Två böcker fick jag i julklapp: De vilda detektiverna och 2666. Båda skrivna av Roberto Bolano, som gick bort alldeles för tidigt 2003. Mitt uppe i läsningen av 2666, som jag kastade mig över efter att ha avslutat De vilda detektiverna kan jag konstatera, dels att Boano är en fascinerande och djupt intelligent författare, dels att det finns en hel massa beröringspunkter mellan de båda böckerna och resten av mitt liv, såväl intellektuellt som praktiskt. Om detta vill jag göra några korta reflektioner här.
Vad som fascinerar med Bolano är hans sätt att skriva, så att säga indirekt. Det han ingående beskriver och redogör för, det är inte det viktiga. Känslan, och det är detta som gör böckerna så oerhört utmanande, är att det centrala, det boken handlar om, egentligen, det går bara att skymta konturerna av. Men just därför blir upplevelsen så stark. Bara för att man inte får alla detaljer och precis därför att man själv tvingas, av hans sätt att skriva, aktivera sin fantasi. Just därför bjuder hans böcker på den största läsupplevelsen jag fått på mången god dag. Att han dessutom har ett bländande språk, och en helt lysande förmåga att beskriva karaktärer, miljöer och handling, det gör inte läsupplevelsen mindre. Men vad jag vill reflektera över är det faktum att böckernas kärna förblir dunkel, och vad det gör med själva storyn och läsaren.
För att återknyta till en tidigare bloggpost, den om resan till Marthas Wineyard och symposiet som resulterade i en pedagogisk innovation, vill jag peka på att det var samma sak som hände där. Samma strävan efter att hålla kärnan i konstruktionen utanför fokus. Den komiska poängen i framförandet var jämföra en rigid modell (Fångad i akronymen: Goals, Needs, Objectives, Methods, Evaluation) för utarbetande av strategier för lärande, med en mer öppen modell som jag alltså beskrev genom att återkoppla till den gamla folktron att troll som utsätts för solljus förvandlas till sten.
Vad vi vill uppnå med tankemodellen, vilket trolliknelsen förtydligar, är att det är problematiskt att sträva efter en enda modell, den bästa. Att lägga energi på att utforma en Bästa praktik för att lösa ett problem, det är att lägga alla ägg i en och samma korg. Ändå är det vad man gör, gång på gång, inom vetenskapen. Och det är själva kärnan inom Royal science, att det skulle finnas något sådant som en enda bästa praktik. Tvärt om, hävdar jag på goda grunder, är det mycket mer långsiktigt hållbart att släppa tanken fritt och spåna kring olika möjliga lösningar på problemen, och sedan samla dessa i ett format som ytterligare främjar kreativiteten. Det var vad vi gjorde. Det är vad jag vill göra här. Det är vad Flyktlinjer handlar om. Vad är bäst? Det är en fråga som leder tanken fel. Ett mycket mer långsiktigt hållbart sätt att arbeta är att utgå från frågan: Vad fungerar, just i detta fall?
Utgår man från och letarefter det som fungerar, då tar man hänsyn till slumpens roll. En sådan strategi skärper uppmärksamheten, står bättre rustat för förändring, och inte minst förflyttar det fokus från upphovsmannen till problemet och dess lösning. Metoden och tänkandet är som synes applicerbart på och genererar spännande tankar och texter inom såväl litteraturen och vetenskapen som inom filosofin.
Det är så här som Deleuze skriver filosofi. Som ett slags aforismer som bara delvis är formulerade och som därför behöver en läsares kritiskt självständigt reception för att bli meningsfulla, det vill säga användbar. Den som kritiserar Deleuze för att vara svår, eller kanske obegriplig, han eller hon har helt missat poängen. Deleuze skriver som han gör av ett mycket speciellt skäl, vilket han är öppen och tydlig med. Han har insett problemet med att sträva efter det som Johan Asplund benämner Simuleringar, det vill säga kristallklara och logiskt konsistenta definitioner eller exakta avbildningar av världen. Deleuze presenterar verktyg för tänkandet, inte sanningar.
Fiktion kan ibland vara mer sann än verkligheten, det vet vi alla. Och slagordet för utövare av och drivkraften inom Minor science är därför: Fungerar det? Vill vi ha ett samhälle uppbyggt av vördnadsfullt okritiska och slaviskt regelföljande medborgare som lägger sig platt för alla auktoriteter? Eller vill vi ha ett samhälle där så många som möjligt tar ansvar för och kritiskt granskar beslut, regler, makthavare och inte minst konsekvenserna av den kunskap som hålls för sann?
Kulturvetenskap, eller i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar med. Den strävar efter att vara Minor, och den hämtar inspiration från alla håll. Allt som fungerar bör användas för att öka förståelsen för kulturella skeenden, skeenden som jag som forskare dessutom är djupt involverad i. Jag kan inte, får inte och ska inte vara den som talar om för andra hur de ska göra. Det är inte målet med min forskning. Makten och ansvaret måste fördelas för att samhället skall bli långsiktigt hållbart och det blir svårt om vi fixerar oss vid Nobelpris och excellens. Det är ur bredden, som ett resultat av slumpen, de bästa idéerna genereras.
Troll, liksom kunskap och romanhandlingar, mår helt enkelt bäst av och ökar i värde om de tillåts stanna kvar i mörkret. Då tvingas iakttagaren skärpa sina sinnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar