Tankar om läraryrkets status

I ett öppet och demokratiskt samhälle är graden av förståelse och inte minst respekten för kunskapen, generellt sett bland befolkningen, liksom värderingen av lärares arbete och deras unika kompetenser, viktiga indikatorer för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när politiker och andra säger att ett samhällsbärande yrkes "prestige måste höjas", är det ett tydligt tecken på hur illa det i praktiken är ställt med såväl kunskapen status som värderingen av lärares (och andra helt centrala yrkeskategoriers) arbete. Ett yrkes prestige är inget som går att påverka på något enkelt sätt, det är inget man kan beställa fram. Antingen respekteras lärarna, eller också inte – och om lärarna inte respekteras upplevs yrket naturligtvis inte prestigefyllt av dem som arbetar med undervisning, och därmed blir det ännu svårare att rekrytera de bästa till yrket, vilket på sikt riskerar leda till att det blir ännu svårare att få elever och senare studenter att förstå och respektera kunskapen. Applåderna som sjuksköterskorna fick under pandemin (och det sätt som den yrkeskategorin behandlas idag) är en plågsam påminnelse om hur lite dagens samhälle värderar det fundament som demokratin vilar på. 

Vill vi att läraryrkets prestige ska öka är det en mycket mer genomgripande och långt mer komplex uppgift än att bara höja lärarnas löner. Yrkets attraktivitet handlar lika mycket om vilka förutsättningar man får att göra ett bra jobb samt om kraven och förväntningarna på vad lärarna ska fylla arbetstiden med. Om kunskap verkligen är skolans mål måste man ställa sig frågan: hur många elever bör en klass bestå av, och hur många kurser kan en universitetslärare arbeta med parallellt innan kvaliteten i utförandet blir lidande? Om och när lärarna inte får förutsättningar att göra ett bra jobb kommer eleverna i grundskolan och på gymnasiet och studenterna på högskolan inte att få förutsättningar att lära och utveckla kunskaper om och förståelse för ämnena de studerar, och det leder, förr eller senare men oundvikligen, till att kunskapen generellt i samhället försämras, vilket ökar efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än till förnuftet. Det blir en ond cirkel.

Om vi även i framtiden vill leva i ett demokratiskt kunskapssamhälle behövs det ett utbildningssystem där elever och studenter faktiskt lär sig det man behöver veta för att kunna ta kloka och informerade beslut om sin egen framtid och samhällets. Och för att elever och studenter ska kunna lära sig viktiga saker måste lärarna både få tid att förbereda sig och vara närvarande i undervisningsvardagen, och då kan den administrativa bördan inte vara för stor. Dygnet har bara 24 timmar och veckan har endast fem arbetsdagar, så när politikerna mot bättre vetande försöker tvinga fram "effektiviseringar" för att slippa höja skatten, går det naturligtvis ut över såväl lärarnas känsla av tillfredställelse med sitt arbete som (på sikt) kunskapens kvalitet. Enda sättet att göra läraryrket till ett prestigefullt yrke igen är att låta lärarna vara lärare, alltså dels lita på deras kompetens och omsorg om kunskapens kvalitet, dels ge dem förutsättningar att göra ett bra jobb. Om storleken på klasserna växer samtidigt som tiden för varje arbetsmoment minskar, parallellt med att kraven på dokumentation och administration ökar, går det inte att vara LÄRARE, vilket är vad vi betalar lärarna för att vara. 

Elefanten i rummet är det faktum att arbetet med att formulera strategier och skapa regler idag värderas högre än arbetet med att undervisa elever och studenter. Lärarna befinner sig idag längst ner i den hierarki som först långsamt men på senare år allt snabbare vuxit fram i skolans värld. Trots att kvaliteten i skolans verksamhet står och faller med lärarnas kompetens och möjlighet att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas lärande, vilket är utbildningssystemets syfte, anställs fler administratörer som tvingar på lärarna allt fler dokumenten som ska fyllas med nyckeltal för att ledningen ska kunna visa på goda resultat, trots att kunskapen och progressionen inte finns i pappersvärlden utan uppstår i mötet mellan lärare och elever/studenter. När cheferna och administratörerna blir fler blir lärarna procentuellt sett färre, och eftersom samhällets investering i skola och högre utbildning i praktiken minskar när verksamheterna inte får full täckning för kostnadsökningarna, sjunker både lärarnas makt och yrkets prestige (särskilt som cheferna får högre lön eftersom deras arbete värderas högre). Först när lärarna befinner sig i toppen av den hierarkin och administrationen de facto är ett stöd (inte en kravmaskin), kan man börja hoppas att läraryrkets prestige kan öka.

Högskolan förvaltar skattebetalarnas investeringar i utbildning och kunskapsproduktion, därför är frågan om läraryrkets status ingen liten fråga eller ett särintresse, det är en fråga med direkt bärighet på demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad. Och eftersom det inte finns några kausala samband mellan betyg och kunskapskvalitet, av den enkla anledningen att betygssättning bygger på kvalitativa bedömningar av elevers och studenters insatser, kommer det produktionstänkande som idag skapar efterfrågan på tydligare regler och mer ledning inom utbildningssystemet oundvikligen att gå ut över kvaliteten i kunskapen som samhället är i desperat behov av idag. Arbetet som utförs på landets skolor och universitet behöver givetvis ledas och organiseras, men förutsättningen för att skolan och den högre utbildningen ska kunna leda till ökade kunskaper är tillit till professionen och respekt för den akademiska friheten, vilket är oförenligt med mer administration och fler ledare.

Det är svårt att säga ifall det är produktionstänkandet som fått oss att acceptera prioriteringen och värderingen av olika uppgifter inom utbildningssystemet, eller om produktionstänkandet är en konsekvens av bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande faktiskt fungerar. Oavsett vad som beror på vad är det som jag diskuterar här ett växande problem som behöver adresseras, annars finns en risk att vi en dag upptäcker att vi inte lever i ett kunskapssamhälle längre, utan i en totalitär stat där en mäktig elit kontrollerar befolkningens liv in i minsta detalj. Sådana tendenser finns redan, och de förstärks av sjuknade kunskaper och bristande förståelse för hur lärande faktiskt fungerar. Därför är frågan om läraryrkets sjuknade status en fråga som ytterst angår oss alla.

Idealiseringen av ledare och övertron på administration liknar synen på Påven och den katolska kyrkan, innan renässansen och upplysningen. Vill vi inte tillbaka till medeltiden är det nu vi kan och behöver göra något. 

Några ord om ämnet samverkansskicklighet

Vi människor fungerar som vi gör och just detta intresserar mig; jag vill förstå hur vi fungerar, både enskilt och tillsammans. Och synen på samt arbetet med samverkan är en bra utgångspunkt för den typen av studier. Tanken är att det någon gång i framtiden eventuellt ska bli en bok, men jag har så många andra projekt som ligger före just nu att vi får se hur det blir. Samverkan är som jag ser det, liksom kultur och kunskap, något som uppstår mellan människor. Det är alltså inget som någon kan bli expert på eller undervisa någon annan i. Jag finner det intressant att parallellt med talet om och efterfrågan på samverkanskompetens dyrkas det ensamma geniet och ledaren med stort L. Kombinationen av att något anses vara värdefullt, samtidigt som det ses som Lösningen och därför efterfrågas av många, är sällan en bra grogrund för att skapa något riktigt bra och långsiktigt hållbart. Det dock så här kultur fungerar, den är fylld av paradoxer och får delvis sin karaktär av människors önskan om och strävan efter att förena det oförenliga. Om vi verkligen tror på samverkan och ser det som vägen fram, vilket jag gör, måste förståelsen för företeelsens komplexitet öka, liksom respekten för svårigheterna som detta sätt att arbeta faktiskt innebär.

Det ordnas många konferenser om och det finns en massa experter på samverkan, problemet är att man här liksom i många andra frågor börjar i fel ände och kastar sig över potentiella lösningar. Följaktligen arbetas det massor med samverkan, men det samverkas inte särskilt mycket. Bara för att man arbetar i samma projekt och kan peka på resultat betyder inte att man faktiskt har SAMVERKAT. Och bara för att någon skrivit en bok om eller står på en scen och talar om hur fantastiskt det är att samverka betyder inte att hen faktiskt vet vad hen talar om är och är bra på samverkan, ofta handlar det istället om någon som är bra på att ta åt sig äran av andras arbete. Och detta att hen får stå ensam på scenen och tala om ämnet är i sig en paradox. Samverkan, menar jag, är inget man talar om, det är något man gör, tillsammans. Och det är resultatet av arbetet som är det viktiga, ingen enskild part.

Det vanliga är att man fokuserar mer på ordets andra led (verkan) än på det första (sam), och därmed tenderar man att jobba på samma sätt som vanligt, men man kallar det samverkan, för att det är det nya och efterfrågade. För ett antal år sedan talade man om triple helix ... Faktum är dock att vår demokrati, som är resultatet av samverkan, mår sämre idag än på många, många år. Här liksom i många andra frågor är FRÅGAN långt viktigare än svaren, och det som händer mellan är viktigare än parterna som möts för att samverka. Problemet är att det sällan finns tid att stanna upp och reflektera över frågan, särskilt inte frågor som är så pass komplexa som dessa. Balansen mellan intresset och förståelsen för problemet och lösningarna som är förfärande lätta att förföras av, måste öka, annars kommer ingen SAMVERKAN att kunna komma till stånd. Istället bidrar "lösningen" till att förvärra problemen, som i detta fall är att vi lever i en lösningsfixerad och individorienterad kultur (där ledaren idealiseras och där man letar efter syndabockar när problem uppstår) där "alla" ser sig själva som upphovspersonen till lösningarna vilka i alla verkliga samverkansprojekt är resultatet av just SAMverkan, alltså något som uppstår och utvecklas mellan deltagarna i projektet. Ju mer framgångsrikt ett samverkansprojekt blir, desto större är individernas önskan att vara den som får äran av att vara upphovet till lösningen. Och så länge DETTA problem (eller det handlar egentligen inte om ett problem, utan om själva förutsättningen för arbetet) inte uppmärksammas kommer ingen verklig samverkan att kunna uppstå, och problemen kommer att förvärras. 

Grundproblemet finns överallt och tar sig olika uttryck, och det bottnar i det faktum att önskan att förena det oförenliga är så stor, stark och utbredd. Inom vetenskapen talas det ofta om behovet av tvärvetenskap, som handlar om att forskare med olika kompetenser möts för att TILLSAMMANS arbeta med ett problem. Tanken är naturligtvis god, men eftersom förståelsen för mänsklighetens grundproblem (jag tänker här närmast på människans begär efter visshet och den bristande respekten för komplexitet) är så dåligt utvecklad, kommer resultaten oundvikligen att låta vänta på sig. Vill man ha något måste man se till att skapa förutsättningar för det, annars drömmer man om det ouppnåeliga. Och när det gäller tvärvetenskap, som skulle kunna bidra med massor av användbar och värdefull kunskap, är förutsättningarna för detta idag mycket dåliga. Ska man få pengar och meritera sig, vilket man tvingas till ifall man vill göra karriär som forskare måste man publicera sig i rätt journaler, och det finns inga journaler där det går att publicera resultatet av tvärvetenskap. Fokus idag är inriktat på (produktionen av) nyckeltal, och i den strukturen passar inte TVÄRvetenskap in. SAMverkan skulle kunna fungera om förståelsen för dels vad det är, dels vilka förutsättningar som krävs, fanns, men som det ser ut nu blir det tyvärr bara ett nytt ord för det man alltid gjort.

Vad är det då för kompetens som främjar samverkan? För att förstå det måste man inse att det är en indirekt kompetens, inte en kompetens att göra något särskilt, utan en kompetens att göra något TILLSAMMANS. Det handlar alltså om att sluta fokusera på sina egna kunskaper och färdigheter, och istället rikta fokus dels mot det man ska åstadkomma gemensamt, dels mot det som händer mellan den eller de man arbetar mer. Mellanrummet är viktigare än var och en av dem som möts med det mellan sig. Musikskapande är ett bra exempel på samverkanskompetensens signum och värde. Det kan vara en soloverksamhet, men många låtar och musikaliska upplevelser skapas mellan musiker som inte kan säga vad den ene eller andre bidrar med. Lennon/McCartney, till exempel, eller U2 innan Bono började fokusera mer på att umgås med eliten i Davos, hade kvaliteter som vida översteg summan av var och ens individuella bidrag. Eller tänk på en symfoniorkester, som visserligen har en ledare, men som kräver både soloprestationer och samverkan. Ingen del av helheten är viktigare än någon annan. Det är vad som händer MELLAN som är det centrala. Bara så blir resultatet av arbetet ett resultat av SAMverkan. 

När man idag efterlyser samverkansskicklighet letar man tragiskt nog efter individuella egenskaper. Man tänker sig att det är något som enskilda kan vara mer eller mindre bra på. Och att detta något går att mäta (för idag är den dominerande tanken att det som inte går att mäta finns inte), vilket riskerar leda till att forskare och lärare, vilket är arbeten som bygger helt och hållet bygger på samverkan, förvandlas i grunden. Samverkan handlar om det som uppstår mellan, det är alltså en kollektiv kompetens. Samverkansskicklighet är något man delar med den eller de som det fungerar att samverka med. Den som fungerar ihop med en eller vissa kanske inte gör det med någon annan. Om något ska mätas eller utvärderas är det alltså gruppen, men vad är det man ska mäta egentligen? Så fort mätande blir en faktor i sammanhang där man arbetar med lärande och kunskapsutveckling hamnar nyckeltalen i fokus, och processuella kvaliteter förvandlas till produkter. 

Problemet att förstå tvärvetenskap, samverkan och andra mellanmänskliga kvaliteter, eller företeelser som integration (för att nämna ytterligare ett aktuellt exempel på en liknade företeelse), försvåras av fixeringen vid mätning, av den enkla anledningen att det som går att kontrollera är något annat än det som efterfrågas. I den akademiska världen talas det om vikten av pedagogisk skicklighet och forskarskicklighet, vilket i grund och botten handlar om saker man gör tillsammans med andra. Så när man på senare tid börjat tala om behovet av att mäta samverkansskicklighet, får det som konsekvens att man får ännu mindre av det som man önskar sig. Dygnet har bara 24 timmar, och när mätandet ökar intensifieras förpappringen och därmed även slöseriet med skattebetalarnas pengar. Om och när utvärderarna (och utvärderingskompetens) anses vara viktigare och mer värdefulla än lärarna och forskarna förvandlas akademin till en gigantisk apparat för produktion av tomhet.

Samverkan är liksom akademisk kvalitet inte målet med verksamheten, utan själva förutsättningen för att högskolan ska kunna främja lärande och utveckla kunskap.

Varför är det bara avvikarna som får diagnoser?

Allt fokus riktas idag mot avvikarna från det som uppfattas vara det normala, vilket gör att många glömmer att "normal" är ett slags slaskkategori som rymmer alla som inte utmärker sig åt något särskilt håll. Den stora gruppen normala människor ser vid en ytlig betraktelse ut att likna varandra, men det är i hög grad en konsekvens av att vi talar så mycket om avvikarna och deras egenskaper. Vill vi förstå samhället och hur det kan göras mer hållbart behöver vi förstå att det enda som förenar gruppen (som uppfattas vara) helt vanliga människor är att de saknar just de egenskaper som gör att avvikarna betraktas som avvikare. Skillnaden mellan avvikare och normala är inte att avvikarna har problem och att normal saknar problem.

Att vara normal är ingen diagnos, men kanske det borde bli så? Människor tillhör kategorin normala, inte för att de är bättre eller saknar problem, utan för att de saknar de egenskaper som skulle kvalificerat dem för en diagnos. Liksom avvikarna (från normen) har alla normala människor en hel massa egenskaper och alla är inte positiva, vilket man lätt får för sig när allt fokus riktas mot avvikarna och deras problem, som långt ifrån alltid handlar om några egentliga problem. Diagnoserna handlar nämligen i hög grad om att sätta ord på och kategorisera problemen kopplade till olika svårigheter av att leva i ett samhälle anpassat efter normala människors egenskaper och problem. I ett annat samhälle skulle andra individer än de som idag får en diagnos, eller inte diagnostiseras, betraktas som normala och avvikare. 

Genom att fokusera på avvikarna från det som uppfattas vara normalt, vilkas egenskaper beskrivs i detalj för att kunna ge dem en diagnos och i förekommande fall stöd och medicin, finns en risk att den stora gruppen människor utan diagnos invaggas i tron att de är ensamma om sina problem. Om det gjordes en ordentlig undersökning av alla utan diagnos är det mycket möjligt att den skulle visa att det är mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Redan av det vi vet idag är det uppenbart att vi människor är olika, och att olikheten är det som förenar oss. Vi vet också att många egenskaper som idag diagnostiseras tidigare sågs som tillgångar, alltså att problemen är kontextrelaterade och egentligen inte handlar om individen, utan om vad dagens samhälle gör med vissa människor med vissa egenskaper. 

Mycket talar för att gruppen normala består av en lång rad underkategorier, samtliga med sina problem och förtjänster, precis som alla de som idag diagnostiseras, det är bara det att dessa inte uppfattas som samma typ av problem som de som kategoriseras. Betraktar man diagnoserna på det sättet blir det förhoppningsvis enklare att se hur trubbigt det verktyget är. Och riktas fokus mer mot samhället och vad det gör med alla som lever i det skulle det definitivt bli enklare att förstå hur man kan hjälpa olika människor. I ett mer tillåtande och mindre produktions- och tillväxtfixerat samhälle skulle fler människor kunna finna sig tillrätta och slippa få problem, och då skulle kostnaderna, för diagnostisering, medicinering och olika typer av stöd, som idag läggs på att anpassa alla individer efter en allt snävare norm, kunna läggas på insatser för att anpassa samhället efter olika människors skilda behov.  

Eftersom antalet diagnoser ökar över tid, tillsammans med samhällets kostnader för det sättet att tänka och agera, når vi förr eller senare en punkt där det blir billigare att ändra på samhället som ger upphov till problemen, än på att medicinera ett växande antal grupper med avvikare för att få dem att passa in i normen, som över tid tenderar att bli allt snävare och som därför ger upphov till allt fler problem. 

Stannar vi upp och tänker efter tillsammans finns det massor som talar för att vi alla har mer att vinna på att lyssna på varandra och arbeta gemensamt för att skapa ett samhälle där ingen betraktas som normal eller avvikare, (alltså ett samhälle där alla betraktas som människor, med allt vad det innebär) än på att skapa skillnader mellan oss som bara existerar i våra föreställningar och som kräver en växande apparat för kategorisering och diagnostisering vars kostnader ökar exponentiellt. 

Möjligen skulle även rädslan för främlingar och synen på invandrare kunna mildras om vi tänkte mer inkluderande. Nu är det som att alla människor vars yttre olikhet i relation till (den allt annat än homogena och högst föränderliga) gruppen infödda svenskar får många att betrakta invandrare som problematiska avvikare från normen, i behov av en diagnos. Historien har visat att konsekvenserna av det sättet att tänka är potentiellt katastrofala. Att kategorisera och diagnostisera kanske låter som något positivt, men det är i själva verket förenat med enorma risker för alla människor och det samhälle som ingen enskild klarar sig utan.

Tredje uppgiften vs Uppdragsutbildning

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Kulturell förändring och samhällets utveckling är därför inte linjär och går således inte att räkna på. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer, liksom av miljön och annat som ingen styr över, så även om dess riktning går att påverka går den inte att målstyra. Kunskapen om dessa saker är svår att förstå och ta till sig, delvis eftersom den är kontraintuitiv, vilket gör att insikterna inte får genomslag i den allmänna uppfattningen.

Anledningen till att jag skriver dessa saker är dels att jag håller på att slutredigera min bok om akademisk kvalitet, dels att vi på uppstartsmötet inför hösten fick i uppgift att spåna på möjliga uppdragsutbildningar som skulle kunna ges för att dra in pengar till institutionen. Både boken och frågorna som lyftes på mötet handlar om vad en högskola/universitet är, vilket på inget sätt är givet eller ristat i sten. Det finns en massa olika uppfattningar om vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift och vad det innebär att vara elev, student och lärare. Sammantaget formar dessa individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom.

Jag har en bestämd uppfattning om vad som är universitetets uppgift i ett demokratiskt samhälle, och den strider varken mot Högskolelagen eller grundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är önskvärt), men jag hävdar inte att jag bevisat att min syn är den enda rätta. Med hänvisning till de inledande resonemangen om kulturell förändring inser jag naturligtvis att min uppfattning är en bland många, och att jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen äger varken kulturen eller kunskapen, vilket naturligtvis inte hindrar mig från att uttrycka tankar och visa omsorg om organiseringen av samhällets behov av kunskap.

För inte särskilt länge sedan talades det om högskolans så kallade tredje uppgift – och jag har alltid sett bloggandet och mina nätpublikationer (som finns gratis nedladdningsbara i det CV som finns här på Flyktlinjer) som en del i den uppgiften – som går ut på att man som forskare förväntas sprida kunskapen som ens arbete resulterar i till allmänheten. Jag betraktar det som en viktig uppgift som jag fortfarande tar på största allvar. Under mötet och i diskussionerna om uppdragsutbildning växte det dock fram en känsla av att arbetet med den tredje uppgiften inom en snar framtid mycket väl kan komma att uppfattas som ett uttryck för illojalitet. Jag ser egentligen inga problem med att högskolor och universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer. Men om det sättet att arbeta inte utgår från en tydlig idé om varför man säljer utbildningar som annars ges utan att man tar betalt, eftersom det är så som universitetsväsendet fungerar i vårt land, finns en uppenbar risk att synen på högskolans uppdrag förändras. Från att man ska investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap, till att kränga kurser till högstbjudande för att försöka dra in så mycket pengar som möjligt, i konkurrens med andra aktörer.

Vad händer när högskolornas ledningar (som till stor del består av representanter från näringslivet) ser det som att deras uppgift är att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet, snarare än att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt – alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier? Jag ser en överhängande risk att synen på pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning förändras, från att vara ett medel till att bli ett mål. Blir det så kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet allt för komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukade tidigare säga, och kanske säger man så fortfarande även om det inte alls fungerar så längre, att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället. Visst finns det fortfarande granskande journalister, men de blir färre och färre för varje år som går. Idag granskar journalister i allt mindre utsträckning makten, fokus ligger istället på att publicera så uppmärksammade avslöjanden som möjligt, för det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare. Även om ett fåtal journalister fortfarande granskar makten håller mediernas ägare på att liera sig med den, och då urholkas naturligtvis uppdraget eftersom den journalist som granskar den hand som föder dem i bästa fall inte får sina artiklar publicerade och i värsta fall blir av med jobbet, vilket utgör ett hot mot det öppna och demokratiska samhället. 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Som jag brukar säga, vi får inte den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, bara det skapar förutsättningar för, alltså det vi förtjänar.

Vilja som med- och motmakt

Jag har jobbat här några veckor efter semestern, men detta blev den första veckan med fysiska möten och tidiga tågresor. Viljan har därför satts på prov, vilket fått mig att reflektera en del över den kraften, inte bara i mitt eget liv utan även i andra människors, såväl på ett individuellt som ett kollektivt plan. Det är en ansenlig förändringskraft som vi borde uppmärksamma oftare och diskutera mer. Framtiden blir till exempel till i ett evigt nu, som ett resultat av vilja, tänker jag. Kultur och samhällen är ytterst resultatet av människors handlingar, vilka styrs av och får kraft från var och ens vilja. Ingen har makt, den uppstår mellan människor och växer underifrån, men den som kanaliserar andras vilja blir mäktig. 

Många tänker sig att vilja bara handlar om att uppnå det man önskar sig, och att ens framgångar kommer an på vad och hur mycket man vill, men det är en villfarelse. Viljan är lika mycket en motmakt som hindrar oss att få eller uppnå det vi önskar oss. Att vilja gå upp på morgonen när man ställer klockan innan man lägger sig är till exempel en helt annan sak än att faktiskt komma upp när klockan ringer i ottan. Och ibland känns det som man vill något, men egentligen önskar man bara att man vore en som faktiskt önskar sig det som många andra efterfrågar. Det mest tragiska exemplet på det är citatet som cirkulerar på sociala nätverk, som går ut på att vi människor köper saker som vi inte vill ha, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte känner. Och alla har väl någon gång fallit för frestelsen att äta eller dricka något som man bestämt sig för att avstå från. 

En stark dröm om att bli författare är på inget sätt någon garanti för det blir så, för att kunna förverkliga den drömmen krävs det nämligen att man kan få en hel massa andra viljeyttringar att samspela, annars kommer man inte att kunna få ihop något att erbjuda bokförlagen, till exempel att man tar sig upp ur sängen varje dag och att man sitter kvar timme efter timme vid skrivbordet även om skrivandet går trögt. Och det är ändå bara de viljeyttringar man styr över själv. För att faktiskt bli författare måste även ett förlag vilja ge ut ens text, och det är ett beslut som är avhängigt boköparnas vilja att faktiskt köpa boken. 

Viljan är bara delvis medveten. Många processer i våra kroppar, som andningen och ätandet, styrs ytterst av viljan att fortsätta vara vid liv. Och önskan att vara del av en social gemenskap är också viljestyrd, både på ett medvetet och ett omedvetet plan. Viljan att bli beundrad av andra är en ansenlig kraft som styr mycket av konsumtionen som i sin tur styr ekonomin som i hög grad är psykologi. Viljan är med andra ord både kollektiv och personlig, både medveten och omedveten, och den handlar samtidigt om såväl det vi önskar oss och behöver eftersom det är bra för oss, som om det vi begär trots att det är skadligt. Det handlar om en komplex egenskap som påverkar livet, och den aspekten av viljan behöver uppmärksammas mycket mer, särskilt i dagens effektivitetsfixerade samhälle där alla ska vara entreprenörer och lycka mäts i hur många mål man uppnår.

Så länge vi bortser från komplexiteten och bara intresserar oss för viljans möjligheter kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att vara hotad. Många vill att politikerna ska sänka skatten, men de vill samtidigt att samhället ska investera i bra vård, fungerande trygghetssystem, en pålitlig infrastruktur och ett utbildningssystem som faktiskt resulterar i kunskap. Och när människor ska sälja sin bostadsrätt vill de ha så bra betalt som möjligt, men när de köper på samma marknad önskar de sig ett så långt pris som möjligt. Alla vi ha hälsan och leva länge, men den önskan är så långsiktig och abstrakt att den ofta övertrumfas av viljan att äta gott och lata sig i vardagen. Den här typen av oförenliga önskningar är resultatet av vilja, och utan förståelse och respekt för komplexiteten kommer den enkla lösningen att leta efter syndabockar, alltså att skylla problemen som man själv delvis är upphovet till på andra, att framstå som önskvärd trots att det i själva verket är ett uttryck för viljan att förneka det som är jobbigt.

Viljan kan absolut försätta berg, som man brukar säga, men den kan på samma sätt förhindra att önskningar går i uppfyllelse eller ge upphov till problem som är värre än dem man försöker lösa genom att önska sig det som inte går att få. Många människor som går samman och förenar sina individuella viljor och får dem att svänga i takt förfogar gemensamt över en ansenlig kraft, men den kan bara kanaliseras mot något konkret och långsiktigt hållbart om alla faktiskt, alltså både medvetet, undermedvetet och på riktigt, vill samma sak och faktiskt drar åt samma håll. 

Det är lätt att säga att man vill, men vi människor är inte alltid ärliga. Ibland är önskan av att vara del av en gemenskap större än gemenskapens visioner, vilket oundvikligen försvagar kollektivets kraft. Vissa önskningar skäms man över och därför försöker man dölja att man har dem, men eftersom viljan styr våra liv går det inte att ljuga, på ett eller annat sätt kommer även outtalade och bortträngda önskningar att påverka livet, kanske inte här och nu men på sikt. Och den typen av problem tenderar att ackumuleras över tid, vilket klimatförändringarna är ett tecken på. Viljan att förneka att förändringarna utgör en reell risk för livet på jorden må vara stark och väljer man den vägen är man del av ett stort och starkt kollektiv, men det förändrar inte faktum: Vi får det samhälle vi genom våra önskningar (allt vi vill, inte bara det vi säger att vi vill) och handlingar bidrar till att förverkliga, och om inte vi själva tvingas hantera konsekvenserna får våra barn eller barnbarn göra det.