Ansvar, ett 1900-talsfenomen?

Vad är ansvar, och vad innebär det att ha och att ta ansvar? Idag talas det ofta om ansvar, och allt fler får allt högre lön för att ta ansvar. Men när något händer finns ingen ansvarstagare där som gör något. ”Det som hänt är beklagligt, och vi ska se över våra rutiner”, är standardsvaret. Om personen ifråga inte tvingas avgå, men då får hen ofta ett stort avgångsvederlag. Att låta någon avgå löser inget, särskilt som efterträdaren är noga med att hen inte kan ta ansvar för något som hänt innan hen anställdes för att axla ansvaret, eller i alla fall för att lyfta lön för att göra det. Så vad menar vi med ansvar egentligen?

Det är en skenvärld som växer fram, där alla litar på att någon annan gör det som alla vet måste göras men som ingen vill göra. Vi lever allt mer i en värld fylld av allt fler handlingsplaner och överblickbara organisationsscheman som tydligt visar vem som förväntas lyda vems order. Antalet chefer ökar hela tiden. Eftersom alla fokuserar mer på planerna, schemana och ordergivningen än på utförandet och de underlydandes möjligheter att faktiskt leva upp till kraven får vi en värld utan riktig kontakt med verkligheten. Symptomatiskt nog ökar efterfrågan på politiker som talar mer om hur det känns än vad vi vet? Populister talar ofta och gärna om ansvar så länge de är i opposition -- ansvaret de själva ska ta om de får folkets förtroende och ansvaret som sittande regering har (men som de påstår att de inte tar). Våra folkvalda kan till och med, utan att det blir ramaskri, säga att "man säger en sak innan valet och en annan efter". På TV i onsdags hörde jag till och med vår utrikesminister "försvara" sitt partis agerande med just de orden. Andemeningen i det han sa var att löften innan valet bara handlar om att locka väljare. När han fick kritik mot att regeringen gör precis samma som de kritiserade förra regeringen för, sa han att det är så politik fungerar. Om det är vad vi menar med ansvar idag är vi långt ute på ett allt brantare sluttande plan.

När jag växte upp och gick ut i arbetslivet såg det helt annorlunda ut. På 1900-talet fanns inte alls lika många chefer, och inte tillnärmelsevis så många kontrollsystem och handlingsplaner. Ansvar var något man fostrades att ta, och något man också tog, på ett helt annat sätt än idag. Man var helt enkelt tvungen att ta ansvar. Eftersom systemen för ledning var överblickbara och det var uppenbart för alla vem som hade ansvar fanns det helt enkelt ingen annan att skylla på. Trots att det då fanns väl utbyggda trygghetssystem och arbetslösheten låg på under fyra procent -- jag minns hur det var när den gick över fyra procent, då var det krigsrubriker i tidningarna -- ansågs det vara en hederssak för de flesta att ta ansvar och inte ligga någon annan till last. Vi som växte upp på 1970-talet och flera decennier efter det ville bi vuxna och ta eget ansvar.

Alldeles för många av studenterna jag möter i min vardag på högskolan idag förväntar sig att jag och övriga lärare ska ta ansvar för resultatet av deras studier, och jag förstår dem (även om jag aldrig kan acceptera en sådan syn på studier), för deras inställning ligger helt i linje med högskoleledningens syn på lärarnas uppgift, vilken är att garantera att produktionen av nyckeltal hålls på en hög nivå, så att ledningen kan ta åt sig äran för framgångarna i konkurrensen med andra högskolor. Vi lärare förväntas producera resultat, inte skapa förutsättningar för lärande eller utveckla kunskap. Den lärare som dristar sig till att ta ansvar för kunskapskvaliteten uppfattas följaktligen som ett problem, både av studenterna och av ledningen. Larmen om sjunkande kunskaper låtsas ingen om -- liksom i relation till klimatet ägnas mer energi åt att misstänkliggöra budbärarna eller åt att relativisera budskapet, än att diskutera vad vi skulle kunna göra. Lösningen är att tala ännu mer om ansvar, anställa fler chefer och skapa nya och mer komplexa system som sägs borga för kvalitet. Mot bättre vetande flyttas ansvaret från de som ska utveckla kunskapen, till de som inte har något med den att göra.

Ansvar är en helt central aspekt av ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande, men den definitionen av begreppet och sättet att arbeta med ansvar idag har inget med ansvar att göra eftersom det bara handlar om retorik. Ibland sägs det att allas ansvar är ingens ansvar, men det är bara ett sätt att försöka få människor att köpa tanken på att man behöver anställa chefer som får hög lön för att stå som ansvarig i teorin, för i praktiken är det idag allt färre som verkligen tar ansvar. Alla är vi fullt upptagna med annat. Bara där och när många verkligen tar ansvar i vardagen kan ett ansvarsfullt samhälle med ledare som verkligen tar ansvar växa fram. Det är vad högre utbildning handlar om, att fostra inte bara ansvarskännande utan även kompetenta medborgare som inte bara utbildas till att (mot en orimligt hög ekonomisk ersättning) stå som ansvarig på pappret utan som förstår vad det innebär att faktiskt ta ansvar, och som även gör det i vardagen, inte bara i sina professionella roller. Om man måste få betalt för att ta ansvar är det inte ansvar man tar, vill jag hävda.  

Att betala skatt är ett slags ansvar för samhället vi lever i och alla på ett eller annat sätt är beroende av. Istället för att diskutera vilket samhälle vi vill ha, lyssnar många på Timbro som ensidigt fokuserar på hur mycket vi betalar i skatt. Just nu fokuserar man på arbetsgivaravgiften. Och många tänker sig att deras lön skulle öka om staten inte längre krävde in den avgiften. Det krävs bara ett minimum av kritiskt tänkande för att inse att Timbro, som bevakar de allra rikaste människornas intresse, inte bryr sig om vanligt folk och deras behov av mat på bordet, tak över huvudet, vård när de behöver den och allt annat som vi vant oss vid att ta för givet. Systembolaget är själva sinnebilden för ansvar. Symptomatiskt nog ägnar sig Timbro just nu även åt att försöka undergräva människors förtroende för systembolaget. Motivet för deras kampanjer är att individen vet sitt eget bästa och cyniskt nog försöker de få oss att tro att vi själva kan och ska ansvara för våra liv. Det är så det känns, men inte så det fungerar. Fattiga människor som lever på marginalen tvingas ta vilka jobba som helst, även om arbetsmiljön är usel och det inte går att leva på lönen. Och den som har problem med alkoholen har svårt att bjuda motstånd mot frestelsen som tillgång på alkohol överallt, alltid innebär. Staten är vi, och den ska inte härska genom att söndra. Samhället byggs underifrån av alla vi som lever här. Därför är skatt inte stöld, utan ett sätt omfördela medel och ett politiskt verktyg för att främja jämlikhet. Systembolaget ger oss det vi vill ha utan att offra de svaga. Det är så verkligt ansvar fungerar.