Underskatta aldrig slumpens roll!

Sommaren 2010 var jag tillsammans med två kollegor på ett symposion på ön Marthas Wineyard utanför Boston, i Massachusetts, USA. Att just jag hamnade där, tillsammans med just Lennarth och Pernilla, det var ett resultat av slumpen. Vi tre kom av olika skäl, och på krokiga vägar, att bilda ett det team som representerade Högskolan Väst på symposiet.


Inom den akademiska världen, liksom ute i samhället och till vardags, glömmer man regelmässigt att allt som sker i hög grad, och på ett eller annat sätt, är ett resultat av slumpen. När man står inför fullbordat faktum glömmer man ofta historien som ledde fram till resultatet. Därför vill jag, innan även jag glömmer det, reflektera över vår resa, dess resultat och vad som hände sedan. Och det jag är intresserad av är slumpens roll.

Först var tanken att jag skulle åka med två andra kollegor. Vi bedriver forskning tillsammans. Det var en av dessa kollegor som hade hittat symposiet, och det var också hon som hade vetskap om hur man fixar finansieringen, vilket jag är urusel på. Utan denna konstellation hade resan aldrig blivit av. Utan vårt samarbete och våra respektive förmågor hade jag inte hamnat på Marthas Wineyard. Inte då i alla fall.

Sedan, under våren, när ekonomin var säkrad, visade det sig mina båda reskamrater, av medicinska skäl, var tvungna att avböja. Då såg jag min efterlängtade resa försvinna som sand mellan fingrarna. Jag gav upp och började ställa in mig på att den inte skulle bli av. Och besvikelsen var stor. Men så kom en av kollegorna på att vi kunde maila några andra kollegor som kanske kunde vara intresserade och som skulle passa. Tyvärr fick vi återbud även här, först. Men så plötsligt nappade Pernilla och Lenarth.

I mars/april hade vi så ett team, och allt var klart inför resan. Jag hade inte flugit på över tio år och var lite nervös. Men eftersom jag hade en kollega uppe i Umeå som skulle disputera och det enda sättet för mig att hinna var att flyga så hoppades jag att det skulle ta udden av den värsta nervositeten.

Men nu är det en gång så att världen inte flyter fram linjärt. Det går inte att planera för framtiden, om man inte väger in det oväntat, oväntade. Som alla vet började det hända saker på Island, i mitten av April. I början av vecka 16 ställdes allt flyg in i stora delar av Europa. Eyjafjallajökull satte alltså stopp för resan till Umeå. Och det var tråkigt av många skäl. Min gamle vän hade hållit på med sin avhandling i långt mer än 10 år, och man disputerar bara en gång. Jag hade inte flugit på över 10 år. Vad är oddsen för att något sådant skall ske? Men så blev det.

Oron för att Eyjafjallajökull skulle sätta igång Katla kom nu krypande. Den stora vulkanen har ju, enligt alla vulkanexperter, alltid tidigare fått utbrott när den lilla fått det. Det var ju i princip alla eniga om. Så tiden fram till avresan i juli fylldes av nervositet av en hel massa skäl. Detta skulle bli min första flygresa på över 10 år. Det skulle bli första resan någonsin utanför Europa. Jag var utsedd till teamledare över en grupp som jag egentligen bara kände flyktigt. Skulle vi komma iväg? Skulle samarbetet fungera? Skulle vi kunna ge ett gott intryck av vår Högskola? Frågorna var många, osäkerheten stor.

Även om jag var nervös så kom jag till slut till New York. Här skulle jag njuta av några dagars semester. Pernilla hade åkt i förväg. Vi sammanstrålade på John F Kennedy, men det var på håret. Hennes plan var försenat. Och hon hade ingen mobiltelefon. Alltså vandrade jag i ovisshet, i närmare två timmar, i ankomsthallen. Det enda vi hade avtalat var att vi skulle mötas där. Många parametrar som hade kunna gå snett, men vi mötes. Och under långa, intrycksfulla promenader i New York lärde vi känna varandra.



I väntan på bussen till Boston





Nästa gång vill jag se mer av Harlem!



Manhattans finansdistrikt, från Staten Island Ferry

Lennarth mötte vi i Woods Hole, strax innan färjan avgick mot ön. Äntligen var teamet samlat, och nu var det bara en kortare båtresa mellan oss och symposiet. Men det var också först här och nu som vi kunde börja samarbeta. Under våren hade vi haft några möten, men de hade mestadels handlat om praktiska detaljer inför själva resan. Vi hade inget uttalat uppdrag från vår arbetsgivare, annat än att ge ett bra intryck av Högskolan.

Teamet är samlat. Mot färjan!

Vad som skulle komma ut av detta var med andra ord helt upp till oss, och till arrangörerna av symposiet. Väl framme installerades vi i inhyrda privathus. Och vi fick bo tillsammans med ett team från Cincinatti. Tidigt på tisdagens morgon började så symposiet. Vi fick oss till livs ett par innehållsrika föreläsningar, i rasande tempo. Och vi fick kompletterande instruktioner. Under våren hade vi fått information om att vi förväntades ha med oss ett problem som skulle lösas under veckan på ön. Alla team fick en facillitator, en möjliggörare. En resursperson som skulle hjälpa oss.

Framme i Vineyard Havens hamn

"Vårt" hus

Problemet var bara att vi endast hade vaga uppfattningar kring vad vi skulle göra. Vi arbetar på olika avdelningar, har olika intressen och vi kände alltså ännu inte riktigt varandra. Men här hände något. Här, i mellanrummet mellan kaos och ordning, och just eftersom vår arbetsgivare litade på oss och inte gav oss ett detaljerat uppdrag som skulle återrapporteras (vilket var fallet för många andra team, insåg vi snart), började något stort växa fram.

Förutsättningslösa samtal i skuggan. Det är där det händer!

Öns vackra omgivningar, vår lära-känna-process, och det faktum att vi hade mandat att spåna fritt, allt detta sammantaget och i kombination med den samlade kompetensen som symposiet representerade, kom att leda fram till att vi plötsligt insåg att vi hade kanske hade en idé om vad vi skulle tala om på vår presentation på fredagen.

Vår plan var fortfarande diffus när vi under onsdagen tog ledigt. Hyrde cyklar och utforskade ön. Men vi tänkte på den under utflykten, och vi talade om den. Samtidigt som vi upplevde ön. Och detta hade vi aldrig vågat eller kunnat om vi hade känt oss pressade av ett tydligt uppdrag och ett återrapporteringskrav. Som det var nu kunde vi spåna fritt, i trygg vetskap om att om vi inte skulle komma upp med något så skulle det inte vara någon katastrof.

Nåväl, än så länge var idén bara lösligt formulerad. Under cykelturen funderade jag på hur man skulle kunna skämta till det lite under presentationen. Jag tänkte intensivt på den GNOME (trädgårdstomte) som någon av presentatörerna hade utgått från för att beskriva ett sätt att arbeta. Och det slog mig plötsligt att vår högskola ligger i Trollhättan, och att det skulle kunna vara något att spinna vidare på. Hade högskolan Väst legat någon annanstans hade alltså en central pusselbit saknats! Ett troll som utsätts för solljus, det blir till sten och dör. Det är poängen som hela vår modell utgår från.

Sista kvällen, efter avskedsmiddagen bestående av en traditionell New England Clambake, på stranden, satte vi oss och visualiserade vårt teams presentation i en Power Point. Och det var egentligen först här som vi insåg potentialen i vår idé. Först här antog den sin form. Först här insåg vi att vi var något viktigt på spåren!

Tid för avsked!

Det är i leken de bästa idéerna förlöses!

Logan Airport, innan avresa

Efter symposiet har vi tre varit på konferens i Sverige och presenterat modellen, och för varje gång vi talar om eller tänker på den så blir den bättre och vi hittar nya möjligheter. I korthet kan man säga att modellen går ut på att strukturera, utan att styra, utfallet av en pedagogisk process och den ger utrymme för slumpen. Den är ett sätt att planera för det oväntat oväntade. Det handlar om organisering av Arbetsintegrerat Lärande, AIL, som Högskolan Väst har regeringens uppdrag att utveckla formerna för.

Modellen handlar, liksom denna blogg, om att skapa en struktur där slumpen tillåts verka för att ge upphov till flyktlinjer. Och den handlar om hur man kan organisera lärandeprocesser där större kraft läggs på att upptäcka det som fungerar, i just det aktuella fallet. Istället för att lägga all energi på att skapa en enda best practice, vilket är vad man brukar göra. Mot bättre vetande, vilket jag försöker visa!

Vad jag vill peka på här är att utfallet, vår modell, (som vi är väldigt stolta över och som vi kommer att jobba vidare med framöver, på olika sätt) den hade aldrig kunna planeras fram. Den är ett resultat av slumpen. Och det gäller för övrigt nästan alla stora medicinska upptäckter, de är inte resultatet av planerad forskning, utan väldigt ofta ett resultat av slumpen. Viagra, bara för att ta ett exempel. Det är en biprodukt av ett helt annat vetenskapligt projekt.

Sensmoral: Om man bara vågar släppa lite på kontrollen så finns det oändligt mycket att vinna. Och det förstår man, om man bara lär sig se hur det går till inom vetenskapen, egentligen. Väldigt få stora framsteg är resultat av planering!