Tankar om läraryrkets status

I ett öppet och demokratiskt samhälle är graden av förståelse och inte minst respekten för kunskapen, generellt sett bland befolkningen, liksom värderingen av lärares arbete och deras unika kompetenser, viktiga indikatorer för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när politiker och andra säger att ett samhällsbärande yrkes "prestige måste höjas", är det ett tydligt tecken på hur illa det i praktiken är ställt med såväl kunskapen status som värderingen av lärares (och andra helt centrala yrkeskategoriers) arbete. Ett yrkes prestige är inget som går att påverka på något enkelt sätt, det är inget man kan beställa fram. Antingen respekteras lärarna, eller också inte – och om lärarna inte respekteras upplevs yrket naturligtvis inte prestigefyllt av dem som arbetar med undervisning, och därmed blir det ännu svårare att rekrytera de bästa till yrket, vilket på sikt riskerar leda till att det blir ännu svårare att få elever och senare studenter att förstå och respektera kunskapen. Applåderna som sjuksköterskorna fick under pandemin (och det sätt som den yrkeskategorin behandlas idag) är en plågsam påminnelse om hur lite dagens samhälle värderar det fundament som demokratin vilar på. 

Vill vi att läraryrkets prestige ska öka är det en mycket mer genomgripande och långt mer komplex uppgift än att bara höja lärarnas löner. Yrkets attraktivitet handlar lika mycket om vilka förutsättningar man får att göra ett bra jobb samt om kraven och förväntningarna på vad lärarna ska fylla arbetstiden med. Om kunskap verkligen är skolans mål måste man ställa sig frågan: hur många elever bör en klass bestå av, och hur många kurser kan en universitetslärare arbeta med parallellt innan kvaliteten i utförandet blir lidande? Om och när lärarna inte får förutsättningar att göra ett bra jobb kommer eleverna i grundskolan och på gymnasiet och studenterna på högskolan inte att få förutsättningar att lära och utveckla kunskaper om och förståelse för ämnena de studerar, och det leder, förr eller senare men oundvikligen, till att kunskapen generellt i samhället försämras, vilket ökar efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än till förnuftet. Det blir en ond cirkel.

Om vi även i framtiden vill leva i ett demokratiskt kunskapssamhälle behövs det ett utbildningssystem där elever och studenter faktiskt lär sig det man behöver veta för att kunna ta kloka och informerade beslut om sin egen framtid och samhällets. Och för att elever och studenter ska kunna lära sig viktiga saker måste lärarna både få tid att förbereda sig och vara närvarande i undervisningsvardagen, och då kan den administrativa bördan inte vara för stor. Dygnet har bara 24 timmar och veckan har endast fem arbetsdagar, så när politikerna mot bättre vetande försöker tvinga fram "effektiviseringar" för att slippa höja skatten, går det naturligtvis ut över såväl lärarnas känsla av tillfredställelse med sitt arbete som (på sikt) kunskapens kvalitet. Enda sättet att göra läraryrket till ett prestigefullt yrke igen är att låta lärarna vara lärare, alltså dels lita på deras kompetens och omsorg om kunskapens kvalitet, dels ge dem förutsättningar att göra ett bra jobb. Om storleken på klasserna växer samtidigt som tiden för varje arbetsmoment minskar, parallellt med att kraven på dokumentation och administration ökar, går det inte att vara LÄRARE, vilket är vad vi betalar lärarna för att vara. 

Elefanten i rummet är det faktum att arbetet med att formulera strategier och skapa regler idag värderas högre än arbetet med att undervisa elever och studenter. Lärarna befinner sig idag längst ner i den hierarki som först långsamt men på senare år allt snabbare vuxit fram i skolans värld. Trots att kvaliteten i skolans verksamhet står och faller med lärarnas kompetens och möjlighet att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas lärande, vilket är utbildningssystemets syfte, anställs fler administratörer som tvingar på lärarna allt fler dokumenten som ska fyllas med nyckeltal för att ledningen ska kunna visa på goda resultat, trots att kunskapen och progressionen inte finns i pappersvärlden utan uppstår i mötet mellan lärare och elever/studenter. När cheferna och administratörerna blir fler blir lärarna procentuellt sett färre, och eftersom samhällets investering i skola och högre utbildning i praktiken minskar när verksamheterna inte får full täckning för kostnadsökningarna, sjunker både lärarnas makt och yrkets prestige (särskilt som cheferna får högre lön eftersom deras arbete värderas högre). Först när lärarna befinner sig i toppen av den hierarkin och administrationen de facto är ett stöd (inte en kravmaskin), kan man börja hoppas att läraryrkets prestige kan öka.

Högskolan förvaltar skattebetalarnas investeringar i utbildning och kunskapsproduktion, därför är frågan om läraryrkets status ingen liten fråga eller ett särintresse, det är en fråga med direkt bärighet på demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad. Och eftersom det inte finns några kausala samband mellan betyg och kunskapskvalitet, av den enkla anledningen att betygssättning bygger på kvalitativa bedömningar av elevers och studenters insatser, kommer det produktionstänkande som idag skapar efterfrågan på tydligare regler och mer ledning inom utbildningssystemet oundvikligen att gå ut över kvaliteten i kunskapen som samhället är i desperat behov av idag. Arbetet som utförs på landets skolor och universitet behöver givetvis ledas och organiseras, men förutsättningen för att skolan och den högre utbildningen ska kunna leda till ökade kunskaper är tillit till professionen och respekt för den akademiska friheten, vilket är oförenligt med mer administration och fler ledare.

Det är svårt att säga ifall det är produktionstänkandet som fått oss att acceptera prioriteringen och värderingen av olika uppgifter inom utbildningssystemet, eller om produktionstänkandet är en konsekvens av bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande faktiskt fungerar. Oavsett vad som beror på vad är det som jag diskuterar här ett växande problem som behöver adresseras, annars finns en risk att vi en dag upptäcker att vi inte lever i ett kunskapssamhälle längre, utan i en totalitär stat där en mäktig elit kontrollerar befolkningens liv in i minsta detalj. Sådana tendenser finns redan, och de förstärks av sjuknade kunskaper och bristande förståelse för hur lärande faktiskt fungerar. Därför är frågan om läraryrkets sjuknade status en fråga som ytterst angår oss alla.

Idealiseringen av ledare och övertron på administration liknar synen på Påven och den katolska kyrkan, innan renässansen och upplysningen. Vill vi inte tillbaka till medeltiden är det nu vi kan och behöver göra något.