Den (samhällsbyggande) förmågan att ta gemensamt ansvar

Förra veckan bloggade jag om det fatala missförståndet att betrakta komplex och komplicerad som synonymer och problemen som går att förknippa med ignorans inför skillnaden. Individualismen är en minst lika problematisk tankefigur. Förutsättningen för individualism är nämligen ett stabilt, resursstarkt och väl fungerande samhälle. Om jag ska kunna få måste någon annan ge, det är helt enkelt ett Fact of Life som inte går att komma förbi. Ensam är inte stark, och om uppfattningen att jaget är viktigare än laget blir norm får alla det svårare. Trots att alla vet detta väljer väldigt många att bortse från insikten. Känslan blir viktigare än kunskapen på allt fler områden, vilket på sikt hotar att underminera samhället och därmed även förutsättningarna för individer att odla sin individualism. Yttrandefrihet är helt centralt, men den måste respekteras för att fungera. Samma med friheten att välja skola; det är inte bara något man får, för att det ska fungera krävs att det finns förutsättningar för det, vilket kostar pengar. I brist på förståelse för detta, och med stöd i källan känsla, säljs därför den svenska skolan ut och skattemedlen som skulle gå till vara barn slussas till utlandet eller hamnar i fickorna på riskkapitalister som köper lyxjakter och hyllas i medierna som hjältar. Individualismen är med andra ord ytterst en kunskapskris som paradoxalt nog utgör ett ännu större hot mot oss alla, både som individer och som kollektiv, än den förhatliga kommunismen.

Det är sant att det inte finns något linjärt samband mellan storleken på skatten och samhällets möjligheter att investera i välfärden, men det är inget bevis för att sänkt skatt leder till mer pengar att investera i samhället och dess välfärdssystem, vilket många är övertygade om idag. Vad man känner inför att betala skatt eller vad man tror är möjligt, har inget med saken att göra. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar, alltså det samhälle vi gemensamt bidrar till. Om ingen vill betala mer kommer alla att tvingas nöja sig med mindre. Viljan kan försätta berg, men den kan inte trotsa naturlagarna. Problemet är att samhället betraktas som ett komplicerat problem, när det i själva verket är komplext. Samhället är en dynamisk helhet där allt och alla både påverkar och påverkas. Så länge det stora flertalet angriper alla problem i termer av antingen eller, trots att det mycket oftare handlar om mer eller mindre av både-och, skjuts lösningarna på framtiden. 

Grundproblemet är att det saknas förståelse för det faktum att gemensamt ansvar både är en individuell och en kollektiv kompetens. Föreställningen om att delat asvar är ingens ansvar präglar både den allmänna debatten och synen på hur beslut tas idag, samt hur man organiserar saker och ting. Idag delegeras ansvar allt oftare till chefer som får lön för att ta ansvar, men i praktiken tar ingen något ansvar eftersom hela systemet bygger på att chefen som får betalt för att göra det avgår om det uppstår problem. Att ansvaret ska förläggas så högt upp i hierarkin som möjligt låter och känns bra, men i praktiken har det lett till att vi skapat en klass av ledare som svävar över alla andra och som rekryterar varandra till ansvarsfulla poster för att de känner och litar på varandra. Övertygelsen om att meritokratin fungerar, vilket det finns massor av tecken på att den inte gör, är ett slags opium för folket och så länge den hålls levande kommer klyftan mellan eliten av ledare och resten av befolkningen att fördunklas och problemen som den leder till går därmed att skyllas på invandringen eller sossarna. Eliter har i hela mänsklighetens historia härskat genom att söndra, det är bara metoderna och argumenten som skiljer sig åt. Vi ser också att demokratin är på tillbakagång och att efterfrågan på totalitära ledare ökar, trots att historien gång på gång visat vilka enorma risker för mänskligheten och livet på jorden som det innebär. Som sagt, det handlar ytterst om en kunskapskris.

Förmågan att ta gemensamt ansvar och viljan att bidra, både ekonomiskt och socialt, till det allmänna – alltså byggandet och förvaltandet av det samhälle som alla civiliserade människor som vill leva ett tryggt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle måste investera i – är avgörande både för individuell och kollektiv lycka. Trygghet växer fram mellan människor som litar på och tar ansvar för varandra. Hotet kommer därför alltid inifrån, ytterst sällan utifrån. Förmågan att ta gemensamt ansvar är en lika viktig investering för framtiden som kunskap, vilket kräver ett utbildningssystem som fungerar. Men för att utbildningssystemet ska fungera krävs både investeringar och respekt för att komplexiteten som uppstår i alla kollektiva system. För att kunskap ska kunna utvecklas och förvaltas krävs inte bara excellenta forskare, minst lika viktigt är det att det finns en befolkning som förstår och visar respekt för forskningens resultat, vilket förutsätter en hög, generell grad av läsförmåga i i samhället som helhet. Och det i sin tur förutsätter att människor faktiskt läser längre texter, alltså texter som ger ut av seriösa förlag som inte bara jagar kortsiktiga ekonomiska vinster. Jag fick kritik i en av kommentarerna på förra bloggposten som gick ut på att jag inte förklarade med hjälp av pedagogiska exempel, men här är ett sådant. Allt och alla hänger ihop och språket är ett slags kitt som håller en befolkning samman samtidigt som det är ett medel för kommunikation av både kunskap och gemensamma värderingar. 

Samhället är ett slags försäkring, eller det går i alla fall att se det så, och väljer man att göra det blir det lättare att förstå betydelsen av att alla som vill ta del av tryggheten måste betalar en liten summa kontinuerligt när allt går enligt plan, för att vara garanterade att inte stå ensamma med alla kostnader om katastrofen är ett faktum. Hela poängen med en försäkring är att man tar GEMENSAMT ansvar för varandra, och det gäller även samhällen. Om en växande andel av befolkningen anser sig ha rätt att kräva av samhället att få tillbaka lika mycket som man betalar, eller mer, kommer samhället förr eller senare att lösas upp och tryggheten går förlorad. I en demokrati är skatt ett sätt att bygga den gemenskap och de trygghetssystem som gör samhället till ett samhälle, men det kräver respekt för svårigheten i uppdraget och förståelse för att det inte kan bli exakt som jag vill. Demokrati är med andra ord inte det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, vilket gör att det aldrig kan fungera perfekt. Samhället kan bara fungera någorlunda bra om majoriteten förstår vikten av att ta gemensamt ansvar och upparbetar kompetens att göra det. 

Väljer man att lyssna på anonyma nättroll och om man accepterar att politiska partier håller sig med sådana är demokratin dödsdömd, kunskapen hotad och allt det vi som lever i Sverige har vant oss vid kommer att tas ifrån oss.