Vilja som med- och motmakt

Jag har jobbat här några veckor efter semestern, men detta blev den första veckan med fysiska möten och tidiga tågresor. Viljan har därför satts på prov, vilket fått mig att reflektera en del över den kraften, inte bara i mitt eget liv utan även i andra människors, såväl på ett individuellt som ett kollektivt plan. Det är en ansenlig förändringskraft som vi borde uppmärksamma oftare och diskutera mer. Framtiden blir till exempel till i ett evigt nu, som ett resultat av vilja, tänker jag. Kultur och samhällen är ytterst resultatet av människors handlingar, vilka styrs av och får kraft från var och ens vilja. Ingen har makt, den uppstår mellan människor och växer underifrån, men den som kanaliserar andras vilja blir mäktig. 

Många tänker sig att vilja bara handlar om att uppnå det man önskar sig, och att ens framgångar kommer an på vad och hur mycket man vill, men det är en villfarelse. Viljan är lika mycket en motmakt som hindrar oss att få eller uppnå det vi önskar oss. Att vilja gå upp på morgonen när man ställer klockan innan man lägger sig är till exempel en helt annan sak än att faktiskt komma upp när klockan ringer i ottan. Och ibland känns det som man vill något, men egentligen önskar man bara att man vore en som faktiskt önskar sig det som många andra efterfrågar. Det mest tragiska exemplet på det är citatet som cirkulerar på sociala nätverk, som går ut på att vi människor köper saker som vi inte vill ha, för pengar vi inte har, för att imponera på människor vi inte känner. Och alla har väl någon gång fallit för frestelsen att äta eller dricka något som man bestämt sig för att avstå från. 

En stark dröm om att bli författare är på inget sätt någon garanti för det blir så, för att kunna förverkliga den drömmen krävs det nämligen att man kan få en hel massa andra viljeyttringar att samspela, annars kommer man inte att kunna få ihop något att erbjuda bokförlagen, till exempel att man tar sig upp ur sängen varje dag och att man sitter kvar timme efter timme vid skrivbordet även om skrivandet går trögt. Och det är ändå bara de viljeyttringar man styr över själv. För att faktiskt bli författare måste även ett förlag vilja ge ut ens text, och det är ett beslut som är avhängigt boköparnas vilja att faktiskt köpa boken. 

Viljan är bara delvis medveten. Många processer i våra kroppar, som andningen och ätandet, styrs ytterst av viljan att fortsätta vara vid liv. Och önskan att vara del av en social gemenskap är också viljestyrd, både på ett medvetet och ett omedvetet plan. Viljan att bli beundrad av andra är en ansenlig kraft som styr mycket av konsumtionen som i sin tur styr ekonomin som i hög grad är psykologi. Viljan är med andra ord både kollektiv och personlig, både medveten och omedveten, och den handlar samtidigt om såväl det vi önskar oss och behöver eftersom det är bra för oss, som om det vi begär trots att det är skadligt. Det handlar om en komplex egenskap som påverkar livet, och den aspekten av viljan behöver uppmärksammas mycket mer, särskilt i dagens effektivitetsfixerade samhälle där alla ska vara entreprenörer och lycka mäts i hur många mål man uppnår.

Så länge vi bortser från komplexiteten och bara intresserar oss för viljans möjligheter kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att vara hotad. Många vill att politikerna ska sänka skatten, men de vill samtidigt att samhället ska investera i bra vård, fungerande trygghetssystem, en pålitlig infrastruktur och ett utbildningssystem som faktiskt resulterar i kunskap. Och när människor ska sälja sin bostadsrätt vill de ha så bra betalt som möjligt, men när de köper på samma marknad önskar de sig ett så långt pris som möjligt. Alla vi ha hälsan och leva länge, men den önskan är så långsiktig och abstrakt att den ofta övertrumfas av viljan att äta gott och lata sig i vardagen. Den här typen av oförenliga önskningar är resultatet av vilja, och utan förståelse och respekt för komplexiteten kommer den enkla lösningen att leta efter syndabockar, alltså att skylla problemen som man själv delvis är upphovet till på andra, att framstå som önskvärd trots att det i själva verket är ett uttryck för viljan att förneka det som är jobbigt.

Viljan kan absolut försätta berg, som man brukar säga, men den kan på samma sätt förhindra att önskningar går i uppfyllelse eller ge upphov till problem som är värre än dem man försöker lösa genom att önska sig det som inte går att få. Många människor som går samman och förenar sina individuella viljor och får dem att svänga i takt förfogar gemensamt över en ansenlig kraft, men den kan bara kanaliseras mot något konkret och långsiktigt hållbart om alla faktiskt, alltså både medvetet, undermedvetet och på riktigt, vill samma sak och faktiskt drar åt samma håll. 

Det är lätt att säga att man vill, men vi människor är inte alltid ärliga. Ibland är önskan av att vara del av en gemenskap större än gemenskapens visioner, vilket oundvikligen försvagar kollektivets kraft. Vissa önskningar skäms man över och därför försöker man dölja att man har dem, men eftersom viljan styr våra liv går det inte att ljuga, på ett eller annat sätt kommer även outtalade och bortträngda önskningar att påverka livet, kanske inte här och nu men på sikt. Och den typen av problem tenderar att ackumuleras över tid, vilket klimatförändringarna är ett tecken på. Viljan att förneka att förändringarna utgör en reell risk för livet på jorden må vara stark och väljer man den vägen är man del av ett stort och starkt kollektiv, men det förändrar inte faktum: Vi får det samhälle vi genom våra önskningar (allt vi vill, inte bara det vi säger att vi vill) och handlingar bidrar till att förverkliga, och om inte vi själva tvingas hantera konsekvenserna får våra barn eller barnbarn göra det.