Kognitionens och emotionernas roller i och för lärandets praktik

För att kunna bedriva studier med önskat resultat krävs förståelse och respekt för en rad faktorer. Först och främst måste man inse att det både är en praktisk och en teoretisk verksamhet som kräver utvecklade kognitiva förmågor, men lärande involverar även en rad olika känslor och det handlar dessutom om en mellanmänsklig verksamhet, vilket sammantaget gör det till ett högst komplext fenomen. Undervisning betraktas idag som ett slags tjänst, vilket är djupt problematiskt eftersom det i själva verket handlar om en interaktiv och dynamisk process där både studenter och lärare ömsesidigt reagerar på det som händer i mötet. 

Tankarna jag sätter ord på här uppstod under en av sessionerna på årets företagsekonomiska konferens Fekis, i Karlstad. Temat för den session där embryot till veckans bloggpost uppstod var känslor i högre utbildning, och en inledande fråga var: Hur kan man tillvarata emotionerna för att utveckla och förbättra det rationella och analytiska tänkandet? Det talades om tre dimensioner av lärande: Kognitivt (lärande genom tänkande), Affektivt (lärande genom kännande), Praktik (lärande genom görande). Den typen av uppdelningar kan säkert vara bra, men det finns alltid en risk att man behandlar aspekterna var och en för sig istället för att se det som en komplex helhet, vilket jag menar att man måste göra för att kunna ha en chans att bygga upp en adekvat förståelse för vad studier är och hur undervisning med lärande som mål fungerar.

Presentatörernas utgångspunkt var att det kognitiva lärandet får för stort utrymme idag (vilket fick mig att känna lärstilsvibbar). Jag håller inte med om det, min upplevelse är snarare att det läggs för lite fokus på det kognitiva, vilket inte betyder att jag värderar den aspekten högre än de övriga. Min kritik mot NPM bygger till exempel på att det sättet att se på undervisning premierar det som är mätbart framför det som händer inom och mellan människor, vilket leder till att lärandets kognitiva aspekter blir lidande. Skillnaden mellan vad man säger sig värdera och vad man faktiskt värderar är ett slags elefant i rummet som vi måste göra upp med för att skolan och den högre utbildningen ska kunna resultera i användbar kunskap och fördjupad förståelse för världen och verkligheten. Produktionstänkandet går på tvärs mot allt jag lärt mig om lärande och kunskapsutveckling, både genom studier och egen forskning. Och när jag som lektor betraktas som någon som på arbetsledningens order förväntas utföra den standardiserade tjänsten undervisning i enlighet med en uppsättning fyrkantiga regler kan jag inte vara lärare eftersom jag inte får de förutsättningar som krävs för att resultatet av både mitt och studenternas arbete ska bli bra.

Kognitivt utmanande problem, vilket all kunskapsutveckling handlar om, kräver av en att man gör mer än bara lyssnar, tänker, känner och gör. Eftersom det inte finns några garantier för att man faktiskt utvecklar kunskapen som efterfrågas måste man dessutom utrusta sig med tålamod. Lärande går inte att målstyra eller kvalitetssäkra och det går absolut inte att effektivisera, det tar helt enkelt den tid det tar. Om den tiden saknas och förståelsen inte finns, och om man verkar i en miljö där man som lärare känner sig misstänkliggjord och där man dessutom förväntas konkurrera om medel och prestera mätbara resultat allt snabbare är det lätt att drabbas av känslor av maktlöshet, vilket hämmar görandet eftersom det inte går att separera det ena från det andra. En förutsättning för att kunna utveckla kunskap och förståelse, färdigheter och förmågor samt kompetens att värdera kvaliteten i resultatet av sina egna och andras ansträngningar är att man är fri och inte känner sig stressad, och det gäller lika för både lärare och studenter.

Uppgivenheten och stressen som blir följden av att förutsättningarna för att göra det förväntade saknas leder oundvikligen till att människors kognitiva förmågor sätts ur spel och känslorna tar över, vilket gör det svårare att hantera olika typer av bias som alltid är en faktor att räkna med i all kunskapsutveckling. Och när känslorna tar över leder det till ökad efterfrågan på enkla lösningar, mer hjälp och tydligare regler, vilket i sin tur leder till att lärare som ställer krav och utmanar studenterna uppfattas som ett hinder på vägen mot den utlovande examen som även ledningen förväntar sig att lärarna ska producera eftersom det (med nuvarande system för finansiering av högskolornas verksamhet) genererar pengar till organisationen. Lärare är inga maskiner, undervisning är ingen standardiserad tjänst och lärande är ingen produkt, därför måste vi om kunskap och förståelse fortfarande ska vara syftet med högre utbildning förstå och göra upp med rådande syn på vad lärande är och hur kunskap utvecklas.

Jag vill lära mina studenter att hantera sina destruktiva känslor eftersom emotionerna hämmar deras kognitiva förmågor. Lägger man som lärare tid på den typen av görande istället för att försöka undvika att väcka negativa känslor hos studenterna, och om man bara har tålamod att fortsätta göra det trots att den typen av pedagogisk praktik möter motstånd, menar jag att man gör både studenterna och samhället en tjänst. Erfarenheten säger mig nämligen att kognitiva utmaningar bara leder till stress om och när det finns ett implicit krav på resultat, alltså när undervisningen är produktionsorienterad och resultatfixerad. Möter man kognitiva utmaningar med ett öppet sinne och av intresse, och har man bara förståelse för att det kommer att ta tid och att det är svårt samt att det inte finns några garantier för att man kommer att lyckas, blir man inte stressad, tvärtom blir man fokuserad på uppgiften och gör vad man kan med det man har. Och det är så ny kunskap och nya färdigheter utvecklas, vilket leder till positiva känslor av trygghet och ökat självförtroende.

Känslorna jag möter i undervisningssalarna, där stora delar av min yrkesvardag utspelar sig, är: Frustration över att inte veta vad vi lärare ”vill ha”. Olika utryck för känslan av att det är svårt och att det är orättvist att jag som lärare ställer krav. Jag möter även påfallande ofta studenter som kommer till högskolan i förvissningen om att man redan vet, men att kunskaperna man anser sig ha krockar med det som jag föreläser om – och då skyller man på mig. Jag tvingas med sorg bevittna hur förmågan att ta ansvar och utveckla förståelse för vad som gör högre utbildning högre blir sämre och sämre, vilket leder till att det studenterna faktiskt gör tvingar mig att uppmärksamma dem på allt de inte kan eller gör. Och det triggar destruktiva känslor som hämmar deras lärande ännu mer. Därför håller jag inte med om att de kognitiva aspekterna av lärande får för stort utrymme, tvärtom menar jag att känslorna tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. 

Bristande förståelse för hur man lär sig och vad kunskap är leder till att allt fler kommer till högskolan utan en vilja att lära sig något för egen del. Och eftersom högskolan som organisation fokuserar allt mer på mät- och kontrollerbara saker som betyg och examina leder detta sammantaget till att många studenter idag går vilse och utvecklar ett undvikandebeteende som riskerar leda in i en negativ spiral som eldar på de destruktiva känslorna som hindrar utvecklingen av det lärande som krävs för att man ska kunna utveckla den kunskap och förståelse samt de färdigheter och förmågor som krävs för att lära sig hantera frågor och problem av karaktären wicked problems (tänk: hållbarhet, etik, demokrati samt inte minst lärande och kunskapsutveckling), alltså komplexa frågor utan givna svar. Utan kollektiv förståelse för betydelsen av dessa saker går vi alla en mörk framtid till mötes. Problemet är att vi i dagens utbildningssystem konsekvent fokuserar på fel saker, vilket leder till att lärare tvingas anpassa sin undervisning efter annat än lärandet och kunskapen. Vi sitter fast i ett destruktivs system där lärarna måste lägga allt mer tid på att hantera sina känslor av frustration över att tvingas hantera en hopplös situation. Eftersom det ligger i människans natur att lära kan studenternas växande motstånd mot att bedriva studier med kunskap som mål mycket väl vara rationella reaktioner på orimliga krav.

Hur kan man göra som lärare för att bryta mönstret? Ska man väcka känslor eller erbjuda plats för känslorna? Är alla känslor bra? Ska man undvika vissa känslor, eller diskutera dem tillsammans (lärare och studenter, och studenter sinsemellan) för att försöka utveckla strategier att lära sig hantera känslorna? Jag tänker att man genom att tala om känslor och öppna upp för dem gjuter liv i undervisningen och utbildningarna, och det är ett sätt att möta problemen med en instrumentell och produktionsorienterad, prestationsfixerad kultur på högskolan, som hämmar lärandet, särskilt om wicked problems. Det kan vara ett sätt att utveckla den emotionella intelligens och mänskliga mognad som krävs för att axla ansvar, både under studietiden och senare ute i samhälls- och arbetslivet. Det verkar nämligen vara lättare att tala om behov, och diskutera konsekvenserna av olika typer av behov. Genom att tala om behoven som känslorna bottnar i kan man hitta vägar fram mot bättre förståelse för vad som ger livet och det man gör i vardagen mening, vilket är nyckeln till ett gott liv. Min erfarenhet är att det går att kanalisera känslor. Genom åren har jag märkt att ämnen och kurser som initialt väcker negativa konnotationer längre fram kan leda till handlingskraft och intressestyrt lärande, på kunskapens villkor. Sådana kurser kan ofta leda till bättre lärande än kurser som väcker positiva förväntningar och är uppskattade. Allt handlar om hur man ser på motståndet och hur man hanterar känslorna. 

En fråga som kom upp under sessionen var: Hur får man studenter att känna hopp? Min spontana reaktion på var: bör det verkligen vara ett självändamål i högre utbildning? Positivt tänkande i en värld som förr eller senare tvingas hantera alla utmaningar och potentiella katastrofer som vi som lever idag står inför är troligen helt fel sätt att tänka och agera. Kanske är det i själva verket tron på att man först måste känna hopp för att sedan kunna agera som är problemet. Tänk om det är tvärtom, tänk om vi först måste inse allvaret och lära oss hantera känslorna av hopplöshet för att vi ska kunna agera på sätt som leder till positiva konsekvenser som ger oss hopp? Jag menar att vi måste jobba mer med insikten om att känslor är irrationella och att vi människor visserligen har frågan att agera rationellt, men att våra kognitiva förmågor hur lätt som helst övertygas av känslor, särskilt i en vardaglig praktik där vi stressas att prestera mer än det finns förutsättningar för. Ska vi ha en chans att utveckla förståelse för att vi ofta använder våra kognitiva förmågor för att hitta på förklaringar till och motiv för konsekvenserna av våra känslostyrda handlingar krävs en vilja att lära, ett intresse för kunskapens natur och lärandets praktik samt tillit, tid och respekt för komplexiteten i den här typen av verksamhet.

Förförelsesamhället

Det är säkert svårt att räkna ut exakt, men det verkar vara den allmänna uppfattningen att Demokraterna och Republikanerna tillsammans la ungefär 47 miljarder kronor på marknadsföringen inför presidentvalet, vilket tydligen var rekord. Och som det verkar går utgifterna för reklam upp generellt i hela samhället. På Mediemyndighetens hemsida läser jag att svenska företag investerade 49.5 miljarder kronor i reklam 2022, vilket var ett rekordår (fram till dess). För att ha något att jämföra med noterar jag att den svenska försvarsbudgeten samma år låg på runt 75 miljarder (nästa år uppgår den kostnaden till 138 miljarder). Jag vill undvika fel på grund av min svårighet att rimlighetsbedöma den här typen av uppgifter, så jag lämnar sifferexercisen. Det jag är intresserad av och vill reflektera över här är istället vad reklamen gör med oss; med vårt sätt att tänka och förhålla oss till kunskapen, varandra och inte minst till mänsklighetens gemensamma framtid.

I teorin handlar marknadsföring om att utgöra en brygga mellan utbud och efterfrågan, det handlar alltså om ett förment neutralt medium. Den uppfattningen vill jag problematisera, jag menar nämligen att reklam är något helt annat än ett mellanrum eller en neutral förmedlingskanal. Tvärtom är det mycket som talar för att marknadsföring är en växande kraft i samhället, med agens nog att förändra vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen och varandra, vilket valkampanjen i USA tydligt visar. Problemet med det sättet att kommunicera information är att det bara finns utrymme för och möjlighet att sprida enkla budskap om de aspekter man själv vill trycka på. Inom ramen för reklammediet är det omöjligt att fördjupa och nyansera, därför polariserar marknadsföringen samhället och bidrar till fördumningen.

Reklamens negativa effekter ökar dessutom eftersom den kommit att bli ett slags motor i ekonomin, en outtömlig resurs som ger alla vad de vill ha. Det faktum att reklamen är känd för att bidra till att tidningar och andra produkter och tjänster bli billigare om vi konsumenter accepterar reklam, bidrar till att göra reklamen så förförisk. Alla i min generation, tror jag, har dessutom outplånliga minnen av bioreklam, och många längtade efter reklam-TV när den kom till Sverige på 1980-talet. Tanken på att få någonting för ingenting är lockande, men vi vet samtidigt att det inte finns några gratis luncher. När de sociala nätverken lanserades lärde sig många att är det gratis är det du som är varan, sa man då. Men idag när vi upparbetat ett kollektivt reklamberoende är det inget vi gör oss av med i en handvändning, och anledningen till det är att vi låtit oss förföras av marknadsföringens riggade budskap och sockrade anbud.

När reklamen främst fanns som bilder och uppslag i tidningar eller på plakat runtom i stan var den nog ett relativt harmlöst inslag i de allra flestas liv. Det där förändrades dock radikalt efter att iPhone lanserades. Och idag när samhället digitaliseras i rasande takt och våra liv blir allt mer uppkopplade förvandlas reklamen till något helt annat än en metod bland många andra att sprida information och boosta försäljningen för olika varor och tjänster. Reklamen håller bokstavligen på att ta över våra liv, både genom att vi översköljs av den och eftersom den blir allt mer subtil, riktad och aggressiv. Den mest skrämmande faran är dock reklamens förmåga att påverka vårt sätt att se på samhället och förhålla oss till varandra. Via de sociala nätverken som tjänar pengar både på att utsätta oss för reklam och genom att sälja allt mer detaljerade och personliga uppgifter om oss till företag som vill påverka oss att spendera pengar eller tänka si eller så i speciella frågor, gör vi oss själva till slavar under algoritmerna. Likt knarkare ger vi upp allt mer av vår frihet, vilket blev skrämmande tydligt i valet i USA där folket valde en president som vill göra the land of the "free" till en totalitär, kvinnoförtryckande stat.

När reklamen blir en maktfaktor i samhället kommer vetenskapen förr eller senare att uppfattas som ett hot mot marknadsföringens känslobaserade budskap. Kunskapen är redan på god väg att spela ut sin roll i och med att efterfrågan på politiker som säger det folk vill höra lockar allt fler anhängare, vilket är en historiskt ny och skrämmande företeelse eftersom anhängare lyssnar mer på vem som talar och mindre på vad som sägs. Okritiska anhängare är dessutom lojala oavsett vilka konsekvenserna av den önskade politiken blir. De accepterar därför försämringarna som politiken innebär och skyller de växande problemen på invandring eller något annat som partiets företrädare pekar på. Forskare som problematiserar reklambudskapen framstår i ett sådant samhällsklimat som party killers och utbildning uppfattas allt mer som ett hot mot rådande ordning.

Reklamens logik, att konsekvent fokusera på fördelarna och underkommunicera nackdelarna, gör det inte bara svårt att praktisera kritiskt tänkande, som kräver tid och eftertanke. När reklamen normaliseras och blir en allt mer central del av våra liv kommer kunskapen i sig att uppfattas som ett hot. Och om utbildning betraktas som en motståndshandling kommer skolans uppdrag förr eller senare att förändras till att bli en del av förförelsemaskineriet. Stora delar av skolan ägs redan idag av privata aktörer med vinstintresse, vilket i sig är en radikal förändring av utbildningssystemet. Med hjälp av en fatal mix av löften om valfrihet och smutskastning av den skattefinansierade svenska skolan, som innan privatiseringen var en av världens mest aktade skolsystem, lyckades friskolornas ägare, med benägen hjälp av en liten grupp politiker (som sedan fick positioner i företagen) få oss att överge ett system som fungerade klanderfritt. Ju mer reklam vi accepterar, desto dyrare blir det att minska på den, så därför kommer fler och fler att försvara den. Och de som kontrollerar den kanalen in i våra hjärnor kontrollerar oss. 

Om skolan fortfarande var statlig skulle vi på demokratisk väg kunna försvara kunskapen som demokratin är beroende av, men nu finns inte längre den möjligheten, för det skulle innebära skattehöjningar. Istället utsätter vi våra barn redan i skolan, både för mer digitalisering och för den marknadsföring som ägarna av skolorna av skolorna använder för att sprida budskapet om att de driver skolorna för att värna kunskapen. Bevisligen leder nyordningen till försämrade resultat, vilket, surpris, surpris, leder till att det blir svårare att utveckla det vetande och den intellektuella kompetens som krävs för att man ska kunna se vad reklamen gör med oss och vårt tänkande. Kunskapen utarmas först långsamt, sedan allt snabbare, och vid någon punkt har den upphört att fungera. Och medan vi oroar oss för utvecklingen och funderar på hur vi ska göra för att öka barnens digitala kompetens (varifrån kom den befängda idén ifrån) samt undervisar barnen i källkritik, istället för i kritiskt tänkande, normaliseras reklamen, vilket gör det svårare och svårare att försvara en verklig kunskapsskola.

Universiteten är än så länge statliga (i de flesta i alla fall, men det håller på att förändras på olika sätt, bland annat genom att högskolor blir stiftelser och därmed får andra förutsättningar att tjäna pengar). Utbildningen som bedrivs där kan dock bara bli högre och akademisk om resten av utbildningssystemet fungerar, så det är tragiskt nog bara en tidsfråga innan även den högre utbildningen inkorporeras i det ekonomiska system som för länge sedan upphörde att vara ett medel, och som idag är ett mål. Därifrån är steget inte långt till att betrakta forskning som visar på problem av olika slag som ett hot mot den heliga tillväxten. Eller vänta lite, vi är redan där. Den nyvalde vicepresidenten i världens mäktigaste land sa nämligen i ett klipp på nätet att: "Forskarna är fienden." Hoten mot kunskapen kommer dock inte bara utifrån. Allt fler forskare accepterar idag lydigt högskoleledningarnas krav på att dra in pengar och publicera artiklar. Det viktiga är idag inte vad man skriver om, utan var man publicerar sig. Högskolorna konkurrerar nämligen med varandra om vilket lärosäte som publicerar först nyckeltal. Att förlagen som äger journalerna där forskningsresultaten publiceras är några av världens mest lönsamma företag är inget som diskuteras, den som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten och som därför pekar på problemen med det produktionstänkande som växer fram på högskolan betraktas som illojal.

Det är dock ingen ond makt som styr den här utvecklingen. Alla är offer, även de allt märkligare ägarna till företagen som tjänar pengar på vår växande oförmåga att bjuda motstånd mot reklamens förödande budskap och dess effekter på våra liv och i förlängningen även för livsbetingelserna för resten av livet på jorden. När Titanic, som i reklamen marknadsfördes som världens modernaste osänkbara skepp, gick under spelade det ingen som roll om man åkte i första eller tredje klass, alla (utom ett litet fåtal) dog i det iskalla vattnet.

Elon Musk, en av världens rikaste, som kommer att få en position i den nya administrationen i det land som vi svenskar sedan kalla krigets dagar lärt oss se som vår befriare, pekar på Mars och lanserar det som en lösning på den klimatkris som till och med marknadsförarna har svårt att få oss att ignorera. En lösning för vem, och på vilket sätt? Att en stenig och ogästvänlig planet i ett tomt universum uppfattas som paradiset och det faktum att Elon Musk och andra ekonomiskt framgångsrika människor välkomnas som frälsare, samtidigt som kunskapsinriktade forskare och dedikerade lärare som talar om behovet av kritiskt tänkande pekas ut som ett hot, säger något om samtiden och det prekära läge som mänskligheten befinner sig i. 

"Allting går att sälja med mördande reklam, till och med konserverad gröt", som man sjunger i den gamla visan ...

Den kollektiva förmågan att tänka är både lösningen och problemet

Att världens största ekonomiska makt på demokratisk väg väljer en president som den de nu valt (jag vägrar skriva hans och landets namn, och alla vet ju vem jag syftar på) är ett alarmerande tecken på hur illa det står till med kunskapen och den kollektiva förmågan att tänka. Kunskap och kognition är varandras ömsesidiga förutsättning, och om förmågan att förvalta det gemensamma utarmas löses samhället och allas individuella framtider upp som dagg en solig sommarmorgon. Ett växande missnöje med rådande förhållanden gör inte den som säger det många vill höra till en lämplig ledare för ett land som vill fortsätta vara en fri och demokratisk kunskapsnation. Nu får det stora landet i väster, som skapades av människor som flydde från totalitära, repressiva länder, en ledare som vill inskränka medborgarnas frihet och göra de rikare ännu rikare genom att underminera statens möjligheter att skydda medborgarna mot alla de hot som en demokrati kan tänkas utsättas för i en tid med klimatförändringar av monumentala mått. Ekonomin verkar vara det som fällde avgörandet, men vi får väl se hur det går med den när försäkringsbolagens premier rusar i höjden efter att de årligen återkommande orkanerna ödelägger allt större delar av landet, samtidigt som skatten sänks. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, det kanske inte blir katastrof, men en ledare som lovar att han ska fixa allt och göra landet fantastiskt igen må kunna förföra och mobilisera massorna, men det innebär inte att alla kommer att få det bättre. Några saker vet vi nämligen: 

• Välstånd sipprar inte ner genom samhällen, det skapas mellan människor som arbetar tillsammans för det gemensammas bästa! 
• Inget demokratiskt kunskapssamhälle är en människas verk (det är en totalitär och fundamentalistisk mardröm)! 
• Klimatförändringarna kommer att utsätta mänskligheten för en helt ny typ av hot och konsekvenser. 

Tänkandet är en av människans mest utmärkande egenskaper, men det är inget man har eller saknar, likt muskler och kondition handlar det om en förmåga som kräver övning för att utvecklas och som ständigt måste hållas i trim för att man inte ska förlora den, särskilt i en digitaliserad och ständigt uppkopplad värld. Tid är dessutom en helt central faktor. Jag önskar att jag kunde förmedla en ljus bild av samtiden. Läraren i mig vill visa på saker man kan göra för att utvecklas som tänkande människa, men förutsättningarna för att hålla våra kognitiva förmågor i form försämras snabbt, för alla. Barnen och ungdomarna som växer upp idag tvingas igenom ett skolsystem som fokuserar på annat än kunskap och intellektuell utveckling, därför växer andelen av befolkningen som inte vet vad man går miste om och som därför saknar förståelse för vad som krävs för att värna människans unika förmåga att tänka och gemensamt förvalta ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Om mänskligheten ska kunna ha en chans att klara utmaningarna vi alla står inför måste vi värna våra intellektuella förmågor, och det kan vi inte göra så länge vi söker efter genvägar och enkla lösningar, och absolut inte om vi tror att det går att effektivisera lärande, vård och byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Vad jag försöker säga är att det viktigaste hotet kommer inifrån oss själva. Det är vi som bidrar till utvecklingen vars konsekvenser vi sedan tvingas hantera på olika sätt, och lösningarna bidrar ofta till fler och ibland värre problem. Idag betraktar många AI som en lösning, och därför införs den tekniken på allt fler områden, vilket gör att allt fler ser den som ett hot. Men dels kommer ingen algoritm eller ny teknik att ta över av egen kraft, det är nämligen människor som utvecklar algoritmerna, dels bygger hela iden med AI på samma vanföreställning som försatt mänskligheten i den prekära situation vi nu befinner oss i. AI driver på effektiviseringen, och eftersom välstånd sugs uppåt i det ekonomiska systemet blir konsekvensen att de fattiga blir fattigare och mer maktlösa snabbare, och de rika blir samtidigt både färre och färre och rikare och rikare. Allt fler blir på detta sätt allt mer stressade, vilket oundvikligen går ut över förmågan att tänka, som är förutsättningen för att lära och utveckla kunskap.

Möjligen är det själva definitionen av begreppet lösning som ställer till det. Ordet ger associationer till något slags frälsare, någon eller något som får alla problem att försvinna. Den drömmen är djupt mänsklig, och den har gett upphov till religioner som överlevt i tusentals år, på gott och på ont. Sökandet efter definitiva lösningar gör dock oss och vår kultur vidöppna för manipulativa ledare med totalitära ambitioner. Rent genetiskt verkar vi vara programmerade att ge upp vår autonomi i mötet med någon som vi uppfattar som starkare, och den svagheten (som gynnat mänsklighetens överlevnad, det är viktigt att hålla i minnet) utnyttjas hänsynslöst av ledare som vill att vi ska ge dem makten. Hotet mot demokratin bottnar alltså i samma mekanismer som gör AI till ett hot. Det är tron på LÖSNINGEN som är problemet. Och det problemet har ingen lösning, det kan bara upplösas genom att fler först utvecklar förmågan att tänka, sedan använder den tillsammans med andra för att bygga och förvalta det samhälle som är allas gemensamma ansvar och som ingen klarar sig utan.

Jag är som bekant en varm vän av bildning. Det är ingen lösning, men den synen på kunskap har potential att upplösa problemen som vi nu försöker lösa med olika mer eller mindre problematiska metoder. Bildning handlar om ett förhållningssätt till kunskap. Det går alltså inte att utbilda någon i bildning. En intressant och tänkvärd definition på begreppet som jag hört någonstans men inte minns var är: ”Att möta det främmande samtidigt som man själv betraktas som en främling”. Tänker man så handlar det om en kvalitet eller en förmåga, inte om något mål som kan nås med hjälp av tydligt ledarskap och en effektiv administration. Det skulle kunna vara skolans och den högre utbildningens syfte. Ett sätt att upplösa problemen i det svenska utbildningssystemet skulle kunna vara att lita på lärarna och göra Ellen Keys definition av bildning till ett ledord: Det som finns kvar när man glömt, vad man lärt sig! En sådan syn på lärande och utbildning skulle kräva, både av eleverna, studenterna och lärarna på alla stadier, att man utvecklar ett speciellt förhållningssätt till kunskap och lärande som handlar om ansvar och förmågan att tänka, snarare än att plugga in fakta som växlas in mot betyg och examina.

Jag vill se bildning som möten mellan, vad det nu är som kan och ska mötas, vilket kräver tolkningskompetens och förmåga att hantera olikhet, osäkerhet och inte minst en öppen framtid. Det handlar om att hjälpa varandra att nå olika mål, och om att lära lika mycket av varandra som av böckerna man läser. Bildning kan dock vara lika trångt som vetenskap, båda behöver därför öppnas upp och fås att korsbefrukta varandra. En bildningshögskola handlar om vad man gör under tiden, inte vad man får eller blir när man fått sin examen. Bildningstanken går på tvärs mot uppfattningen om att kurserna ska ha lärandemål och att konstruktiv länkning är vägen fram. Bildning handlar om att tolka, kan man säga, om att skapa mening tillsammans. Det kan man bara göra genom att släppa tanken på kanon, kontroll, mål och effektivisering. Det handlar om att förvalta tiden i utbildning och resurserna som läggs på högskolan så klokt och långsiktigt hållbart som möjligt, vilket måltänkandet och kontrollerandet av studier är själva motsatsen till. 

Två ord fångar min syn på vad som behövs idag: Tid och Tillit, vilket i kombination med Kunskap och Kompetens, bygger hållbara samhällen. Utan en kollektiv förmåga att tänka går det dock inte.

Dumhetens och okunskapens många ansikten

Dumheten tar sig många olika uttryck, och okunskap om detta faktum är en viktig anledning till fördumningen av samhället som idag oroväckande nog accelererar. Låg IQ, tänker sig många, är det viktigaste tecknet på dumhet, men det är långt ifrån det ena och det är dessutom det minst problematiska. Den dumhet som tvingas fram genom att allt fler, allt oftare utsätts för stress och oro, vilket är två känslor som tenderar att förstärka varandra, är en mycket allvarligare form av dumhet. Det värsta uttrycket för dumhet är dock den informerade okunskap och det ointresse för andra människors lidande som idag idealiseras i många kretsar. Det faktum att det finns kunskapsignoranta politiker i regeringspartierna, och att vi har en statsminister som inte bryr sig om detta, som till och med försvarar okunskapen och ignoransen, visar på hur normaliserad dumheten är idag.

Kanske det blir så här när partier inte längre är förankrade i en tydlig ideologi utan snarare ses som tomma varumärken. Partier som skriver om sina partiprogram årligen hör inte hemma i en demokrati, för de visar med all önskvärd tydlighet att det är makten och inflytandet i sig deras företrädare är ute efter, inte ansvaret att förvalta demokratin och vårt land. Och när politik handlar om vad man kan komma undan med, inte (som på Palmes tid) om vad man vill, och när partierna får sitt stöd av lojala anhängare som bryr sig mer om att kritisera andra partier än att granska konsekvenserna av den politik som det egna partiet driver, blir alla förlorare. Att valet i USA är jämnt borde vara en väckarklocka, men istället betraktas det som underhållning. Dumheten som dessa företeelser är ett tecken på och det faktum att den idag påverkar besluten som tas om framtiden är oroväckande, för om det handlade om bristande förmåga eller verklig okunskap hade forskningen kunnat visa vägen. Idag betraktas vetenskapen allt oftare som ett hot, eller ett ovidkommande särintresse, i alla fall när forskningen inte ger populisterna stöd för sina förslag.

Den som inte vet hur lite hen vet förstår inte vad hen går miste om. Okunskap är därför ett problem för de som drabbas av den, brukar man säga. Men dumheten tar sig som sagt olika uttryck. Den som avstår från att skaffa sig kunskap eller som använder andra människors oförmåga till insikt eller deras ointresse, för att tillskansa sig makt till exempel, underminerar både demokratin och kunskapen, vilket drabbar alla. Problemet är att det inte räcker att lyssna på forskningen. Vetenskapens resultat kräver respekt för forskningen och kunskapen för att dess resultat ska kunna komma till användning. Det krävs mer än att veta. Utan handling kan ingen förändring komma till stånd. Så länge majoriteten väljer att lyssna på politiker som bekräftar deras fördomar och säger vad de önskar höra, och så länge föraktet för politiker som säger vad som behöver sägas och vill göra vad som krävs för att kunna förvalta samhället på ett demokratiskt sätt och värna livsbetingelserna på jorden för framtida generationer, kan och kommer kunskapen aldrig att kunna vara till någon som helst hjälp.

Förutsättningen för både demokratin och kunskapen, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, är det stora flertalets engagemang i och förståelse samt respekt för vetenskapen, rättsväsendet och andra samhällsbärande institutioner. Idag utsätts istället dessa institutioner för en massiv press som de inte kan hantera, av den enkla anledningen att de aldrig kan bli bättre än förutsättningarna vi människor och samhällsmedborgare skapar för dem. Enda sättet som kunskapen och demokratin kan komma mänskligheten till gagn är att majoriteten använder sitt kollektiva engagemang och inflytande för att försvara kunskapen och demokratin mot den allt mindre och allt rikare och mäktigare minoritet som många idag, paradoxalt nog och av ignorans, okunskap eller dumhet, allierar sig med, trots att det går emot deras egna både kort- och långsiktiga intressen. 

För att kunna möta hotet mot den artificiella intelligens som nu utvecklas i en rastande takt krävs ett utbildningssystem som fungerar, alltså en kunskaps- och bildningsinriktad skola och högre utbildning. Utan intresserade och engagerade lärare som kan axla ansvaret som friheten och tilliten som läraryrket är en förutsättning för kan och kommer vi aldrig att kunna bjuda motstånd mot dumheten, okunskapen och den cyniska ignoransen; det är svårt redan som det är att försvara och använda kunskap, men utan det stora flertalets intresse och engagemang för utbildning blir det omöjligt. Utbildning är långt viktigare än forskning, för dels krävs det förhållandevis få forskare för att tillgodose samtidens och framtidens behov av kunskap, dels blir resultatet av forskningen meningslöst om det sprids i ett samhälle där förståelsen och respekten för kunskapen saknas. 

Redan idag är det många studenter som använder AI som "hjälp" i deras studier. Fast det är inte studierna de får hjälp med, utan produktionen av svar på de frågor lärarna tvingas ställa eftersom det kvalitetssystem som styr (och kringskär) lärarnas arbete idag lägger större betoning på nyckeltal (det som går att väga och producera) än på kunskapen och dess unika kvaliteter. Tragiskt nog är det bara en tidsfråga, i alla fall om vi som kollektiv inte tänker om utan fortsätter på den inslagna vägen, innan AI tar över lärarnas arbete. Men det enda som då finns kvar är ägarna till "skolorna", som därigenom kan bli ännu rikare på skattebetalarnas bekostnad. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Totalitära krafter får liksom AI (och ofta i samverkan) allt mer makt i allt fler forna demokratier, men det är egentligen människorna som lämnar över makten till diktatorerna och tekniken, av dumhet, okunskap eller ignorans, för att man tror att man har något att vinna för egen del. 

Kunskapen och erfarenheten säger något annat än känslorna, men det kommer inte an på hur det känns. Känslor kan manipuleras, och det är precis vad som händer på nätet, det är själva syftet med algoritmerna som reglerar interaktionen på sociala nätverk, så genom att hänga där manipuleras kognitionen och perceptionen. Visst fattar jag att jag predikar för de redan frälsta, de som ser det jag ser och känner samma oro som jag, men jag vet inte vad ska annat kan göra, att skriva, undervisa och forska är det som ger mitt liv mening, så genom att göra det jag kan och anser behöver göras kommer jag i alla fall att kunna se mig själv och mina barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde, mer kan ingen göra. Tyvärr förlitar sig allt fler på att någon annan ska göra det åt dem.