Bildningsmörkret sänker sig

Jag vet att det finns en risk att det uppfattas som att jag tjatar om (behovet av) kunskap, men jag tar den risken. Ingen är tvingad att läsa vad just jag skriver, och den som inte bryr sig om vad som händer i skolan och den akademiska världen, kanske på grund av att man anser att allt någon vill veta något om finns på nätet, bara ett klick bort, hittar nog inte hit. Jag skriver här om det som ligger mig närmast om hjärtat och det jag anser vara viktigt, och eftersom kunskap dels är grunden för allt, dels befinner sig i ett slags kris i dessa dagar, är det ett ämne som upptar en stor del av min tid och mitt tänkande. Det som oroar mig är att dagens kunskapskris inte som tidigare i mänsklighetens historia handlar om bristande tillgång, idag handlar den istället allmänhetens förmåga att förstå både vad kunskap är och hur man använder den, vilket får konsekvenser för vad man gör, vem man litar på och vilken politik man efterfrågar.

Internet svämmar över av information som dessutom dränks i ett alarmerande brus vilket gör det hopplöst svårt att finna de faktadelar som utgör kunskapens grundstruktur. Och eftersom allt förändras så fort idag och allt fler har allt mindre tid att stanna upp och tänka efter går förståelsen för helheten och kunskapens föränderlighet samt perspektivberoende förlorad. Dessutom behövs det (uppenbarligen) ingen kunskap för att vinna makt och pengar och därmed även inflytande. När jag skriver och undervisar gör jag det med andra ord i ett klimat där jag måste fokusera lika mycket på att fånga läsarnas och åhörarnas intresse som på ämnet i sig. Eftersom ämnena jag skriver om är komplexa och kräver både tid, tålamod och en vilja att förstå, finns en uppenbar risk att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling gör att det jag forskar om uppfattas som trivialiteter. Kunskap är både svårare och enklare än många anar, och det är denna egenskap som gör uppdraget så hopplöst svårt. Därför återkommer jag ständigt till ämnet. Och jag skriver om kunskap dels för att försöka nå ut med mina tankar, dels för att bearbeta min frustration över att så många bryr sig så lite om vad det innebär att veta något.

Som lärare kan jag inget annat göra är att på olika sätt försöka få studenterna att förstå att det ligger i deras eget långsiktiga intresse att ta sig den tid och utrusta sig med det tålamod som krävs för att utveckla förståelse för kunskapen som sådan. Kunskap om och förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar är en nyckelkompetens. Utan förståelse för kunskapen som sådan kommer man inte att kunna lära sig något på djupet om de ämnen man studerar, vilket gör tiden på högskolan bortkastad. Tror man att det går att googla sig fram till kunskapen är det lätt att få för sig att studierna handlar om att få en examen. Den föreställningen möter jag varje dag och den gör mig ledsen, för jag bryr mig om människorna jag möter i min yrkesvardag. Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att kunna axla ansvaret för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. 

Den typen av lärande som jag försöker diskutera går inte att nå med hjälp av någon smart strategi för framgång för det handlar om en inställning till studier och ett förhållningssätt till kunskap som leder till att man utvecklar förmågan att ta klokare beslut i nya miljöer. Utan rätt mindset och ett genuint intresse för det man ska lära sig något om blir det svårt att utveckla kunskaper och kompetenser som går på djupet och som kan användas i andra sammanhang och i nya situationer, vilket kännetecknar kunskaperna som är syftet med all högre utbildningen. Studier på högskolan är självständiga och handlar ytterst om att utveckla förmågan att lära nytt och lära om, därför är kunskapen (och kunskapen om vad kunskap är och hur vetande fungerar) så viktig. Kunskapsteori är en nyckelkompetens. Lika glad som är för att jag fått möjlighet att skriva en bok om kunskapsteori: Vägar till vetande. En bok om kunskap, lika ledsen är jag för att efterfrågan på den typen av texter och insikter är så låg. Bildningsmörkret som sänker sig över vårt land nådde en ny bottennotering här i veckan när utbildningsministern meddelade att han vill förbjuda (vissa) fristående kurser, och därmed blottade sin totala okunskap eller fullständiga ignorans (lika illa vilket som) inför vad som gör universitetet till ett universitet.

Syftet med högre utbildning är inte att överföra fakta utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Och det är svårt nog i sig. I en värld där alla jagar snabba svar och där googlingsbara fakta uppfattas som synonymer till kunskap, kommer man som lärare att tvingas kämpa i motvind. Det man inte vet något om eller förstår nyttan med kommer man inte att sakna, och när många tänker så riskerar den som tar studierna och frågan om kunskap på allvar att betraktas som en kuf. Viljan att lära – alltså önskan att ta till sig och utveckla kunskap, inte strävan efter att skaffa högskolepoäng och examina – är en nyckfull kraft som man måste förstå och respektera för att högskolestudierna verkligen ska kunna sägas vara högre och leda till den belöning som väntar på alla som tar sig tiden och mödan att utveckla kompetensen. Viljan att lära kommer inifrån individen och växer till sig mellan intresserade medmänniskor. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att utvecklas, men det går inte att ta över ansvaret för kvaliteten i resultatet av studenternas arbete med att lära. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.

För att utbildningarna på högskolan verkligen ska kunna leda till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en annan syn på verksamhetens mål än dagens fokus på ekonomi och genomströmning samt produktion av nyckeltal. Det krävs mer akademisk frihet och tillit för att akademin ska kunna visa vägen för samhällsutvecklingen (Bexell 2011). Lärarna måste lita på studenterna och studenterna måste lita på lärarna, och samhället måste lita på att alla som befinner sig i akademin gör sitt bästa för att föra kunskapens stafettpinne vidare in i framtiden. I dag saknas ofta marginaler i vardagen, tid att tänka tankar till slut och långsiktighet – inte bara för lärarna utan också för studenterna och i förlängningen för samhället som helhet.