Med tiden samlar man på sig en rad lärdomar, i alla fall om man är intresserad av och vill försöka förstå livet, samhället och det som händer omkring en. De viktigaste insikterna jag skaffat mig handlar om mönster och djupare liggande strukturer i det mänskliga tänkandet, kulturen, liksom logiken bakom samhällsutvecklingen (som ofta saknar logik). Jag har alltid, så länge jag kan minnas, intresserat mig för och velat förstå vad som händer, både inom och med mig själv och samhället som jag lever i. Det är ingen slump att det kändes som att komma hem när jag hittade till universitetet och fann etnologiämnet. Kultur är ett mångfacetterat ämne som handlar om det finns runtomkring oss människor. Allt påverkas av kulturen och vi människor både påverkar och påverkas av kulturen som ständigt förändras. Sökandet efter kunskap om kultur kan därför inte vara målfokuserad och insikterna man skaffar sig växer inte inte linjärt. Jag hade aldrig orkat hålla intresset för mitt arbete uppe om jag inte kunnat forska och söka kunskap på det förutsättningslösa sätt som kännetecknar grundforskning. Därför är det heller ingen slump att jag engagerar mig i försvaret av den akademiska friheten, som jag skrev om i förra veckans bloggpost.
Missförståndet som jag vill reflektera över här är ett av de teman jag ständigt återkommer till, ett av de missförstånd eller grundläggande problem som mänskligheten behöver acceptera, förstå och lära sig hantera för att kunna hoppas på att överleva. Det handlar om skillnaden mellan komplex och komplicerad, eller snarare om ointresset för det faktum att det är en fundamental skillnad mellan fenomenen dessa båda ord beskriver. Svårigheten att inse skillnaden är lätt att förstå eftersom den bottnar i vår perception och vårt sätt att tänka, men ointresset för frågan och försöken att avfärda den som påpekar det uppenbara, att komplex och komplicerad inte är synonymer för det som är svårt, oroar. Samtidigt är det just det som fascinerar och håller intresset för frågan vid liv.
Problemet med att ignorera skillnaden är kanske inte så stort i vardagen, men ska man kunna hantera allvarliga utmaningar är det helt avgörande att man vet vad det är för typ av fenomen man står inför. Försöker man lösa ett komplext problem med metoder skapade för komplicerade kommer problemet att förvärras. När en uppgift ska lösas idag är det oftast metoder skapade för att lösa komplicerade problem som används, för dessa har visat sig fungera. Men, och det är så klart ett helt centralt men, komplexa problem går inte att lösa på det sättet, där krävs andra sätt att tänka och arbeta; ofta finns det inga patenterade metoder att ta till. Komplexa problem går helt enkelt inte att lösa, det enda man kan göra är att försöka upplösa grunden för dem.
Typexemplet på ett komplicerat problem är Appolloprojektet, som handlade om att skicka människor fram och tillbaka till månen levande. Det var ett gigantiskt och oerhört svårt problem, men det gick att lösa genom att delas upp i mindre delar som löstes var för sig och sedan sattes samman till en fungerande helhet. Om alla problem var av den karaktären skulle det sättet att arbeta vara standard, men verkligheten fungerar inte på det sättet. Det spelar ingen roll hur bra ett visst verktyg är, om det används på fel sätt eller för ändamål som det inte är skapat för fungerar det inte. Komplexa problem är av en helt anan art och de går inte att delas upp; komplexiteten kvarstår nämligen. Därför tenderar problemen att förvärras när man försöker lösa dem med någon best practice. Ignorerar man skillnaden och griper man sig an komplexa problem på samma sätt som komplicerade gör man visserligen något, men det arbetet blir ofta ett meningslöst slöseri med resurser och tid. Detta ser vi exempel på hela tiden. Ofta förvärras problemen.
För att kunna komma tillrätta med den växande kriminaliteten, den alarmerande klimatkrisen, minskande läsförmåga och den kunskapsignorans som banar väg för destruktiv populism som i sin tur utgör grogrunden för totalitarism måste man först förstå och respektera skillnaden mellan komplex och komplicerad och sedan utarbeta metoder anpassade efter sammanhanget och frågan. I grund och botten är problemen som listats ovan ett och samma problem, och det är en konsekvens av bristande förståelse för vilken typ av problem vi står inför och har att hantera.
Politiker i olika läger förordar sin metod för att komma tillrätta med problem, men så länge åtgärderna som presenteras och försvaras inte adresserar grundproblemet kommer detta oundvikligen att förvärras. Och så länge politikerna skyller misslyckandena på varandra går det inte att komma tillrätta med problemen som alla är överens om att vi måste komma tillrätta med för att kunna bygga ett hållbart samhälle där det stora flertalet kan leva ett drägligt liv. Det är ingen lösning, det är inte ens början på en lösning, men förhoppningsvis kan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad innebära början på slutet av den process med förvärrade problem som vi alla ser och som ingen är nöjd med; för att travestera Churchill.
Intressant men väl mycket handviftning till argumentation. Istället för subjektiva exempel vore det intressant att presentera de egenskaper som enligt detta synsätt avgör huruvida ett problem är komplext snarare än komplicerat.
SvaraRaderaVad som presenteras här verkar mer vara att än mer fördjupa klyftan som C.P. Snow presenterade i ”The Two Cultures”.
Skillnaden är i grund och botten väldigt enkel att förstå, och det är en del av problemet. Det är slutsatsen jag drar efter att ha funderat i åratal över denna fråga. Det finns definitivt paralleller till de två kulturerna, men positivism och hermeneutik är två olika uppsättningar metoder, som båda kan användas för att bedriva forskning. Problemet med den uppdelningen är att man tänker sig att metoder i sig kan vara bra eller dåliga, när det i själva verket avgörs av vilket syfte man utgår från, alltså till vad de används.
SvaraRaderaOndska och dumhet i vardagslivet och dess konsekvenser kan vara svåra att rå på.
SvaraRaderahttps://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/nar-ai-tar-over-planeten--blir-sverige-forsta-offret/
SvaraRaderaEn utmärkt artikel ur tidningen, som visar på hur ingenjörskonst ses som den bästa lösningen på livets olika frågeställningar. Som så ofta blir det tokigt, då humaniora inte anses ha något att tillföra i huvudtaget. Ett signum för vårt land är just ingenjörskonsten.
SvaraRaderaMed ingenjörskonstens post-DDR-glasögon och ett relativt sett obekymrat förflutet under förra seklet, kontinenten är jämförelsen, behövs inte bildning. Ty vi är fullärda och vet, till skillnad från "oförnuftigare" folk, vad livet går ut på. Svensk exceptionalism i sin oförfalskade version?
SvaraRaderaJag har problem med alla kategoriska påståenden och jämförelsen mellan Sverige och DDR, men jag håller med om att ett allt för långt drivet ingenjörstänkande, som bygger på strikt kontroll och målfokusering, är problematiskt.
SvaraRaderaJag håller för närvarande på att skriva en artikel som ska publiceras i en jubileumsskrift för Kortedala museum. Och just Kortedala, som byggdes innan miljonprogrammet, är ett utmärkt exempel på en stadsdel som byggt med hänsyn till människor, medan Angered – som byggdes i slutet av det gigantiska projektet (som var nödvändigt och en fantastisk bedrift, trots alla problemen som senare visade sig) – byggts med hänsyn till ekonomi och effektivitet.
Vi kan inte ändra historien och kan bara spela med de kort vi har, därför är samtal bättre än debatt och bildning bättre än fakta. Det finns inga enkla lösningar på livsavgörande problem. Utan respekt för det, för kunskapen och varandras olikhet är vi alla dömda att gå under.