Vem förundras i dagens högskolevärld?

När jag sent omsider, efter några år i ett själsdödande arbetsliv, hittade till universitet var det som att komma till ett hem jag inte visste fanns, och efter några år när jag insett dels vad kunskap är, dels att jag kanske skulle kunna bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land, fylldes jag av förundran. Jag är fortfarande enormt tacksam för att jag får arbeta med forskning och undervisning, för att jag än så länge kan arrangera mitt liv på ett sätt så att jag är i kunskapen under merparten av min vakna tid. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam. För varje år som går blir människorna som jag kan dela mitt kunskapsintresse och min förundran inför lärandets pendlingar mellan hopp och förtvivlan färre och färre och det finns allt mindre plats för sökande efter kunskap i mitt arbete. När jag var doktorand var kunskapssökandet en gemensam angelägenhet för hela kollegiet även om alla arbetade på sina egna monografier. Idag skriver doktorander artiklar tillsammans med sina handledare, med individuell meritering i fokus. 

Det känns ibland som om det är viktigare att ha en doktorand än att vara en, för bland meriterade forskare är det huggsexa om doktoranderna som anställs. Jag är inte intresserad av att kriga för att få någon att handleda och jag menar dessutom att det är förödande för kunskapen och dess utveckling att doktorander används som något slags akademiska grovarbetare, som belönas med en fin titel för sitt arbete med artiklarna som handledaren använder i sin meritering. Inte ens efter disputationen får de nybakade doktorerna åtnjuta den akademiska frihet som är förutsättningen för lärande och utveckling av ny kunskap, för de anställs i ett post-dock projekt där målet och metoden redan är bestämd och allt bara handlar om att hålla igång produktionen. Jakten på tomma nyckeltal som både enskilda, avdelningar, institutioner och högskolor tvingas fokusera på för att inte halka efter i den mördande konkurrensen leder till ett slags kollektivt tunnelseende. Idag handlar undervisning och forskning om ekonomi, inte som ett medel utan som ett mål i sig, och då finns varken tid eller förståelse för betydelsen av att man som forskare och student måste kunna stanna upp och tänka efter. Det är nämligen förutsättningen för att det ska vara möjligt att både lära nytt och lära om. Samt inte minst för att man ska kunna känna förundran, vilket är den enda belöning man som kunskapsintresserad människa behöver.

Om kunskap betraktas som synonym med fakta, vilket jag skrev om i förra veckans bloggpost, alltså som en fråga om antingen rätt eller fel, växer det fram en krass syn på vetande. Och då förlorar forskningen sin status och forskarnas inflytande över kunskapen går förlorad – eftersom forskningens uppgift i ett sådant sammanhang handlar om att producera resultat som är antingen godkända eller underkända, inte om att skapa kunskap och bygga upp förståelse. Därmed får politiker, lobbyister, företagsledare och andra makt över vetenskapen och dess utövare, vilket leder till att de börjar (kunna) hävda att de har rätt och alla andra har fel. Detta leder vidare till att det idag inte längre finns plats för samtal med kunskapen och lärandet i centrum, idag förgiftas samhällsklimatet av en ständigt pågående debatt som både polariserar och fördummar. I avsaknad av såväl förståelse som respekt för kunskap nedgraderas forskarna till ett slags välbetalda foodorabud som levererar evidens till maktens företrädare. Och eftersom kunskap inte längre betyder något söker politikerna inte längre efter stöd för sin ideologiska övertygelse, dagens politiker håller sig med lojala anhängare som betraktar politiken som ett spel där det enda som betyder något är att man sätter sina motståndare på plats, arbetet med demokratin har utvecklats till ett slags underhållning där kommentatorerna allt mer låter som fotbollsexperter, inför och efter en match. Problemen som dagens syn på utbildning och den bristande respekten för kunskapens väsen leder till att det som brukar kallas någonannanismen – som handlar om att ansvariga politiker skyller på andra partier när de får kritik, alternativt på invandrare som det tragiskt nog är en hållning som premieras av väljarna – upphöjs till norm. Eller också förnekas problemen och inkompetensen som gör att man inte ser eller förstå alla inkonsekvenser som präglar dagspolitiken viftas bort som fake news, vilket blivit möjligt eftersom kunskapen inte betyder något längre. Att Donald Trump är på väg att bli USAs nästa president är ett symptom på den underliggande sjukdom som bottnar i bristande respekt för det faktum att kunskap inte går att äga eller kontrollera och som gör att oförmågan att förundras inför vetandets fantastiska möjligheter växer. Trump är den största egoisten, i det ekonomiskt sett mäktigaste landet på jorden, därför framstår han som den bästa ledaren i anhängarnas okritiska ögon. Mot dessa krafter har forskningen ingenting att sätta emot, dumheten vinner alltid i alla sammanhang där respekten för kunskapen saknas.

Hur vi hamnade här går inte att uttala sig om med säkerhet, och det gör det naturligtvis inte enklare att arbeta för en förändring. Samtidigt spelar det ingen roll för det som hänt har hänt och det enda som betyder något är vad vi gör idag, med sikte på framtiden. NPM riktar dock fokus mot mätbara resultat och ekonomiseringen av högskolan tvingar fram effektiviseringar, och juridifieringen ger sken av objektivitet, vilket är olika uttryck för människan fåfänga längtan efter kontroll och säkerhet, vilket leder till avförtrollning av den akademiska världen och det i sin tur gör att det inte finns något att förundras över. Digitaliseringen som NPM banar väg för – eftersom den i ekonomernas balansräkningar framstår som ett både rationellt och önskvärt inslag (av det enkla skälet att produktionen av nyckeltal som kan växlas in i pengar på det sättet kan hållas uppe) – bygger på en människofientlig logik som gör att högskolan successivt förvandlas till en steril och kall plats där allt fler känner sig allt mindre hemma och där lärandets vedermödor betraktas som ett oönskat hinder på studenternas väg mot en hägrande examen och för linjeorganisationens allt mer mekaniserade och själsdödande produktionen av resultat. 

AI är bra på att producera resultat och kan effektivt plocka fram fakta, men den kan inte skapa eller utveckla kunskap. Fascinationen inför det som ChatGPT kan åstadkomma är motsatsen till den förundran som jag tänker på, den är ett slags motsvarighet till dansen kring guldkalven som möter Moses i Bibeln när han kommer ner från berget med budorden. Jag tror inte på Gud, men den förundran som troende känner inför det heliga menar jag att vi behöver bygga upp förståelse för eftersom kunskap fungerar som ett slags högre makt. Och tacksamheten som idag betraktas som ett tecken på svaghet behöver vi verkligen mer av i vardagen, om vi inte ska riskera att hamna i klorna på giriga, egoistiska makthavare som med hjälp av okritiska, lojala anhängare utnyttjar allmänhetens okunskap och medborgarnas ointresse och bristande respekt för demokratins många dilemman för sina egna (ekonomiska) syften.

Som jag brukar säga, det går så länge det går. Sen går det inte längre, och då kommer den oundvikliga baksmällan.

Det finns inga faktakunskaper

När jag hör begreppet faktakunskap skär det i mig, för den tanken, det begreppet, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Att blanda samman fakta och kunskap är djupt olyckligt menar jag och även om jag tycker mig förstå varför man gör det är det min fasta övertygelse att begreppet faktakunskap inte kan bidra med något positivt i skolans värld. Faktakunskap används som jag förstår det av dem som är kritiska till det som kallas postmodern pedagogik, som ett sätt att försvara riktiga kunskaper mot flum, vilket är lovvärt och oproblematiskt i sig. Men hela resonemanget bygger på en rad missuppfattningar, dels om vad postmodernism är, dels om hur kunskap och lärande fungerar. Lärande handlar som jag ser det inte om att memorera och upprepa fakta. Skolans uppdrag och det som borde stå i fokus för hela utbildningssystemet, liksom forskningen, är kunskap, punkt. Och kunskapsutveckling handlar om att bygga upp förståelse både för det man vill veta något om och kunskapen i sig, samt längre upp i systemet även om det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det finns olika typer av kunskap, men fakta är något annat, så blandar man samman dessa saker gör man eleverna en otjänst som får konsekvenser, inte bara för deras lärande i grundskolan utan även för studierna på högskolan. Fast vad värre är, tanken på att det finns något som heter faktakunskap påverkar även kunskapssynen i hela samhället och även uppfattningen om vad vetenskap är och vad forskning handlar om. Det är alltså ingen liten sak.

Lärande handlar som sagt inte om att memorera kontrollerade uppgifter och undervisning går därför inte ut på att överföra fakta. Problemet med sammanblandningen fakta och kunskap är att den underblåser villfarelsen att utbildning går att effektivisera. När lärare i sin vällovliga kamp för en skola värd namnet anammar den synen på sitt yrke gör de alltså både sig själva, eleverna och kunskapen som man vill värna en otjänst. Jag är också kritisk till att det vuxit fram en syn på lärande och undervisning som går ut på att eleverna själva ska söka kunskap på nätet, vilket reducerar läraryrket till ett slags handledare. Det synen på utbildning hänger samman med uppfattningen att källkritik är viktigt, och så blir det så klart när eleverna tvingas ut på nätet som är fyllt av tveksamma sajter som ger sken av att vara pålitliga. En av kunskapens utmärkande drag är att dess kvalitet aldrig kan garanteras, och just därför är det så olyckligt att blanda samman fakta och kunskap. Ska man lära sig något kommer det aldrig an på vem som påstår vad eller varifrån man hämtar uppgifterna från. Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap. 

Istället för att gå till storms mot en halmgubbe -- vilket jag menar att den så kallade postmoderna pedagogiken förvandlats till i den allmänna debatten -- bör man försvara det man tror på. Att kritisera något som det saknas både forskningsstöd och kunskapsteoretiska argument för är kontraproduktivt. Kritiken mot postmodernismen är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land eftersom det man kritiserar inte existerar, i alla fall inte på det sätt som kritikerna tror. Det finns bra och dålig pedagogik, men uppdelningen mellan olika läger som kritiken bygger på finner inget stöd i vetenskapen även om det verkar finnas en hel del lärare som har en märklig syn på kunskap och lärande. Ska kunskapen kunna försvaras kan och får inte debatten om skolan urarta i den typen av pajkastning som praktiseras på de nätet idag. Kunskapen måste vara i centrum både i skolan och i diskussionerna om hur man skapar förutsättningar för det lärande som är skolans uppgift. 

Det finns inte ett enda rätt sätt, men så här tänker jag om och menar att utbildningssystemet borde vara organiserat: Undervisning i de lägre stadierna lägger grunden för och handlar i hög grad om att memorera sådana insikter om världen och verkligheten som det råder konsensus om, vilket jag tror är vad de som talar om faktakunskaper tänker på. För att skolan inte ska göra eleverna en björntjänst måste man dock förr eller senare bygga upp en förståelse för, dels att kunskap är en komplex och föränderlig storhet, dels vad det innebär att lära, vilket är något annat än att memorera fakta och kontrollera källan som uppgifter man tar till sig kommer från. Var man ska börja arbeta med elevernas kritiska medvetenhet och kompetensen att bedöma vad som är bra och användbar kunskap kan man naturligtvis diskutera. Men att ställa det ena mot det andra leder inte till förståelse, tvärtom. Därför menar jag att kritiken mot den så kallade postmoderna pedagogiken är kontraproduktiv.  

Jag är en varm vän av bildning eftersom det handlar om lärande för livet, inte för proven, tentorna och den examen som många ser som slutpunkten på en utbildning. Betygen i grundskolan öppnar dörren till gymnasiet, som öppnar dörren till universitetet. Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det.

Grunden för bildning är de analoga förmågorna att läsa och skriva, det vill säga kompetens att både ta till sig andras tankar om olika aspekter av världen vi lever i och kunna förklara vad man anser sig veta för någon annan, samt inte minst förmågan att försvara sina insikter och byta ut dessa när man möter argument som talar mot det man tidigare ansågs sig veta. Hela utbildningssystemets uppgift är att skapa förutsättningar för denna dynamiska process. Först måste man lära sig grunderna, sen bygga upp förståelse för vikten av och utveckla förmåga att tänka kritiskt. Och slutligen behöver man lära sig hur man skapar ny kunskap. Ju äldre man blir desto viktigare är det dessutom att utveckla kompetens att avlära sådan som man tidigare lärt sig men som av olika anledningar blivit obsolet. Talet om faktakunskaper utgör ett hinder för bildningen eftersom den kunskapssynen jämställer lärande med memorering och upprepning av fakta, vilket jämställer människors lärande med digitala verktygs sätt att ta till sig och leverera svar. Jag är kritiskt till kritiken mot postmoderna pedagogik eftersom den bygger på samma binära logik som datorerna och därför riskerar att bana väg för ytterligare nedskärningar och mer digitalisering, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Influencersamhället är en tom värld

Tecknen blir allt fler och pekar allt tydligare på att vi tillsammans skapat ett samhälle där människovärdet mäts i hur många följare man har, eller egentligen hur mycket uppmärksamhet och digital trafik man kan dra till sina plattformar. Den som syns och hörs får makt och logiken genomsyrar hela samtidskulturen. I politiken talar man om anhängare istället för om väljare, vilket kan ses som ett harmlöst ordbyte men det är i själva verket ett slags paradigmskifte. Väljare är nämligen aktiva subjekt som tar informerade beslut om vilka som de anser vara bäst att leda landet de lever i. Anhängare är precis som följare på nätet och aktieägare ansiktslösa möjliggörare som politikerna behöver och kämpar om för att driva igenom sin egen politik, ofta en politik som gynnar dem själva och deras vänner. I det samhälle vi lever i idag utgår inte makten från folket, allt har vänts på ända och idag är det ett litet fåtal vinnare i en evig kamp om uppmärksamhet som dikterar villkoren för resten. Konkurrensen om uppmärksamheten är mördande och den tuggar i sig allt som kommer i dess väg: kunskapen, anständigheten, långsiktigheten och hållbarheten.

Problemet är att följare genererar följare enligt samma logik som uppmärksamhet leder till mer uppmärksamhet, och mer pengar gör att rikedom växer snabbare. Tron på meritokratin är stark eftersom den som blivit framgångsrik vill tro att det handlar om kompetens, och visst, många influensers har unika kvaliteter, men sanningen är att det också går att nå en position i rådande system genom manipulation och tur. Den som har många följare får uppmärksamhet och uppmärksamheten genererar som sagt fler följare, och den utvecklingen är långt ifrån så dynamisk som den verkar eftersom ägarna, alltså den lilla klick av ett fåtal män som äger techbolagen, tjänar på starka och tydliga trafikflöden. Av samma skäl finns det inga incitament att rensa upp bland bluffkontona som bara blir fler och fler för varje dag som går. Försök avsluta ett konto på något av de sociala nätverken så märker du hur svårt det är, och mycket talar för att anledningen till det är att ägarna ska kunna peka på ett stadigt växande antal användare. Antalet potentiella följare blir alltså fler och fler, för även konton vars ägare har dött finns kvar, vilket garanterar evig tillväxt. Det enda som verkligen växer är dock tomheten, både inom och mellan oss människor som är dömda att leva våra liv i kropparna och den fysiska värld vi fötts i.

Den vars nätpersona lyckas attrahera många följare blir oundvikligen livegen eftersom algoritmerna avgör vad som ger uppmärksamhet och deras följare, vars lojalitet är flyktig, bestämmer deras öde. Makten och inflytandet som positionen som framgångsrik influerare innebär är strikt villkorad och när man väl etablerat sig och blivit känd har man ytterst små möjligheter att förändras, i alla fall i en riktning man styr över själv. Det är lätt att förblindas av pengarna som framgångsrika influerare drar in, men ytterst få blir ekonomiskt oberoende och därför tvingas i princip alla som lyckas bli någon på sociala nätverk att sälja sin själ till djävulen, särskilt om man identifierar sig med och bygger sin självkänsla på reaktionerna på det man skriver där. Jag är av den anledningen oändligt tacksam för att jag aldrig tjänat pengar på mitt bloggande, för att jag tidigt insåg hur lätt det är att fångas av antalet klick. Från en dag till en annan kan nämligen antalet besök på sidan minska med hälften när nätföretagen ändrar sina algoritmer. När det hände mig fick jag en tankeställare och tvingades reflektera över varför och för vem jag skriver. 

Det tog över ett halvår efter att algoritmen -- som jag insåg styrt mitt liv långt mer än jag kunnat ana -- ändrats innan jag hittade fram till det förhållningssätt till skrivandet här på Flyktlinjer som jag har idag. Att jag slutade blogga varje dag hänger delvis ihop med att trafikflödet ändrades, men efter 10 år började även inspirationen tryta. Jag skriver fortfarande varje dag med nu riktar jag min kreativa energi mer till böcker som är tänkta att tryckas på papper, vilket är ett mer långsiktig medium. Jag har alltid skrivit för min egen skull och för att skrivandet ger mitt liv mening, men efter att jag insåg hur lätt det är att ens tänkande och agerande påverkas av själlösa algoritmer som programmerats för att driva trafik i en speciell riktning, vilket genererar ekonomisk vinst till ägarna av företagen som kontrollerar plattformarna där en allt större del av allt fler människors sociala liv idag utspelar sig, har jag tvingat mig själv att bortse från hur stor spridning mina inlägg får. Att skriva böcker är ofta ensamt, men får man en bok utgiven och den blir läst upprättas en helt annan typ av relation mellan författaren och läsaren. Responsen är inte lika direkt, men den har en helt annat varaktighet och är inte alls lika flyktig. Man kan naturligtvis skriva även böcker för att försöka bli rik och få uppmärksamhet, men det kräver enormt mycket mer av en för att nå ryktbarhet på det sättet. En annan anledning till att bokskrivande är så tilltalande är att man har kontroll över sitt liv och den man är, vilket gör att även om man refuseras gång på gång utvecklas man fortfarande som människa och man bygger även upp motståndskraft mot nätets förföriska lockelser.

Jag är tacksam för att jag insett vilken makt algoritmerna har över vårt tänkande och våra liv långt innan generativ AI lanserades på bred front, för nu går utvecklingen svindlande fort. Tomheten växer närmast exponentiellt och i takt med det ökar människors fascination för vad datorer kan åstadkomma på område efter område, vilket oroar mer än det krigshot som regeringen talar om. Allt fler jobb försvinner som en konsekvens av effektiviseringar som drivs fram av allt aggressivare krav på snabb ekonomisk avkastning, vilket driver på teknikutvecklingen. Det som oroar är att så många människor passivt accepterar vågen av digitalisering som påverkar våra liv allt mer på alt fler olika sätt och betraktar den som ett slags naturlag trots att den utvecklingen liksom all annan utveckling i mänsklighetens historia drivs av människors önskningar och handlingar. Den som uttrycker oro över det som händer avfärdas med ett skratt och en insinuant hänvisning till ludditerna som gick till storms mot maskinerna i den tidiga industrialismen. "Det har alltid dykt upp nya jobb", säger man lugnande. Men vilka jobb är det man tänker på? De nya företag som startas idag kräver allt färre anställda, och när allt mer av försäljningen sker på nätet konkurrerar allt fler företag på samma marknad där några få storbolag dominerar och dikterar villkoren. Den entreprenör som har tur kan bli uppköpt, men det innebär långt ifrån alltid att jobben blir kvar. När allt fler tillbringar allt mer tid på nätet återstår snart bara möjligheten att bli influencer, men det är en bransch som per definition bara har plats för ett fåtal aktörer som dominerar marknaden. En del satsar på att bli proffs i någon idrott för att på det sättet bli ekonomiskt oberoende, men det är lika svårt att lyckas där som på nätet eftersom utrymmet i toppen är strikt begränsat.

Den väg vi slagit in på leder bort från demokrati, öppenhet, gemenskap, välstånd och fred. Istället ökar oron och misstänksamheten i allt fler samhällen i takt med att klyftorna växer, vilket gör att de som lyckas barrikaderar sig bakom höga murar. När alla ser sig som och måste agera som entreprenörer, alltså när den individuella lyckan och välståndet inte längre bygger på hårt och målmedvetet arbete samt sparande under många år, blir alla konkurrenter om följarna. De yrken som finns kvar är lågbetalda serviceyrken, vilket allt fler yrken omvandlas till. Idag ses lärare och även forskare som utförare av allt mer standardiserade tjänster, vilket oundvikligen leder till att makten som techbolagens ägare har över samhällsutvecklingen stärks ytterligare. De som lyckas på nätet blir ekonomiskt oberoende innan de fyllt 25, alla andra ses som misslyckade och tvingas av logiken som driver utvecklingen att ta på sig skulden för misslyckandet. 

Inget gott kan komma ur denna utveckling, det är en kulturell återvändsgränd.

Det allt mer omänskliga produktionssamhället

Maskiner är fantastiska på att producera saker och processorkraften i dagens datorer gör dem överlägsna på logik, snabba beräkningar och analyser av enorma mängder data. Att vara människa är något helt annat, något väsensskilt, och det är just det som gör oss till dem vi är. Det faktum att allt fler idag jämför sig allt oftare och i allt fler sammanhang med datorer är därför galenskap. Det är en tävling som människan aldrig kan vinna, vilket många insett och därför kämpar mot den uppgivenhet som känslan av att berövas tron på framtiden ger. Många fascineras av den generativa AI som nu blir allt skickligare på att utföra saker som på ett kusligt sätt liknar det som tidigare bara människor kunde göra. Själv blir jag bara beklämd, för vad är det man fascineras av? En maskin som skapats av människor för att ersätta människor?! AI utgör ett hot säger andra, och vi måste lära oss förstå och anpassa oss efter den nya verklighet vi lever i. Jag är inte naiv, jag tror inte att det går att återvända till hur det var, men den makt algoritmerna har över oss människor och våra liv är den makt vi ger dem!

Jag läste nyligen en bok om utvecklingen av AI och den avslutades med en spännande genomgång och analys av den tävling i Go som spelades 2015, där dataprogrammet AlphaGo vann över världens bästa Go-spelare. Det var beklämmande läsning, för den fick mig att tänka på ett psykologiexperiment jag såg på TV för många år sedan, där man lät människor spela Monopol med alternativa regler. Experimentet handlade om att man ville undersöka hur människor reagerar på ojämlikhet. En av spelarna fick klara fördelar, jag tror hen fick dubbelt så mycket pengar vid varje passering, och detta visste alla. Det skrämmande var att när man intervjuade spelarna efteråt om upplevelsen och bad dem förklara hur det gick och varför, var det ingen som reagerade på orättvisan, både vinnaren och förlorarna accepterade förutsättningarna. Världens samlade Go-experter reagerade på liknande sätt när de följde och analyserade partierna mellan Go-mästaren och algoritmen. De bortsåg från skillnaden i processorkraft och behovet av sömn och vila, och fascinerades av algoritmens förmåga att göra innovativa drag som ingen mänsklig spelare skulle göra. Hela poängen med spel som schack och Go är att MÄNNISKOR möter andra människor! Att AlphaGo spelade som den gjorde har naturligtvis att göra med att den programmerats att vinna och att den har fått möjlighet att spela fler spel mot sig själv för att utveckla sin förmåga än som spelats i mänsklighetens historia. Det tragiska är att den mänskliga mästaren slutade spela ett år efter att han förlorat mot datorn. Spelet hade förlorat sin mening för honom. Är det dit vi vill? Frågan är viktig, för det är dit vår fascination för generativ AI tar oss, förr eller senare.

Det är ingen slump att allt fler idag bränner ut sig på löpande band eftersom de tävlar med andra människor om att försöka stärka sina positioner på en arbetsmarknad där alla är dömda att förlora i det långa loppet. Digitaliseringen och robotiseringen i kombination med juridifiering och framförallt en allt mer aggressiv ekonomisering på område efter område tar inte bara allt fler av våra jobb (en hel del av dem var inte människovärdiga, så det i sig är oproblematiskt), vi är på god väg att avskaffa oss själva genom att jämföra det unikt mänskliga med olika typer av maskiner och idealbilder omöjliga att vinna över eller mäta sig med. Utvecklingen drivs av den djupt mänskliga övertygelsen om att jag som individ klarar mig, tron på att jag är bättre än majoriteten. Sanningen är att ingen människa är bättre än och kan slå algoritmerna som liksom AlphaGo är skapade för en enda uppgift, dessutom tävlar människorna på algoritmernas och datorernas spelhalva, efter "deras" regler. Och likt Monopolspelarna i exemplet ovan tar vi på oss skulden för att vi förlorar istället för att protestera mot de orättvisa reglerna och det riggade spelet.

Högskolan var redan innan ChatGPT introducerades förändrad, från att vara en kollegialt styrd institution där bildning värderades högt och kunskap var målet till bli en allt mer resultatorienterad, linjeorganisation där forskarna och lärarna reducerats till maktlösa utförare av ledningens order och produktionsmål. Trots att vi vet att skolan och den högre utbildningen inte handlar om att generera vinst eller producera resultat och även om forskning inte handlar om hur mycket pengar man drar in eller hur många artiklar man skriver eller citeringar man lyckas få, är det just det och bara det som räknas i dagens utbildningssystem. I mördande konkurrens med varandra tävlar alltså allt fler lärare och forskare om vem som ska förlora sist mot de algoritmer, datorer och maskiner som vi själva skapar för att vara bättre än oss på specifika uppgifter. Och denna destruktiva utveckling drivs av det huvudlösa "argumentet": Det är så här det är och vi måste acceptera utvecklingen. Ekonomi är en stark kraft, men den är ingen naturlag. Vill vi så går det både att vända klimatförändringarna och skapa ett mänskligare samhälle, men det är omöjligt utan kunskap och förståelse och respekt för det som är unikt mänskligt. Maskinerna kommer aldrig att kunna tävla med oss och kommer inte att vinna av egen kraft, det är vi själva som gör det med eller mot varandra.