Gott Nytt År!

Tror många är upptagna med annat idag men vill ändå skriva något, dels för att önska gott nytt år, dels för att det är söndag och för att jag vill hålla igång bloggandet. 

Sista dagen på året är en tid för reflektion och framåtblickande, och just i år känns det tydligare än någonsin som jag står inför ett vägskäl. Under året som gått har jag lyckats ta vara på möjligheterna, som trots allt alltid finns där på ett eller annat sätt, bättre än tidigare och har kunnat växla upp skrivandet, vilket resulterat i att jag nästa år kommer ut med (minst) två nya böcker och ett antologikapitel. Delvis är det frukter av de tio åren då jag uppdaterade bloggen dagligen.

Hur glad och tacksam jag än är över böckerna som blir publicerade och texterna som blir lästa är och förblir det möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skrivandet och skapandet av texter som är den viktigaste drivkraften, det som ger mitt liv mening. Det kanske kommer en dag då jag tröttnar, men det känns inte så, för jag tillåter mig inte att skriva av tvång. Jag ser inte skrivandet som en prestation och betraktar det inte som ett sätt att producera några resultat. Det är inte alltid förknippat med ren lust, och ofta är det motigt, men så är det ju livet i stort, och det tröttnar man inte på.

Planen för nästa års skrivande, förutom fortsatt bloggande, är att gå igenom manuset till boken om akademisk kvalitet ordentligt en sista gång och sedan skicka det till nya förlag. Jag är naturligtvis part i målet, men ämnet borde angå alla och jag tror jag har något viktigt att säga. Jag har en idé till en ny lärobok som jag väldigt gärna vill skriva, men om den slår an en ton på förlaget vet jag ännu inte. Under hösten påbörjade jag ett bokprojekt på temat ledarskap och det har jag bestämt mig för att jobba med även om förslaget refuserats. Det som gör att jag kunde repa mod trots att förlaget inte nappade på idén är att det var tänkt att bli en lärobok, och det har jag insett att det inte är. Vi får se vad jag kommer att kunna göra av det, men utan kontrakt är jag fri att låta skrivandet ta mig dit jag hamnar. Och så ska jag fortsätta arbetet med manuset till boken om mellanrummen, mitt bidrag till kulturforskningen, som jag hållit på med sedan strax efter att jag blev docent, 2011. Där finns ingen deadline och blir den boken någonsin klar vet jag det först när jag sitter där med ett manus som fångar mig som läsare. Det känns bra att veta att jag har projekt där jag kan få utlopp för min kreativitet och lust att skriva. 

Högen med böcker som ska läsas växer så även om tiden som finns för skrivande minskat på ett oroväckande sätt på senare år måste jag få tid även för det, annars blir det svårt att leva upp till mina egna krav på det som är min huvudsakliga arbetsuppgift på jobbet, att undervisningen håller hög klass. Finns det varken tid för läsande i tjänsten som lärare på högskolan eller förståelse för läsandets betydelse för kvaliteten i verksamheten förvandlas universitet till ett förlängt gymnasium, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen.

Även om själva skrivandet framförallt skänker mig glädje och ger mitt liv mening är möjligheten att med hjälp av orden och språket kunna vara med och påverka samhällsutvecklingen också en viktig drivkraft för mig. 

Nu ska jag ut på en promenad, sen ska vi laga mat och därefter ägnad kvällen åt musik och bubbel i väntan på tolvslaget och inringningen av det nya året!

Gott Nytt År önskar jag alla, men alldeles särskilt dig som hittat hit och som läser det jag skriver!

Medveten närvaro

Det finns många hälsogurus där ute och jag har läst en hel del böcker i den genren, inte så mycket för att få svar, mer för att ämnet intresserar mig på en hel massa olika sätt och för att jag vet att kunskap är något annat än information. Vetande uppstår mellan och kräver en annan läsning än sökandet efter svar. Böcker om hälsa som inte bygger på författarens egna studier kritiseras ofta, många gånger med rätta. Att påstå saker om kroppen och vad den behöver eller vad som är skadligt för den förpliktigar. Samtidigt tycker jag att man som läsare har ett ansvar, både för vad man läser, hur man läser och vad man gör av innehållet i texterna. Vetenskapligt korrekta böcker om hälsa är nästan alltid dödstrista och landar i att lagom är bäst, vilket är ett värdelöst råd som dessutom inte stämmer eftersom innebörden i begreppet lagom förändras hela tiden. Kunskapen jag har om hälsa bygger på allt jag läst och lärt, och på egen erfarenhet av att testa olika råd. Jag tror inte någon sitter inne med några definitiva svar eftersom hälsa är ett högst komplext begrepp, men jag känner mig friskare nu och mår bättre än för 10 år sedan.

Allt man stoppar i sig spelar roll och det man väljer bort, liksom när och hur man sover samt hur mycket stress man utsätter kroppen för, får konsekvenser. Det är en bra sammanfattning av vad jag lärt mig. Den viktigaste lärdomen jag gjort och det jag skulle vilja dela med mig av är följande:

Medveten närvaro främjas av andningen. Och jag andas genom näsan, även när jag sover. Så fort jag känner stressen byggas upp fokuserar jag på att andras in och andas ut, inget annat. Ett andetag i taget. Allt fokus riktas mot magens rörelser. Djupa in och utandningar. På det sättet står jag idag ut med meningslösa möten och kan finna ro i kaosets mitt. Det låter kanske märkligt, men för mig fungerar det. Redan efter några dagars fokus på andningen genom näsan märkte jag skillnad, och fortfarande efter två år gör jag framsteg och får gjort mer med mindre ansträngning och på kortare tid.

Här under hösten har jag haft mer än någonsin att göra, men med fokus på andningen har jag sällan känt mig stressad. Jag fick mig dog en tankeställare när jag vaknade på natten till juldagen av en mage som var i olag. Hela dagen igår tillbringade jag i soffan, helt utslagen. Jag insåg då, eller valde att tolka tecknen på det sättet, att kroppen nog sa ifrån och krävde inaktivitet och vila. Det blev en påminnelse om att meditation och andningstekniker inte är ett substitut för vila och återhämtning. 

Det viktigaste jag lärt mig är att det inte finns några genvägar till hälsa och lycka, men kan man bara vara närvarande här och nu blir vägen till själva målet. Och har man bara tålamod, vilket man får av att vara närvarande, blir det oftast bättre med tiden. Om man bara lyssnar på sin egen kropp och intresserar sig för kunskapen som finns där ute, inte för oss människor att upptäcka i något slags ren form, utan som ett resultat av läsande, lyssnande och kritisk analys av olika tankar.

God fortsättning på julen!

God Jul!

Söndag är sedan två år tillbaka bloggdag, men idag är det julafton och då tar jag ledigt. Men jag vill ändå publicera en liten hälsning och önska alla trogna läsare en riktigt fin jul! Kanske blir det en post här i veckan, för nästa söndag är det nu nyårsafton. Vi får se.

Min ambition är att vara helt ledig under de röda dagarna och sedan bara gör det jag måste resten av veckan. För att orka fram till semestern i det allt mer pressade arbetslivet är det helt avgörande att göra något annat, att skaffa sig perspektiv. Jag ska gå igenom ett bokmanus i lugn och ro och ägna resten av tiden åt att läsa. Och så ska jag promenera och försöka sova ut ordentligt.

Ute i världen rasar krig och här hemma känns det mer osäkert än någonsin under mitt liv, vilket känns viktigt att påminna sig om och försöka ta in. Jag tycker inte man ska behöva ha dåligt samvete för att man har det bra, men att känna tacksamhet är verkligen på sin plats.

Nu ska jag gå upp och dricka kaffe och så ska barnbarnen få var sin julklapp. Återkommer med nya tankar inom kort, kanske det blir något slags årskrönika nästa vecka, vi får se. Avslutar med ett citat från Nietzsche, som boken jag ska gå igenom här i veckan handlar om.

I want to learn more and more to see as beautiful what is necessary in things; then I shall be one of those who make things beautiful. Amor fati: let that be my love henceforth! I do not want to wage war against what is ugly. I do not want to accuse; I do not even want to accuse those who accuse. Looking away shall be my only negation. And all in all and on the whole: some day I wish to be only a Yes-sayer.

Varför är klimatmöten med världens ledare dömda att misslyckas?

Här i veckan avslutades COP28 där världens ledare under några veckor frotterat sig med varandra i Dubai för att diskutera och försöka lösa problemen som riskerar att leda till att jorden blir obeboelig. Till slut enades man även denna gång om ett beslut. Det råder lite delade meningar om avtalet men det spelar ingen roll eftersom klimatförändringarna och dess konsekvenser är ett så pass komplext och omfattande problem att det aldrig kommer att lösas genom att världens ledare enas om skrivningarna i en text. Vad vi har att göra med är ett problem vars grund måste upplösas för att mänskligheten och livet på jorden ska kunna börja känna något slags hopp, och där är vi inte på långa vägar. Vi är inte ens i närheten av något slags vändning. Eftersom problemen bygger på samma logik som många av lösningarna som diskuteras idag krävs att man tänker om och tänker helt nytt. Min ambition här är inte att presentera en lösning, för det finns ingen, det som krävs är som sagt nytänkande och att alla i den rika delen av världen förändrar sina levnadsvanor. Jag ska försöka förklara varför jag menar att nuvarande arbetssätt är dömt att misslyckas.

Bara det faktum att majoriteten av världens ledare är äldre män som kommer att vara döda och begravda långt innan besluten, om de ens kommer att genomföras, fått någon verkan, borde mana till eftertanke, särskilt som vi sett hur det gått med efterföljandet av tidigare beslut. Efter mötet i Paris sades det att temperaturökningen skulle stanna vid 1.5 grader, men den gränsen passerades redan i år. Ett av demokratins svagheter är att den står och faller med väljarnas kunskaper om och intresse för vad som krävs för att det sättet att styra ett land ska fungera, och kunskaperna sjunker stadigt, liksom intresset för demokratin och viljan att acceptera några andra förändringar än de som drabbar andra. Väljarna vill ha ledare som lovar saker de vill höra, och nästa år kan kunskapsrelativisten och klimatförnekaren Donald Trump mycket väl bli president för USA. Orban som i princip avskaffat demokratin i Ungern odlar sina personliga kontakter med Putin utan att folket bryr sig nämnvärt. Och Argentina röstade nyligen fram en populistisk ledare som naturligtvis inte har för avsikt att följa några avtal som inte gynnar honom själv. Det finns absolut positiva tecken, men problemet är att folkvalda ledare som faktiskt genomför reformerna som behöver genomföras ofta röstas bort i nästa val, och den långsiktiga trenden i land efter land är att högerpopulismen vinner mark; för att det känns bättre med en stark ledare än med demokratiskt "tjafs".

Den viktigaste anledningen till att nuvarande sätt att adressera problemen, som skapats av en kombination av människors önskningar och banbrytande innovationer, är att det krävs kunskap och inte minst respekt för forskningens resultat för att vända utvecklingen. Och det som utmärker kunskapen är dels att ingen äger den, dels att den måste överges i samma stund som den visar sig obsolet, vilket är motsatsen till den politiska och ekonomiska makt som ledarna vilka idag möts för att diskutera vilka åtgärder man kan enas om förfogar över. Besluten som krävs för att vända utvecklingen och värna livet på jorden måste bygga på den bästa kunskap som mänskligheten kan uppbringa, och det som utmärker den är att den förändras hela tiden. Makten som dagens ledare har bygger på en helt annan logik, och många av ledarna som fått makt gör allt för att behålla den till varje pris. Därför kommer man inte att (kunna) ta beslut som innebär att miljardärerna som flockas runt ledarna blir av med sina pengar. Alla beslut som innebär att totalitära ledares makt hotas kommer att motarbetas av ledarna med benäget stöd av deras aningslösa anhängare. Så har det fungerat sedan antiken, och det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag. Trump visade oss alla hur det fungerar och att han fortfarande utgör en faktor i världspolitiken borde vara en alarmklocka, men istället rapporteras det om försiktig optimism från Dubai.

Vad krävs för att kunna vända utvecklingen? Kunskap! Och kunskap kräver i sin tur av oss människor att vi inte identifierar oss med den. Kunskap handlar om vad vi människor vet och förstår, både som individer och kollektiv. Information är fakta utgör kunskapens byggstenar, men kunskap är ett emergent fenomen som är mer än summan av delarna. Kunskapen kan liknas vid en wire som tvinnas av mindre trådar av olika längder. Dess styrka och användbarhet varierar ständigt eftersom trådarna som wiren tvinnas av ibland går av och nya hela tiden läggs till. När verkligheten förändras måste kunskapen förändras, annars är det något annat vi har att göra med. Därför är det så viktigt att alla kunskapssökande människor släpper taget om insikterna när de inte längre fungerar. Kunskapens makt är med andra ord villkorad och för att fungera krävs ödmjukhet och kritisk medvetenhet av användaren. När kunskaperna sjunker blir det svårare att försvara demokratin och när demokratin är på tillbakagång i världen spelar det ingen roll vad som står i avtalen som arbetas fram och skrivs under. Idag betraktas forskare som ett särintresse och i praktiken är det ett fåtal (tech)miljardärer som styr förutsättningarna för allt och alla andra.

Kunskapen kan och får bara den makt vi tillsammans laddar den med genom att lära oss förstå, respektera och framförallt använda den. Om och när många människor både tar den till sig, förhåller sig kritisk till den och överger den när den inte fungerar längre, kan den fungera som ett verktyg för verkligt hållbara förändringar. Den makten är dock aldrig starkare än människornas förmåga att förstå, använda och respektera kunskapen. Världen som vi lever i och har vant oss vid att ta föregiven bryr sig lika lite som kunskapen om hur det känns eller vad vi människor tycker är önskvärt och tror är möjligt. Vi får helt enkelt den hållbarhet (eller brist därpå) som vi förtjänar. Det är och kommer aldrig vara ledare som förändrar världen,  det är alltid resultatet av många människors gemensamma handlingar, över tid. Förstår vi det finns det hopp, annars är det kört. Låter jag uppgiven? Det är jag absolut inte! Jag konstaterar bara fakta, och det gör snarare att jag får mer kraft och inspiration att arbeta vidare med utgångspunkt i det jag lärt mig om kunskap, kultur och hållbarhet, alltså förutsättningarna för förändring som min forskning varit inriktad på sedan strax efter millenieskiftet.

Bara viljan hindrar oss att tänka och agera annorlunda

Hur kommer det sig att vi har fått för oss att det är bra och önskvärt att försöka skynda på kunskapsutvecklingen? Idag uppfattas det som ett problem att lärande inte går att effektivisera, men tänk om det istället är en styrka eller i alla fall en viktig förutsättning? Tänk om lärandets långsamhet är ett resultat av att våra kroppar och intellekt omedvetet bjuder motstånd mot vår fantasi och våra önskningar? Vi är biologiska varelser med förmåga att föreställa oss saker som ännu inte finns, vilket i kombination med kunskaperna vi ständigt utvecklar har tagit oss dit där vi är idag. Som levande varelser är vi människor en integrerad del av av naturen som vi kommer från och som vi är beroende av för vår överlevnad men som vi genom att önska oss det vi önskar och vårt sätt att leva håller på att föröda. Jag gillar tanken på att kroppen som trots allt skapat intelligensen är smartare än medvetandet och därför bjuder motstånd när den pressas att göra saker som inte är bra för den. Vi människor äger förmågan att lyssna och förstå, men i dagens larmande samhälle är det allt svårare att faktiskt göra det och därmed blir det svårt att dra lärdom trots att vi måste göra det om vi vill fortsätta leva här på jorden, vilket är det enda realistiska även om många föreställer sig andra alternativ. 

Även om den tekniska utvecklingen naturligtvis är möjlig att stoppa, den är inte någon naturlag utan drivs av människors önskningar och handlingar, är de ekonomiska intressena allt för stora och möjligheten att bli rik är allt för lockande för allt för många för att det ska vara realistiskt att hoppas på det. Men det finns ingen anledning att uppgivet se på medan allt det som är unikt mänskligt förpassas till historiens skräphög på grund av det stora flertalets orimliga önskningar och deras oförmåga och minskande möjligheter att inse det kloka i att stanna upp och tänka efter. Det må vara svårt att försöka vända utvecklingen, men det är som sagt inte omöjligt för vi människor har än så länge fortfarande makten att driva utvecklingen i den riktning vi som kollektiv önskar. Vi som ser och förstår det ohållbara i mänsklighetens nuvarande sätt att använda sina intellektuella förmågor har ett ansvar att skapa och sprida kunskap om riskerna med önskningarna som driver utvecklingen dit den är på väg, mot en eskalerande och potentiellt irreversibel klimatförändring och maskiner med förmåga att ta över och driva utvecklingen i en riktning som gynnar maskinerna.

Så länge mänskligheten inte anpassar sina önskningar efter förutsättningarna, både för våra kroppars hälsa och välmående och för miljön och livet på jorden, lever vi över våra tillgångar och det är ohållbart oavsett hur vi väljer att se på saken. Att vi valt att att mäta oss med tekniken vi själva skapar är resultatet av våra egna önskningar och viljestyrda handlingar, inte någon utifrån kommande kraft. Det faktum att tekniken blivit normen som människan anpassar sig efter är ingen annans fel än vårt eget. En annan norm är möjlig, en norm som anpassats efter människans och naturens förutsättningar och behov. Det ”enda” som krävs är att mänskligheten ändrar sina önskningar och handlingar. En sak är fullkomligt säker, maskinerna kommer aldrig att kunna mäta sig med människan. I alla fall inte så länge människan värnar sina unika kompetenser och kvaliteter. Om vi inte vill att maskinerna ska ta över har vi fortfarande makten att inte lämna den makten ifrån oss, men tidsfönstret krymper snabbt. Faktum är dock att AI bara utgör ett hot så länge vi människor fascineras av vår egen förmåga att utvecklar ny teknik och så länge vi väljer att känna oss underlägsna i relation till maskinerna och algoritmerna. 

Vill vi så kan vi redan idag välja att önska oss andra saker än fortsätta använda fossila bränslen och bygga allt kraftfullare maskiner. Ingen utifrån kommande kraft hindrar oss från att säga stopp och stanna upp för att tänka efter samt känna in och lyssna på våra kroppar och miljön. Vill vi så kan vi placera människan och kunskapen i centrum. Ingen teknik i värden kan hindra oss, det kan bara människor göra. Universiteten och den högre utbildningen måste inte betraktas som ekonomiska produktionsenheter, det går att göra högskolan till en magisk plats där det händer förunderliga saker mellan människorna som är där för att lära tillsammans och utveckla sina unikt mänskliga kvaliteter. Det är ett faktum. Problemet är att så många idag väljer att lyssna mer på sina och andras känslor.

Vad händer när tiden för läsning minskar?

Ett av dagens största dilemman är att de allvarligaste försämringarna ofta kommer successivt och att det inte finns några enkla lösningar, vilket gör att förbättringar tar tid. Eftersom ingen medvetet inför åtgärder som man vet leder till försämringar blir det i praktiken så att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Detta gäller i högsta grad läsandet av tryckta böcker som idag, generellt sett, är på nedgång. Få väljer nog aktivt att läsa mindre, men det är ett faktum att det blir så. Och det får negativa konsekvenser för alla, både nu och i framtiden. Även om läsande är något man gör i ensamhet är det ett kollektivt fenomen. När många läser blir det lättare för alla att läsa, och när allt fler läser allt mindre blir böckerna dyrare och förlagen får svårare att överleva, vilket blir en ond cirkel. Eftersom läsandet är så intimt sammankopplat med kunskapen och med förmågan att analysera blir det svårt att få gehör för varningen. Man brukar säga att allas ansvar är ingens ansvar, men med läsandet är det tvärtom.

Vi översköljs med mer text idag än någonsin, men allt fler LÄSER allt mindre. Läsande handlar nämligen inte om att konsumera information eller få tillgång till fakta. Läsande är ett ett sätt att vara i och förhålla sig till världen. Det som utmärker oss människor är att vi inte är eller fungerar som datorer, men ett lika utmärkande drag är att vi idealiserar datorerna, vilket leder till att vi ser digitaliseringen som en lösning när det i bästa fall är ett användbart verktyg. På kort tid har en rad analoga och mellanmänskliga företeelser flyttats till eller ersatts av digital teknik. Utvecklingen av och fascinationen inför Artificiell Intelligens är ett skrämmande exempel på hur normaliserad den rörelsen blivit. Mänskligheten håller på att kapitulera inför algoritmerna som ägs av en handfull män, vilka tillsammans får ENORM makt över alla andras liv och allas tänkande. Och utvecklingen välkomnas av aningslösa människor som ser det som en befrielse att slippa tänka, på samma sätt som hissar och andra tekniska hjälpmedel "befriat" deras kroppar från den träning som behövs för att hålla både kroppen och hjärnan i trim.

För att kunna läsa krävs tid, men också ro och möjlighet att fokusera på tankarna som orden förmedlar. Blir man störd av krav på prestation, deadlines, pushnotiser, popupfönser och ständiga krav på nya och säkrare lösenord. Känner man sig ständigt jagad och aldrig kan koppla av eftersom risken att man glömt något är överhängande, kommer läsningen att bli lidande. Ljudboken låter kanske som en lösning, men det är i själva verket en illusion, för lyssnande är något annat än läsande. Gör man dessutom något annat under tiden går man miste om massor, ofta utan att veta om det, eftersom orden fortsätter strömma oavsett om man hänger med eller ej. Läsande är en analog förmåga som vuxit fram tillsammans med den mänskliga förmågan att tänka. Det är alltså ingen liten sak att läsandet nu går ner.

Om det bara var upp till mig skulle jag kunna fortsätta läsa tryckta böcker, men det är inte så det fungerar. Att producera och trycka böcker tar tid och är resultatet av samverkan mellan många människor med olika kompetenser. När den marknaden försvinner, vilket den sakta verkar göra när allt fler läser allt mindre, finns inga böcker att köpa. Och när allt färre läser finns allt färre att tala om böcker och dess innehåll med, och därmed utarmas kulturen och tekniken kan ta över allt allt mer. Problemet är att det inte går att tvinga fram en förändring, det går inte ens att locka fram den. Enda sättet att få fler att läsa är att alla tar ansvar och faktiskt läser böcker. Därför är lässatsningar eller momssänkning på böcker inga lösningar på problemet. Det enda som skulle kunna vända utvecklingen är att den generella tryggheten i samhället ökar, och att fler får mer tid att läsa och samtala om böckernas innehåll.

Det som skrämmer mig är det faktum att man inte saknar något som man inte själv upplevt. Våra smarta telefoner pockar på uppmärksamhet och löftet om att aldrig sakna underhållning, vilket låter som en gåva, men i själva verket säljer vi våra själar till djävulen. Det är ingen konspirationsteori jag formulerar, jag konstaterar bara fakta. Ägarna till techbolagen må vara världens rikaste individer och deras makt är enorm, men de driver inte utvecklingen, det gör alla vi som anpassar oss efter den eller uppslukas av den. 

Jag är uppgiven, men har bestämt mig för att aldrig förlora hoppet för det går att vända trenden. Mer tid och ökad trygghet är lättare att förstå värdet av än bokläsning, så fokuserar vi på det återskapar vi förutsättningarna för läsning och då blir det lättare att tala om bokens värde. Många läser fortfarande och alla vuxna minns boken, så mer tid och ökad trygghet samt ett mänskligare samhälle där digitala och analoga system kompletterar varandra och där man förstår både varandra och det unikt mänskliga, skulle skapa förutsättningar för läsande och då kan den onda cirkeln brytas, men för varje år som går försvinner de där minnena och för varje ny generation som aldrig läst en bok blir det svårare att främja framväxten av en läsande kultur. Jakten på effektiviseringar jagar livet och lusten ur både författare och läsare, vilket påverkar både den mentala och fysiska hälsan eftersom dessa saker hänger ihop och är varandras förutsättningar.