Släta rum, och räfflade

Hur bör man se på världen, den miljö man verkar inom och till viss mån försöker förstå? Det är en viktig fråga som allt för ofta slarvas bort, kanske beroende på att den är så pass svår och att det råder ganska stor oenighet om svaret på frågan. Mycket talar för att det inte går at nå ett svar, men i så fall blir det än viktigare att ägna frågan kraft och energi. För något kan man alltid säga och veta. Läsaren av en text har åtminstone en rättighet att få veta hur författaren tänker, vilka som är hans eller hennes utgångspunkter!


Om det vill jag inleda ett samtal, och det blir ett slags fristående fortsättning på gårdagens bloggpost, om slumpens inverkan i vardagen och vetenskapen. Och det kommer att finnas anledning att återkomma i frågan, det är jag övertygad om. Vad jag vill ta som utgångspunkt är frågan om det finns något fast och beständigt i världen? Mitt svar kan i korthet sammanfattas så här: Det finns struktur och ordning, men den är överallt temporär och alltid beroende av yttre krafter. Världen i sig har ingen inneboende struktur. Världen består ytterst av rörelse, av icke-linjär tillkomst. Blivande är därför det ord som bäst beskriver såväl kultur som samhälle.

Allt kan dock inte hända. Det finns överallt krafter som strävar efter sammanhållande och strukturer som är svåra att bryta mot. Vad som helst kan aldrig hända, och ändå är allt flytande. Hur hänger det ihop?

Deleuze använder ett fenomen i naturen för att förklara hur ordning/struktur kan samexistera med rörelse och förändring. Rhizom finns i naturen, det är ett slags struktur utan centrum. Ett svampmycel, eller jordgubbsplantor växer rhizomatiskt, det vill säga sprider sig icke-linjärt. Alla noder i systemet kan sägas utgöra centrum. Internet är ett annat exempel på en struktur utan centrum. Och det som kännetecknar sådana system är att de består av ordning, men det är en ordning utan start- eller slutpunkt, en ordning som inte är förankrad i världen utan påförd och upprätthållen.

Ett rhizom är således en flytande struktur, som så att säga verkar på ytan. Deleuze och Guattari gör en viktig poäng genom att påpeka skillnaden mellan ett träd och ett rhizom. Trädet är förankrat och det har en bestämd riktning. Det växer från ett centrum, och det strävar efter ett bestämt mål. Rhizomet däremot saknar centrum, och det växer i alla framkomliga riktningar. Rhizomet anpassar sig efter de förutsättningar som för stunden föreligger.

Överförs denna tanke till världen så hoppas jag det framgår att om två människor ska kunna samtala med framgång krävs det att man vet vilken utgångspunkt man har. Ser man kulturen som ett tråd, det vill säga är det en förankrad struktur med ett centrum och en periferi? Eller är kultur ett slags rhizom, ett organiserande raster som läggs ovanpå och som styr men inte bestämmer vad som kan/ska hända? Skillnaden är avgörande. Och jag ser gång på gång hur samtal och diskussioner om kunskap havererar, på grund av att de som samtalar inte ens själva förstår vilken utgångspunkt de talar från, eller i alla fall inte förstår att man inte talar om samma sak.

Samtal som förs på sådan premisser utvecklas allt för ofta till diskussioner, till arenor för maktutövning. Språkets redundans (se tidigare bloggpost) gör parterna vidöppna för utövande av makt och då blir det den med mest inflytande som vinner diskussionen. Inte för att han eller hon har rätt, utan för att de med maktens hjälp tystar den andre.

Jag vill därför vara tydlig med att jag här och överallt annars utgår från att samhällen och kultur är rhizomatiska strukturer, ordningar som uppstår i sammanhang, men som är föränderliga och hela tiden blir till i takt med att aktörer kommer och går och relationerna mellan dessa ändrar karaktär. Deleuze använder en hel massa olika begrepp (och dessa är verktyg att tänka med, inga hypoteser om verkligheten) för att fånga och beskriva samma fenomen.

Träd kontrasteras som sagt mot Rhizom. Men samma grundtanke finns i talet om tid, som kan uppfattas linjärt i termer av Chronos, eller icke-linjärt i termer av Aion. För den som är bevandrad i spelens värld kan Schack och Go ställas mot varandra för att illustrera samma sak. I schack styrs pjäserna av rigida regler, och i Go handlar det om att hålla ihop en struktur mer förutsättningslöst.

Deleuze återkommer ofta till tanken om släta rum och räfflade sådana. Och det han vill illustrera med dessa termer är, att det genom mänsklighetens historia finns en lång rad exempel på hur makten har försökt förankra kulturella processer i världen genom att till exempel bygga murar. Jämför nomader som lever på stäppen, med stadsbor. Nomadernas kultur är rhizomatisk och följer den fysiska omgivningen, det släta rummet. Nomadernas sätt att leva liknar därmed spelet Go. Stadsborna däremot förändrar den fysiska omgivningen genom att bygga murar och uppföra permanenta hus, och lever därmed i enlighet med schackliknande regler.

Överfört till den vetenskapliga världen kan en rhizomatisk ansats omtalas i termer av Minor science, och en trädliknande ansats på motsvarande sätt benämnas som Royal science. Vetenskapare som utövar Minor science (och hit räknar jag mig själv) kartlägger inte världen, man följer med aktörerna i det flöde som deras interaktion bildar. Man är vidare öppen för förändring, inser att slumpen spelar en viktig roll, och är mer intresserad av vad som fungerar än vad som är sant (eftersom sanning per definition är föränderlig och följer den rhizomatiska strukturen). Inom Minor science följer man flödet. Likt Go-spelare försöker man temporärt hålla ihop det man studerar, det som fungera anses vara bra, så länge det fungerar, sedan släpper man det. Här finns ingen tro på solitära genier. Kunskap är alltid ett resultat av en lång rad aktörers samarbete.

Royal science däremot har tagit på sig uppgiften att räffla det rum man studerar. Man ritar kartor och låser fast världen, kultur och samhället. Man konstruerar lagar och utgår från att det finns en yttersta princip, möjlig att nå och kontrollera. Utövare av Royal science bygger elfenbenstorn, kräver att bli lyssnade på och utövar påtryckningar på dem som styr. Likt Schack-spelare strävar man efter att förgöra sin motståndare. Här finns det bara plats för en vinnare. Och det är också här som tron på solitära genier underblåses och hyllas.

Vilken vetenskap tror du är bäst lämpad att förstå världen, och vem kan skapa långsiktigt hållbara lösningar för mänskligheten?