt nog placerat sig själv i underläge. Det är i den situationen hur lätt som helst att bli utsatt för nästa teknik.

Förlöjligande, som får förstärkt verkan om den kombineras med osynliggörande. Har man allt för länge accepterat att bli osynliggjord och allt för ofta valt att lyssna och lyda istället för att höja sin röst och bli tagen på allvar, då riskerar man att bli förlöjligad när man väl kräver sin rätt. Den som vill kan hitta hur många saker som helt att skratta åt. Vad någon säger, hur någon säger det, när någon säger det och så vidare. Ett skratt på ”rätt” ställe är ett supereffektivt sätt att oskadliggöra någon. Skrattet har den egenheten att det smittar, och plötsligt skrattar alla, utan att egentligen veta vad de skrattar åt. Men den som drabbas vet, och tar åt sig. Och det djävulska är att om detta påpekas, då kan även det vändas mot den utsatte. Den som påpekar förorätter är ett lätt byte för den som (medvetet eller omedvetet) vill använda förlöjligande tekniker. Mendet finns många andra sätt att uppnå samma effekt. Man kan till exempel himla med ögonen, skaka på huvudet eller utbyta menande blickar, när den utsatte talar. Kort sagt, vill man så är det väldigt enkelt att få någon att framstå som mindre värd. Ett skratt förlänger möjligen livet på den som skrattar, men hur är det med den det skrattas åt?

Undanhållande av information. Detta är precis som de båda första en lömsk men effektiv metod att kanalisera makt. På möten i grupper där detta förekommer finns ofta en dold dagordning, och den som inte är insatt ställs utanför och får svårare att få gehör för sina synpunkter och användning för sin kompetens. Eftersom det så klart, oftast inte handlar om central information är det svårt att upptäcka undanhållandet och det gör det svårt att diskutera problemet. Först i efterhand upptäcker den drabbade att han eller hon inte hade lika mycket information som övriga, och deras vilja blir därigenom enkelt och smidigt lag. Beslut som är tagna är svåra att riva upp. Även detta är svårt att påpeka och att anklaga någon för. Och den som för fram sådana synpunkter riskerar därför att klassas som samarbetsovillig.

Dubbelbestraffning. När ovanstående tekniker väl satts i verket. När processen är igång, och den har ofta pågått ett tag innan parterna upptäcker att den rullar. Då är det oftast försent att göra något, utan att riskera att anklagelserna slår tillbaka på den utsatte. Det är precis vad tekniken dubbelbestraffning handlar om och går ut på. Om makt utövas systematiskt finns det hur många sätt som helst att skapa situationer där, hur den drabbade än agerar (eller inte agerar), så finns det anledning att kritisera henne eller honom.

Påförande av skuld och skam är den sista tekniken som brukar räknas till de klassiska härskarteknikerna. Och det kan också ta sig många olika uttryck, medvetna såväl som omedvetna. Till exempel kan det handla om att den drabbade, inför sittande möte (istället för innan eller efter, vilket är det naturliga om man bryr sig om personen ifråga) görs uppmärksammad på stavfel eller andra oklarheter i de handlingar som diskuteras. Det behövs inte så mycket för att få en med dåligt självförtroende att tappa fattningen efter ett sådant påpekande, och då är det lätt att bli tyst och vika ner sig. Det kan också handla om att andra tar på sig ansvaret för frågor de inte har befogenhet att uttala sig om, vilket riskerar att ställa den drabbade i prekära och svårhanterliga situationer om han eller hon är lojal med uppdraget och mån om att hålla fasaden uppe. Detta vänds naturligtvis, enligt den inneboende logiken, omgående mot den drabbade. Bara antydningen om att det finns frågor kring "det" eller "detta" (och ju diffusare anklagelserna är, desto verkningsfullare blir de), enligt logiken: ingen rök utan eld, fungerar på samma sätt.

Det djävulska med härskarteknikerna är att de oftast används utan att varken den drabbade eller den utövande är medvetna om dem. Genom att makten härigenom osynliggörs blir dess verkningsgrad större. Och så länge definitionen av makt utgår från föreställningen om att den kan innehas, så länge kommer problemen att finnas kvar. Det är alltså av yttersta vikt att maktfrågan i sig diskuteras. Självklart är det också viktigt att peka på symptomen, men om sjukdomen ska kunna botas behöver man gå till botten med orsaken till att problemen uppstår. För så länge som fokus riktas mot symptomen, och så länge man letar efter svaren hos aningen den drabbade eller den utövande, så länge förhalas framtagandet av hållbara metoder att möta problemen med.

Den som varit tyst länge, av olika skäl, kommer med rådande syn på makt att få svårt att bli tagen på allvar. Makt korrumperar som sagt, och det är (allt för) lätt att vänja sig vid att bli lyssnad på, att alltid bli tagen på allvar och att alltid få sin vilja igenom. För den som tilldelas fördelar i maktrelationen är det fruktansvärt svårt att se att det inte skulle ha något med hans eller hennes förträfflighet att göra. Fråga vilken framgångsrik människa som helst, varför de är där de är, och de kommer att svara: Det är för att jag är kompetent och för att jag har arbetat hårt. Men det faller på sin egen orimlighet, för det betyder att den som inte lyckas skulle vara inkompetent eller inte har arbetat tillräckligt hårt. Om det bara handlade om kompetens och graden av arbete, då skulle sammansättningen bland dem som upprätthåller världens ledande positioner se helt annorlunda ut.

Makt är en konsekvens av kontextuella försanthållanden, inte något man har!