När jag läste humaniora och samhällsvetenskapliga kurser på Göteborgs universitet på 1990-talet pendlade antalet sidor som skulle tentas av efter fem veckor mellan 1000 och 1500 sidor. Vi läste mestadels klassiker, eller i alla fall inte pedagogiska läroböcker. Och jag var superstressad under de första kurserna eftersom jag som dyslektiker läser långsamt, dessutom jobbade jag som bagare en dag i veckan under alla sex åren jag studerade. Stress är dock förödande för inlärningen så jag insåg ganska snart att jag var tvungen att lägga upp något slags plan för läsningen. 1000 sidor på fyra veckor (de sista veckan var tentavecka) blir 250 sidor i veckan, och uppdelat på fyra dagar blev det cirka 60 sidor om dagen, vilket kändes hanterbart, särskilt som jag delade upp det i två pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen, som dessutom delades upp i mindre pass. Från och med mitt andra år på universitetet studerade jag oftast 150 procent, och det gick bra eftersom jag hittat en studieteknik och ett upplägg som fungerade.
Jag är enormt stolt över vad jag åstadkommit i mitt akademiska liv men vill inte göra mig själv till mall. Det var inte bättre förr och det har alltid funnits studenter som inte gör vad som förväntas av dem. Men jag blir beklämd och oroad när jag tvingas förhålla mig till det faktum att många av dagens studenter klagar över att det är mycket att göra, trots att mängden text vi lärare "tvingar" dem läsa för att klara kurserna är långt mindre (och böckerna dessutom oftare är pedagogiska läroböcker) än vad som var norm för 30 år sedan.
Jag klarade tentorna och fick livet att gå ihop eftersom jag såg på studierna som ett heltidsarbete. Studier var och är fortfarande en heltidssysselsättning för mig. Det är fortfarande min huvudsakliga sysselsättning. Ju mer jag lär mig desto mer vill jag lära, och ju mer jag vet desto tydligare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Studierna inspirerar och ger mitt liv mening. Kunskapen får mig upp ur sängen på morgonen och även om arbetet på högskolan förändrats i grunden och idag allt mer handlar om att producera nyckeltal -- vilket gör att tiden som finns att läsa, skriva och lära krymper -- ger mig arbetet ändå möjlighet att studera, även om det framförallt är på fritiden jag gör det.
Genom alla år har jag läst i princip lika mycket, men under doktorandåren blev det lite mer. Med tiden och som en konsekvens av beläsenheten och bildningen jag skaffat mig är läsningen idag mer effektiv, men läshastigheten är fortfarande ungefär den samma: 20 sidor text i timmen. Under studietiden lärde jag mig förstå hur jag fungerar och jag insåg snart att ska texterna jag vill läsa bli lästa måste jag ladda upp och sedan fokusera. En timmes koncentrerad läsning tar därför lite mer än 60 minuter i anspråk. Jag kan inte bara plocka upp en bok och börja, det krävs en del procedurer och jag kan heller inte sitta var som helst. Det är först idag som jag hittat ett sätt som fungerar, där både läsande, skrivande och resten av arbetsuppgifterna är integrerade. Min bärbara dator var ett verktyg som gjorde livet enklare. För att inte tala om mina brusreducerande hörlurar som är en välsignelse. Att jag läser bäst på caféer upptäckte jag tidigt som student, och så är det fortfarande. Jag ser kostanden, som periodvis legat på upp emot 100 kronor om dagen som en investering eftersom jag vet att det aldrig fungerat utan.
Heltidsstudier är och har alltid inneburit 40 timmar i veckan. Och eftersom lärande handlar om att tillägna sig kunskap och vi människor inte förändrats nämnvärt, rent genetiskt under de senaste 10000 åren tar själva lärandet (alltså själva tillägnandet av kunskapen) lika lång tid idag som när det moderna universitetet skapades för runt 200 år sedan. Att vi idag har tillgång till en rad tekniska lösningar förändrar kulturen, men inte våra biologiska förutsättningar att lära, utveckla och levandehålla våra egna och mänsklighetens samlade kunskaper. Den mänskliga hjärnans processorkraft är den samma idag som på stenåldern, och jag skulle säga att ju mer och snabbare teknik vi får tillgång till desto längre tid tar det att förstå och utveckla kunskap, inte minst eftersom vi idag översköljs av information och det finns många som i sin jakt på makt sprider alternativa fakta och desinformation.
Det går inte att effektivisera studier. Att läsa "taktiskt" innebär att läsa mindre, och det går självklart ut över kvaliteten. Även om vi vet att det är så här det fungerar håller arbetet på högskolan på att digitaliseras och administreras till döds. Arbetet som lektor är ett heltidsarbete, men idag undervisar jag mindre än någonsin. Arbetsdagen fylls av annat än kunskapsfrämjande aktiviteter. Mötena blir fler, liksom dokumenten som ska fyllas med innehåll för att hålla igång maskineriet som det växande antalet chefer ansvarar för. Kundnöjdhet betraktas som en kvalitetsindikator och högskolans ekonom är beroende av en hög och jämn genomströmning. What could possibly go wrong?! På senaste institutionsmötet kunde jag inte hålla tillbaka min frustration över att läraruppdraget blir allt mer omöjligt att utföra på ett sätt som gynnar kunskapen och lärandet. Efter att vi presenterats för en lång lista över saker som anses viktiga ställde jag frågan om det görs konsekvensanalyser av vad som händer när alla olika saker som alla anses lika viktiga och ingen är kritisk mot ska kombineras, och vad som händer med kunskapen om den krockar mer andra saker som ska prioriteras? Jag fick inget svar. Ingen verkar stå bakom besluten, de kommer bara uppifrån. Och vi lektorer förväntas följa order. Ber om ursäkt för utvikningen, men den handlar trots allt om vad det innebär att arbeta heltid på högskolan. När man söker och får forskningsmedel fördelas dessa enligt följande formel, vilken säger något om kunskapens status: Over-head (alltså administration) mellan 60 och 80 procent, och resten går till forskning. Min tjänstefördelning ser inte ut så, men mina arbetsdagar är trots allt fyllda med möten och olika administrativa uppgifter, och undervisningen och min egen kompetensutveckling får skötas på stunderna som blir över eftersom dessa, till skillnad från alla möten, inte schemaläggs.
Hur skulle en fördelning av tiden kunna se ut, om KUNSKAPEN stod i centrum? För studenternas lärandes skull menar jag att en optimal fördelning är att lägga två tredjedelar av tiden på inläsning och en tredjedel på föreläsningar, seminarier och skrivande/tentapluggande. Jag skulle vilja föreläsa mycket mer än jag gör, alltså tillbringa mer tid i föreläsningssalar tillsammans med studenter, men högskolans ekonomiansvariga anser inte att vi har råd med det eftersom det kräver så mycket tid, och tid är pengar. Att deras ord väger tyngre än mina och andra lärares omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten borde vara en varningsklocka, men istället avfärdas lärarnas oro, alternativt betraktas som ett särintresse. Det är tragiskt nog där vi är idag, och därför går det inte att diskutera frågan vad studier på heltid faktiskt innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar