Information om mig

fredag 12 april 2024

Nietzsche — En filosof att tänka med

Igår kom paketet med mina författarexemplar av boken Nietzsche – En filosof att tänka med och jag fick äntligen hålla boken i min hand. Det vackra omslaget ramar in mina tankar på ett fint sätt. Jag kommer aldrig att vänja mig vid känslan av att se mina ord tryckta på papper och publicerade i ett smakfullt typsnitt. Att skriva böcker handlar inte, i alla fall inte för mig, om att producera något för en marknad, det är en skapande verksamhet, ett sätt att kommunicera. Mediet är en viktig del av budskapet. Min kärlek till boken handlar om både form och innehåll. Den tryckta boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i mångfalden av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det en avgörande roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den, och hur dess innehåll ska förstås menar jag måste avgöras av de som läser den. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren här liksom i mina andra vetenskapliga publikationer (om kultur), som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för.

Boken är utgiven på H:ström förlag i Umeå, vilket känns extra fint eftersom det var där jag disputerade. Förlaget har skrivit en väldigt fin presentation av boken som jag gärna vill dela. Även om jag inte skriver för att tjäna pengar vill jag naturligtvis att mina tankar om det jag ser som viktigt ska nå spridning, därför är jag så himla glad att boken fått ett vackert omslag som många reagerar positivt på. 

Det är alltid med viss oro jag öppnar en nytryckt bok som jag författat, för det brukar alltid ha smugit sin in något litet och irriterande korrekturfel, och det känns ibland som om blicken dras dit, men denna gång hittade jag inget, vilket jag tar som ett gott omen. Jag känner mig nöjd med innehållet, och när jag läste förordet blev jag glad. Ibland är man så tacksam över att vara klar att man skriver något som känns bra i stunden, men som man sedan ångrar. Denna gång känner jag inte så, vilket jag är tacksam för.

Förord

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches förmåga att vara relevant och aktuell saknar motstycke i filosofihistorien. Varje ny generation verkar kunna återupptäcka och utveckla sin egen förståelse för hans texter som är lika eviga som Shakespeares dramer eftersom de handlar om människans, kulturens och kunskapens natur. När jag började läsa Nietzsches samlade verk väcktes omgående lusten att skriva, inte så mycket om hans aforismer som meddem. Ambitionen här är att inspirera andra att med hjälp av Nietzsche tänka, och kanske skriva, själva. För det är så som ny och användbar kunskap utvecklas.

Även om hans böcker är fyllda med kloka ord är långt ifrån allt som Nietzsche skriver lika aktuellt eller briljant. Jag vill därför likna läsandet av hans texter vid en guldgrävares tålmodiga vaskande. Läser man inte uppmärksamt och saknar en egen idé om hur man ska gripa sig an innehållet är det lätt att gå vilse i överflödet av olika tankar, ord och hugskott. Den som här söker efter essensen i Nietzsches tänkande kommer att bli besviken, men förstår man att just avsaknaden av något sådant är en central aspekt av filosofin som han skapade blir resonemangen förhoppningsvis lättare att förstå. Sättet som Nietzsche valde att skriva på förklarar han själv på följande sätt.
Inpass – En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man ska kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. (Nietzsche 2001, 210f)
Just den här passagen är en viktig nyckel till min egen förståelse för Nietzsche. När jag lyfter blicken och ser på världen genom hans ögon så är den förändrad, även om allt är sig likt. Han får min förståelse för tillvaron och vetandet att växa, inte för att han vet mer och undervisar utan för att han är så filterlös och ärlig i sitt skivande. Hans aforismer som ytligt sett ser ut att vara en salig blandning av tankar om olika ämnen, högt och lågt, är fyllda av mänsklig visdom. Nietzsches rastlöshet lyser dock igenom och är något man behöver lära sig att förstå och respektera för att läsningen ska kunna leda till lärande och bättre förståelse för de ämnen som behandlas. Hans sätt att skriva är okonventionellt, men texterna sprakar av liv och kanske är det just därför de fortfarande läses?
Otålighet – Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett nytt område, de finner ett brinnande intresse och detta sysselsätter sig här med nya saker – tills den uteblivna framgången också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel till en skola för geni. (Nietzsche 2001, 210)
Otåligheten är en av Nietzsches största tillgångar och han visar verkligen hur det ”karaktärsfelet” kan bli en skola för det geniala. Han låser inte fast sig vid en bestämd uppfattning som han sedan argumenterar för, i stället rör han sig runt frågorna och testar ständigt nya svar. Min ambition är att visa att och hur Nietzsches aforismer kan användas som ett slags hammare för att testa hållbarheten och relevansen i ens egen förståelse av världen och verkligheten. Det är när man lyfter blicken, ger sig ut i världen och omsätter insikterna som arbetet med filosofin ger i vardagen man lever i och delar med andra, som dess viktigaste värde uppstår. Nietzsches otålighet och rastlöshet känner jag igen mig själv i, och jag ser liksom honom med oro på hur människor anpassar sina handlingar och tankar efter auktoriteter. Det är svårt att bryta mönster och gå sin egen väg, särskilt i en kultur fylld av tvingande normer. Men just det är vad som behövs för att vi ska kunna hantera utmaningarna som mänskligheten står inför. Jag ser honom inte som en auktoritet som man måste följa utan som ett slags guide som ger mig goda råd och hjälper mig reflektera över tillvaron. Nietzsche är ingen avslöjare utan en upptäckare, en nyfiken och erfaren vandrare att inspireras av.

Bokens disposition är inte särskilt genomtänkt, inte av slarv eller lathet utan dels för att Nietzsche skriver och tänker som han gör, dels för att utmana normen om hur man förväntas disponera akademiska texter, vilken hotar att likrikta vetenskapen och beröva den dess liv. Jag tänker att eftersom verkligheten inte kommer till oss i väl avgränsade, lagom stora, logiskt uppbyggda och sammanhållna delar behöver texterna vara lika levande som ämnet de handlar om. Min erfarenhet är att resonemang som är lite mer öppna och sökande blir intressantare och mer spännande att ta del av och det sättet att skriva gör det också lättare att bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Kunskapen som behövs för att förstå världen vi lever i och kulturen som både påverkar oss och som vi påverkar genom att leva i den är inte logiskt ordnad och pedagogiskt organiserad. Jag har försökt dela upp tankarna i teman och presentera resultatet av min dialog med ett urval av Nietzsches aforismer på ett någorlunda stringent sätt, men det blir oundvikligen en del omtag. Jag tänker att det är nödvändigt eftersom många av idéerna går på tvärs både mot vår intuition och konvention. Ambitionen är att skapa ett aktuellt och samhällsrelevant resonemang om vår egen samtid med inspiration från Nietzsche. Boken är skriven lika mycket för att dela med mig av mina kunskaper om kultur, som är ett ämne jag studerat i över 30 år, som för att visa på filosofins möjligheter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs filosofer som Nietzsche, som inte talar om hur det är utan hjälper oss att hjälpa oss själva. Mänskligheten står inför en rad utmaningar som måste hanteras, och eftersom det handlar om högst komplexa problem finns inga enkla lösningar. Nietzsche ger oss verktyg att tänka med och läsandet av hans tankar främjar den kreativitet som krävs för att kunna tänka nytt.

Några ord om boken som medium

Följande text tänker jag mig ska ingå i en annan bok som jag har för avsikt att skriva klart i höst. Den handlar om relationen mellan kunskap och kultur. Där skriver jag följande om boken: Intellektuell utveckling och lärande är biologiska processer som inte går att effektivisera, skynda på eller målstyra. Kunskap, bildning och vishet är komplexa, mänskliga egenskaper. Datorer är överlägsna människorna på att bearbeta information, men lärande och utbildning handlar om kunskap och intellektuell utveckling samt om fostran av kritiskt drivna, ansvarskännande och demokratiskt sinnade (världs)medborgare. Bara för att det går att ladda ner all världens litteratur på sin padda betyder inte att man också tillägnar sig mänsklighetens samlade visdom. Läshastigheten och den mänskliga hjärnans processorkraft har inte förändrats även om tekniken och kulturen gjort det. Kunskapen beror på vad man lär sig, inte hur stora mängder information och fakta man har tillgång till. I en bok finns det plats att utveckla resonemang och följa tankarna dit de tar en, det finns utrymme för just den fördjupning och möjlighet att göra utvikningar som krävs för att utveckla förståelse för kultur. Böcker kan härbärgera det överflöd och den mångfald som präglar allt som är komplext och föränderligt. I de vetenskapliga journalerna regerar formalia, vilket får kulturvetare att framstå som antingen ovetenskapliga eller överflödiga. 

När pappersböckerna nu i snabb takt överges i den akademiska världen riskerar något ovärderligt att gå förlorat. En djupt mänsklig kvalitet offras. Boken liksom människan är ett analogt medium som skapar förutsättningar för en långsammare och mer eftertänksam läsning som många tyvärr inte anser sig ha tid med i dag. Boken av papper kan aldrig ersättas, bara kompletteras, den är en unik artefakt. Pappersboken är ett medium som vuxit fram tillsammans med och i samspel med människans förmåga att tänka. Jag har själv ständigt minst två böcker med mig, även om det är både tungt och otympligt ibland, men för mig är det just därför som böckerna blir lästa. Pappersboken erbjuder inga flyktvägar och lockar inte med förströelse, den tvingar läsaren att koncentrera sig på det som föreligger. Och när man läst den kan man placera den i sitt växande bibliotek där dess rygg fungerar som ankare för tankarna den är fylld med. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. Alla de där miljonerna filer och digitala texter som också finns tillgängliga bara ett knapptryck bort på datorn och som hela tiden blir fler stressar mig bara, och de enskilda texterna tenderar att försvinna i mängden, deras budskap blandas med andra intryck och förvandlas till brus. Kunskap kräver hårt arbete, och det arbetet måste var och en utföra på egen hand, det går inte att delegera till Google eller något annat system.

Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker och kritiken mot digitaliseringen handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. 

Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar