Högskolans nya kärnverksamhet: ledarskap och administration

Att allt inte står rätt till i akademin och att synen på vad som är högskolans kärnverksamhet har förändrats har jag haft på känn länge, långt innan jag utan att få någon rimlig förklaring blev uppsagd (vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan av att det beror på att jag valde att hantera min sorg över utvecklingen genom att skriva en debattartikel där jag ställde frågan om pengar är ett medel eller ett mål för högskolans verksamhet, och författade boken En svanesång för universitetet, som handlar om förutsättningarna för akademiskt kvalitetsarbete). Om jag tidigare hyste något slags hopp om att universitetet i närtid trots allt skulle kunna bli en plats där kunskapen står i centrum utraderades det helt här i veckan när jag läste, dels en artikel i senaste numret av Universitetsläraren: "Chefsdimman ligger tät inom akademin", dels en artikel i Curie: "Rapport: Lärosätenas kultur bidrar till ökad administration." De där texterna visar indirekt men tydligt att högskolans kärnverksamhet idag i praktiken är ledarskap och administration.

I Universitetsläraren intervjuas HR-chefen vid Karlstad universitet, som ger sin bild av det akademiska landskap som jag som lektor med åren fått allt svårare att känna igen mig i. Det är symptomatiskt att det är en HR-chef som blir intervjuad och inte någon organisationsforskare. Idag är det nämligen inte företrädarna för kollegiet (alltså lektorerna och professorerna) som äger makten över definitionen av vad ett universitet är och vilka sysslor som anses viktigast, utan cheferna, som blir fler och fler för varje år som går och som tänker så här:

Den som vill vara chef över så många personer som möjligt på ett statligt lärosäte kan förslagsvis söka jobb på Karlstads universitet. Förra året hade en chef där i snitt 43 medarbetare under sig, flest bland samtliga lärosäten. 

Under 2014 var det 41 medarbetare per chef i Karlstad. Året före gjorde man en organisationsförändring där antalet institutioner minskade från 30 till 12, säger Ingrid Ganrot, HR-chef vid Karlstads universitet. 

– Jag skulle kunna ge dig en omfattande beskrivning eftersom jag varit med i alla de 15 senaste årens omorganisationer, diskussioner och dialoger. 

Hon beskriver förändringen som radikal. Institutionerna växte och prefekterna fick betydligt större så kallade kontrollspann, ett annat ord för fler medarbetare per chef. 

– Det byggde också på att de (prefekterna, reds anm) skulle få en väldigt bra stödstruktur och ett bra administrativt stöd runt omkring sig, med proprefekter, studierektorer, ämnesföreträdare, prefektstöd, HR, kommunikation, ekonomi och så vidare. 

Under årens lopp har förändringen utvärderats och nu är man på väg i motsatt riktning. Man önskar sig i stället en högre chefstäthet, säger Ingrid Ganrot. 

– Utvärderingarna har pekat på att det funnits vissa problem med det här. Att arbetsbördan för cheferna, prefekterna framför allt och de med stora kontrollspann, har blivit för stor. Och att medarbetarna kan uppleva cheferna som otillgängliga. 

I slutet av 2024 bestämde man därför att prefekterna skulle kunna tillsätta underställda chefer, så kallade proprefekter med personalansvar. Hittills har fem proprefekter med personalansvar tillkommit. Det kan bli några fler under det kommande året, enligt Ingrid Ganrot.

När jag ställer dessa ord i relation till min vardag som lektor – alltså den vardag som kommer att förändras radikalt i februari när jag efter ett års uppsägningstid (riskerar att) kastas ut i arbetslöshet efter 23 år på Högskolan Väst och 27 år i statlig tjänst – blir det uppenbart att chefernas syn på vad som är en lämplig arbetsbörda för dem själva skiljer sig radikalt från synen på vad som idag anses vara en lämplig arbetsbörda för lektorer. På många av kurserna som jag ansvarar för och undervisar på är det idag ofta långt fler än dubbelt så många studenter (med sämre förkunskaper och som förväntar sig mer hjälp), än när jag började undervisa 2003. Och timtilldelningen har i vissa fall halverats. Det faktum att lärare som kritiserar den här utvecklingen och den här typen av prioriteringar riskerar att förlora jobbet, medan cheferna (som är immuna mot uppsägning) får mer stöd och färre medarbetare att kontrollera, är en tydlig indikation på vad som idag räknas som högskolans kärnverksamhet.

Ingen talar om lärares behov av en stödstruktur, men det har jag å andra sidan aldrig känt något behov av. När Sverige hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera eftersom det gjort Sverige till en aktad kunskapsnation – alltså långt innan 2014 som i artikeln utgör något slags baseline – praktiserades ett kollegialt styre med utgångspunkt i kunskapens och lärandets kvalitetskrav och då var cheferna få och ledarskapet akademiskt. Vad lektorer behöver för att utföra sitt arbete på ett bra sätt och med hög kvalitet är frihet, tillit och tid samt möjlighet att utveckla och upprätthålla sina kunskaper och sin akademiska kompetens.

Artikeln i Curie handlar om den ökade administrationen som NPM ger upphov till, mycket beroende på att vi fått för oss att fler ledare är lösningen på snart sagt alla problem (trots att forskningen om ledarskap, som jag för övrigt undervisat om i över 10 år, visar något helt annat, särskilt i den akademiska världen). I den artikeln står följande att läsa:

Karin Åmossa, samhälls­politisk chef på Sulf, välkomnar rapportens kart­läggning men tycker att den enbart belyser en liten bit av det administra­tiva pusslet. 

– De generella regelverken är viktiga och måste självklart följas. Men vi oroas över det totala trycket på våra medlemmar från en mängd arbetsuppgifter som inte upplevs ha med kärnuppdraget att göra, säger hon. 

Hon tror att en betydande del av administrationen skulle kunna minskas, och även hon ser att lärosätena själva till viss del kan effektivisera arbetet. 

– På många håll har det skett en organisationsförskjutning som innebär att det administrativa stödet har gått från ett verksamhetsnära till ett mer centraliserat stöd. Det gör att medarbetarna känner att de blir lämnade med mindre konkret stöd och får mer eget ansvar för administrationen. 

Att flytta stödet närmare kärnverksamheterna tror hon är en viktig åtgärd för lärosätena, men också att diskutera vad som är ”lagom” när det kommer till de administrativa uppgifterna. 

– Administrationen är till för kärnuppdraget, inte tvärtom. Det måste finnas en rimlighet i hur man löser uppgifterna, och det är viktigt att inte dras med i en ambition av att visa och rapportera allt på bästa sätt, säger Karin Åmossa och fortsätter: 

– Jag tror att den här kulturen till viss del beror på att regeringen lägger tonvikt på konkurrens och profilering av lärosätena, vilket även smittar av sig på hur lärosätena tar sig an de administrativa uppgifterna. 

Sveriges system för forskningsfinansiering skapar också mycket stress, påpekar Karin Åmossa. Och här har hon ett tydligt budskap till regeringen. 

– Att öka basanslagen till lärosätena på bekostnad av de externa medlen skulle vara ett mycket effektivt sätt att minska administrationen. Det skulle skapa bättre möjligheter för lärosätena att fokusera på att skapa den bästa forskningen och utbildningen.

Det jag slås av när jag läser artiklarna är att både behovet av fler chefer och mer administration tas för givet, vilket blir begripligt när man inser att administrationen inte är "till för kärnuppdraget", utan har förvandlats till kärnuppdraget. Om det är det ökande antalet chefer som drivit fram den här förändringen, eller om det är den förändrade synen på vad som är kärnuppdraget som drivit efterfrågan på mer administration och fler chefer, är svårt att uttala sig om. Men faktum kvarstår, kollegiet har idag ingen makt i den akademiska världen och kunskapen behandlas som en formalitet, som något man kan producera enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Lösningen på problemet med en ökande administrativ börda – som riskerar att förvandla samhällets investering i forskning och högre utbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar eftersom det innebär att over-head-kostnaderna växer samtidigt som både tiden som finns att fördela till undervisning och lärarnas andel av arbetsstyrkan minskar – tror jag inte är ökade basanslag, för det löser möjligen symptomen på kort sikt, men gör inget åt den underliggande sjukdomen. Så länge synen på vad som är högskolans kärnuppdrag är den samma som idag skulle ett ökat basanslag bara skapa utrymme för ännu fler chefer, administratörer, kommunikatörer, controllers och jurister, (som alla vill och får göra karriär). Universiteten och högskolorna i Sverige får fortfarande betalt för att bedriva undervisning och forskning, inte för att leda och administrera arbetet.

På Karolinska Institutet (som är Sveriges mest ansedda vetenskapliga organisation), läser jag i artikeln i Universitetsläraren att cheferna där i snitt ansvarar för 6 medarbetare. Det kostar naturligtvis pengar att organisera arbetet på det sättet, och både chefernas och administratörernas löner betalas med hjälp av samma medel som forskarna drar in (i konkurrens från de statliga forskningsfinansiärerna, vilka också har chefer och en administrativ apparat som kostar pengar). Vill man öka effektiviteten och dra ner på kostnaderna borde man minska antalet chefer och avskaffa administrationen, men det kommer så klart ingen chef någonsin att föreslå, för det skulle innebära att de själva riskerar att bli av med jobbet. När man tvingas göra besparingar är det följaktligen lärare och forskare (som inte är lojala med "kärnuppdraget") som sägs upp, vilket ökar andelen chefer och gör det ännu svårare för de som får vara kvar att värna kunskapen och kvaliteten. När jag ser reklaminslag på TV där man uppmanar människor att skänka pengar till forskning går mina tankar alltid till högskolornas over-head-kostnader, som på vissa lärosäten äter upp närmare hälften av pengarna som givarna med rätta tror bekostar forskarnas löner och deras utrustning. 

Så länge behovet av chefer normaliseras och den växande administrativa bördan anses vara en kvalitetsindikator i den akademiska världen kommer kunskapen att vara satt på undantag i vårt land. Och eftersom lektorerna reducerats till orderföljare och utförare av standardiserade tjänster, vilket förändringen i synen på vad som är högskolans kärnuppdrag oundvikligen leder till, går nu avakademiseringen av universiteten snabbt. Jag skrev en bloggpost om min oro över denna utveckling bara någon vecka innan jag fick beskedet att min prefekt beslutat att placera mig i en krets om två där båda förlorade jobbet (ett beslut som hen vägrar förklara på annat sätt än med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna som jag undervisar på ska fortsätta ges, framöver av kollegor till mig som får behålla jobbet eftersom de gjort annat än undervisa), men vet så klart inte om uppsägningen beror på det. Jag ångrar mig hur som helst inte för jag har alltid sett det som att mitt arbete handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande, och jag anser att jag har en skyldighet gentemot skattebetalarna att påtala problem och brister inom högskolan.

Om någon kan övertyga mig om att den förändring som vi ser i synen på vad ett universitet är och vad dess kärnuppdrag ska vara, är positiv och önskvärd, lovar jag som den forskare jag är i själ och hjärta att tänka om. Men i väntan på det funderar jag på vad jag som 60-åring ska göra av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheten av att forska och undervisa – som skattebetalarna har gjort möjligt och som jag är gränslöst tacksam för att jag fått chansen att skaffa mig – när min anställning på Högskolan Väst upphör i februari nästa år. Jag blir allt mer osäker på om jag kan, vill och orkar försöka få en ny anställning som lektor på något annat lärosäte. Kulturen på landets högskolor verkar sorgligt nog vara i princip den samma överallt. Och allt detta gör mig bedrövad, för är det någon gång i vårt lands historia vi behöver kunskap är det nu.

Jag har aldrig skrivit texter som denna för att kritisera någon individ, det är av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten jag engagerar mig i den här typen av frågor. Det "goda" som uppsägningen fört med sig är att jag nu kan skriva om förändringen och det jag menar behövs för att återupprätta kunskapsnationen Sverige, utan att behöva oroa mig för att få sparken.