Vem förundras i dagens högskolevärld?

När jag sent omsider, efter några år i ett själsdödande arbetsliv, hittade till universitet var det som att komma till ett hem jag inte visste fanns, och efter några år när jag insett dels vad kunskap är, dels att jag kanske skulle kunna bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land, fylldes jag av förundran. Jag är fortfarande enormt tacksam för att jag får arbeta med forskning och undervisning, för att jag än så länge kan arrangera mitt liv på ett sätt så att jag är i kunskapen under merparten av min vakna tid. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam. För varje år som går blir människorna som jag kan dela mitt kunskapsintresse och min förundran inför lärandets pendlingar mellan hopp och förtvivlan färre och färre och det finns allt mindre plats för sökande efter kunskap i mitt arbete. När jag var doktorand var kunskapssökandet en gemensam angelägenhet för hela kollegiet även om alla arbetade på sina egna monografier. Idag skriver doktorander artiklar tillsammans med sina handledare, med individuell meritering i fokus. 

Det känns ibland som om det är viktigare att ha en doktorand än att vara en, för bland meriterade forskare är det huggsexa om doktoranderna som anställs. Jag är inte intresserad av att kriga för att få någon att handleda och jag menar dessutom att det är förödande för kunskapen och dess utveckling att doktorander används som något slags akademiska grovarbetare, som belönas med en fin titel för sitt arbete med artiklarna som handledaren använder i sin meritering. Inte ens efter disputationen får de nybakade doktorerna åtnjuta den akademiska frihet som är förutsättningen för lärande och utveckling av ny kunskap, för de anställs i ett post-dock projekt där målet och metoden redan är bestämd och allt bara handlar om att hålla igång produktionen. Jakten på tomma nyckeltal som både enskilda, avdelningar, institutioner och högskolor tvingas fokusera på för att inte halka efter i den mördande konkurrensen leder till ett slags kollektivt tunnelseende. Idag handlar undervisning och forskning om ekonomi, inte som ett medel utan som ett mål i sig, och då finns varken tid eller förståelse för betydelsen av att man som forskare och student måste kunna stanna upp och tänka efter. Det är nämligen förutsättningen för att det ska vara möjligt att både lära nytt och lära om. Samt inte minst för att man ska kunna känna förundran, vilket är den enda belöning man som kunskapsintresserad människa behöver.

Om kunskap betraktas som synonym med fakta, vilket jag skrev om i förra veckans bloggpost, alltså som en fråga om antingen rätt eller fel, växer det fram en krass syn på vetande. Och då förlorar forskningen sin status och forskarnas inflytande över kunskapen går förlorad – eftersom forskningens uppgift i ett sådant sammanhang handlar om att producera resultat som är antingen godkända eller underkända, inte om att skapa kunskap och bygga upp förståelse. Därmed får politiker, lobbyister, företagsledare och andra makt över vetenskapen och dess utövare, vilket leder till att de börjar (kunna) hävda att de har rätt och alla andra har fel. Detta leder vidare till att det idag inte längre finns plats för samtal med kunskapen och lärandet i centrum, idag förgiftas samhällsklimatet av en ständigt pågående debatt som både polariserar och fördummar. I avsaknad av såväl förståelse som respekt för kunskap nedgraderas forskarna till ett slags välbetalda foodorabud som levererar evidens till maktens företrädare. Och eftersom kunskap inte längre betyder något söker politikerna inte längre efter stöd för sin ideologiska övertygelse, dagens politiker håller sig med lojala anhängare som betraktar politiken som ett spel där det enda som betyder något är att man sätter sina motståndare på plats, arbetet med demokratin har utvecklats till ett slags underhållning där kommentatorerna allt mer låter som fotbollsexperter, inför och efter en match. Problemen som dagens syn på utbildning och den bristande respekten för kunskapens väsen leder till att det som brukar kallas någonannanismen – som handlar om att ansvariga politiker skyller på andra partier när de får kritik, alternativt på invandrare som det tragiskt nog är en hållning som premieras av väljarna – upphöjs till norm. Eller också förnekas problemen och inkompetensen som gör att man inte ser eller förstå alla inkonsekvenser som präglar dagspolitiken viftas bort som fake news, vilket blivit möjligt eftersom kunskapen inte betyder något längre. Att Donald Trump är på väg att bli USAs nästa president är ett symptom på den underliggande sjukdom som bottnar i bristande respekt för det faktum att kunskap inte går att äga eller kontrollera och som gör att oförmågan att förundras inför vetandets fantastiska möjligheter växer. Trump är den största egoisten, i det ekonomiskt sett mäktigaste landet på jorden, därför framstår han som den bästa ledaren i anhängarnas okritiska ögon. Mot dessa krafter har forskningen ingenting att sätta emot, dumheten vinner alltid i alla sammanhang där respekten för kunskapen saknas.

Hur vi hamnade här går inte att uttala sig om med säkerhet, och det gör det naturligtvis inte enklare att arbeta för en förändring. Samtidigt spelar det ingen roll för det som hänt har hänt och det enda som betyder något är vad vi gör idag, med sikte på framtiden. NPM riktar dock fokus mot mätbara resultat och ekonomiseringen av högskolan tvingar fram effektiviseringar, och juridifieringen ger sken av objektivitet, vilket är olika uttryck för människan fåfänga längtan efter kontroll och säkerhet, vilket leder till avförtrollning av den akademiska världen och det i sin tur gör att det inte finns något att förundras över. Digitaliseringen som NPM banar väg för – eftersom den i ekonomernas balansräkningar framstår som ett både rationellt och önskvärt inslag (av det enkla skälet att produktionen av nyckeltal som kan växlas in i pengar på det sättet kan hållas uppe) – bygger på en människofientlig logik som gör att högskolan successivt förvandlas till en steril och kall plats där allt fler känner sig allt mindre hemma och där lärandets vedermödor betraktas som ett oönskat hinder på studenternas väg mot en hägrande examen och för linjeorganisationens allt mer mekaniserade och själsdödande produktionen av resultat. 

AI är bra på att producera resultat och kan effektivt plocka fram fakta, men den kan inte skapa eller utveckla kunskap. Fascinationen inför det som ChatGPT kan åstadkomma är motsatsen till den förundran som jag tänker på, den är ett slags motsvarighet till dansen kring guldkalven som möter Moses i Bibeln när han kommer ner från berget med budorden. Jag tror inte på Gud, men den förundran som troende känner inför det heliga menar jag att vi behöver bygga upp förståelse för eftersom kunskap fungerar som ett slags högre makt. Och tacksamheten som idag betraktas som ett tecken på svaghet behöver vi verkligen mer av i vardagen, om vi inte ska riskera att hamna i klorna på giriga, egoistiska makthavare som med hjälp av okritiska, lojala anhängare utnyttjar allmänhetens okunskap och medborgarnas ointresse och bristande respekt för demokratins många dilemman för sina egna (ekonomiska) syften.

Som jag brukar säga, det går så länge det går. Sen går det inte längre, och då kommer den oundvikliga baksmällan.