Influencersamhället är en tom värld

Tecknen blir allt fler och pekar allt tydligare på att vi tillsammans skapat ett samhälle där människovärdet mäts i hur många följare man har, eller egentligen hur mycket uppmärksamhet och digital trafik man kan dra till sina plattformar. Den som syns och hörs får makt och logiken genomsyrar hela samtidskulturen. I politiken talar man om anhängare istället för om väljare, vilket kan ses som ett harmlöst ordbyte men det är i själva verket ett slags paradigmskifte. Väljare är nämligen aktiva subjekt som tar informerade beslut om vilka som de anser vara bäst att leda landet de lever i. Anhängare är precis som följare på nätet och aktieägare ansiktslösa möjliggörare som politikerna behöver och kämpar om för att driva igenom sin egen politik, ofta en politik som gynnar dem själva och deras vänner. I det samhälle vi lever i idag utgår inte makten från folket, allt har vänts på ända och idag är det ett litet fåtal vinnare i en evig kamp om uppmärksamhet som dikterar villkoren för resten. Konkurrensen om uppmärksamheten är mördande och den tuggar i sig allt som kommer i dess väg: kunskapen, anständigheten, långsiktigheten och hållbarheten.

Problemet är att följare genererar följare enligt samma logik som uppmärksamhet leder till mer uppmärksamhet, och mer pengar gör att rikedom växer snabbare. Tron på meritokratin är stark eftersom den som blivit framgångsrik vill tro att det handlar om kompetens, och visst, många influensers har unika kvaliteter, men sanningen är att det också går att nå en position i rådande system genom manipulation och tur. Den som har många följare får uppmärksamhet och uppmärksamheten genererar som sagt fler följare, och den utvecklingen är långt ifrån så dynamisk som den verkar eftersom ägarna, alltså den lilla klick av ett fåtal män som äger techbolagen, tjänar på starka och tydliga trafikflöden. Av samma skäl finns det inga incitament att rensa upp bland bluffkontona som bara blir fler och fler för varje dag som går. Försök avsluta ett konto på något av de sociala nätverken så märker du hur svårt det är, och mycket talar för att anledningen till det är att ägarna ska kunna peka på ett stadigt växande antal användare. Antalet potentiella följare blir alltså fler och fler, för även konton vars ägare har dött finns kvar, vilket garanterar evig tillväxt. Det enda som verkligen växer är dock tomheten, både inom och mellan oss människor som är dömda att leva våra liv i kropparna och den fysiska värld vi fötts i.

Den vars nätpersona lyckas attrahera många följare blir oundvikligen livegen eftersom algoritmerna avgör vad som ger uppmärksamhet och deras följare, vars lojalitet är flyktig, bestämmer deras öde. Makten och inflytandet som positionen som framgångsrik influerare innebär är strikt villkorad och när man väl etablerat sig och blivit känd har man ytterst små möjligheter att förändras, i alla fall i en riktning man styr över själv. Det är lätt att förblindas av pengarna som framgångsrika influerare drar in, men ytterst få blir ekonomiskt oberoende och därför tvingas i princip alla som lyckas bli någon på sociala nätverk att sälja sin själ till djävulen, särskilt om man identifierar sig med och bygger sin självkänsla på reaktionerna på det man skriver där. Jag är av den anledningen oändligt tacksam för att jag aldrig tjänat pengar på mitt bloggande, för att jag tidigt insåg hur lätt det är att fångas av antalet klick. Från en dag till en annan kan nämligen antalet besök på sidan minska med hälften när nätföretagen ändrar sina algoritmer. När det hände mig fick jag en tankeställare och tvingades reflektera över varför och för vem jag skriver. 

Det tog över ett halvår efter att algoritmen -- som jag insåg styrt mitt liv långt mer än jag kunnat ana -- ändrats innan jag hittade fram till det förhållningssätt till skrivandet här på Flyktlinjer som jag har idag. Att jag slutade blogga varje dag hänger delvis ihop med att trafikflödet ändrades, men efter 10 år började även inspirationen tryta. Jag skriver fortfarande varje dag med nu riktar jag min kreativa energi mer till böcker som är tänkta att tryckas på papper, vilket är ett mer långsiktig medium. Jag har alltid skrivit för min egen skull och för att skrivandet ger mitt liv mening, men efter att jag insåg hur lätt det är att ens tänkande och agerande påverkas av själlösa algoritmer som programmerats för att driva trafik i en speciell riktning, vilket genererar ekonomisk vinst till ägarna av företagen som kontrollerar plattformarna där en allt större del av allt fler människors sociala liv idag utspelar sig, har jag tvingat mig själv att bortse från hur stor spridning mina inlägg får. Att skriva böcker är ofta ensamt, men får man en bok utgiven och den blir läst upprättas en helt annan typ av relation mellan författaren och läsaren. Responsen är inte lika direkt, men den har en helt annat varaktighet och är inte alls lika flyktig. Man kan naturligtvis skriva även böcker för att försöka bli rik och få uppmärksamhet, men det kräver enormt mycket mer av en för att nå ryktbarhet på det sättet. En annan anledning till att bokskrivande är så tilltalande är att man har kontroll över sitt liv och den man är, vilket gör att även om man refuseras gång på gång utvecklas man fortfarande som människa och man bygger även upp motståndskraft mot nätets förföriska lockelser.

Jag är tacksam för att jag insett vilken makt algoritmerna har över vårt tänkande och våra liv långt innan generativ AI lanserades på bred front, för nu går utvecklingen svindlande fort. Tomheten växer närmast exponentiellt och i takt med det ökar människors fascination för vad datorer kan åstadkomma på område efter område, vilket oroar mer än det krigshot som regeringen talar om. Allt fler jobb försvinner som en konsekvens av effektiviseringar som drivs fram av allt aggressivare krav på snabb ekonomisk avkastning, vilket driver på teknikutvecklingen. Det som oroar är att så många människor passivt accepterar vågen av digitalisering som påverkar våra liv allt mer på alt fler olika sätt och betraktar den som ett slags naturlag trots att den utvecklingen liksom all annan utveckling i mänsklighetens historia drivs av människors önskningar och handlingar. Den som uttrycker oro över det som händer avfärdas med ett skratt och en insinuant hänvisning till ludditerna som gick till storms mot maskinerna i den tidiga industrialismen. "Det har alltid dykt upp nya jobb", säger man lugnande. Men vilka jobb är det man tänker på? De nya företag som startas idag kräver allt färre anställda, och när allt mer av försäljningen sker på nätet konkurrerar allt fler företag på samma marknad där några få storbolag dominerar och dikterar villkoren. Den entreprenör som har tur kan bli uppköpt, men det innebär långt ifrån alltid att jobben blir kvar. När allt fler tillbringar allt mer tid på nätet återstår snart bara möjligheten att bli influencer, men det är en bransch som per definition bara har plats för ett fåtal aktörer som dominerar marknaden. En del satsar på att bli proffs i någon idrott för att på det sättet bli ekonomiskt oberoende, men det är lika svårt att lyckas där som på nätet eftersom utrymmet i toppen är strikt begränsat.

Den väg vi slagit in på leder bort från demokrati, öppenhet, gemenskap, välstånd och fred. Istället ökar oron och misstänksamheten i allt fler samhällen i takt med att klyftorna växer, vilket gör att de som lyckas barrikaderar sig bakom höga murar. När alla ser sig som och måste agera som entreprenörer, alltså när den individuella lyckan och välståndet inte längre bygger på hårt och målmedvetet arbete samt sparande under många år, blir alla konkurrenter om följarna. De yrken som finns kvar är lågbetalda serviceyrken, vilket allt fler yrken omvandlas till. Idag ses lärare och även forskare som utförare av allt mer standardiserade tjänster, vilket oundvikligen leder till att makten som techbolagens ägare har över samhällsutvecklingen stärks ytterligare. De som lyckas på nätet blir ekonomiskt oberoende innan de fyllt 25, alla andra ses som misslyckade och tvingas av logiken som driver utvecklingen att ta på sig skulden för misslyckandet. 

Inget gott kan komma ur denna utveckling, det är en kulturell återvändsgränd.