Vad har jag lärt av, och vad ska jag göra under resten av livet?

Jag har aldrig varit rädd för stora, gränsande till grandiosa, planer. Det har jag efter min farfar. Skillnaden mellan mig och honom är att han ständigt gjorde nya planer när han inte lyckades genomföra idéerna och leva upp till sina vidlyftiga löften till andra. Min självbild är mer realistisk och för mig har det alltid varit viktigare att lära av misstagen än att nå målen, och stället för att ständigt göra upp nya planer har jag begåvats med ett tålamod och en uthållighet som ibland överraskar mig eftersom jag också är enormt rastlös. Med åren har jag lärt mig att om och när jag får göra upp mina egna planer och arbeta med saker som intresserar mig, på mitt eget sätt, där och när det fungerar, då finns ingen gräns för min uthållighet. Innan jag började blogga visste jag inte om jag var som min farfar eller om jag hade det i mig att faktiskt hålla ut, men efter tio år av dagliga uppdateringar och nu snart två år av veckovisa kan jag konstatera att ambitionen och känslan jag hade när jag inledde projektet var realistisk och att jag är någon att lita på. Det faktum att jag efter över 30 år i den akademiska världen inte tappat sugen utan fortfarande känner mig lika entusiastisk inför utsikten att lära mig något nytt, inte trots utan snarare just därför att det tar tid och kräver min fulla uppmärksamhet, fyller mig med tacksamhet. Jag har aldrig studerat för någon ananas skull eller för att göra karriär, det var och är fortfarande kunskapen som utgör drivkraften i mitt liv; lärandet och möjligheten att få vara med och utveckla kunskap ger mitt liv mening. Det enda jag hoppas på inför resten av livet är att jag ska kunna fortsätta på den inslagna vägen.

En sak som jag funderat jättemycket på under den senaste tiden är varför jag inte tappar sugen, även om jag ofta känner och även ger uttryck för frustration över att inget eller lite händer och trots att samhället och högskolevärlden håller på att utarmas intellektuellt. Det jag kommit fram till är nyckeln till förståelse för min förmåga är att jag tidigt insåg att varken jag eller någon annan kan förändra världen på egen hand. Det är inte utfallet av och absolut inte eventuella framgångar som driver mig, utan möjligheten att få lära och vara med och utveckla kunskap. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit intresserad av och jobbat med jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Förändringen som alla vettiga människor vill se på dessa områden går minst sagt långsamt och ofta tas flera steg tillbaka, men jag blir inte cynisk för det eftersom jag tidigt insåg svårigheten i uppdraget och accepterade att det var ett livslångt engagemang. Samma med hållbarhetsfrågan som kommit att bli viktigare och viktigare med åren. Min forskning handlar om FÖRUTSÄTTNINGAR för förändring, inte om att driva förändring; det är inte forskarens uppgift att vara entreprenör. Jag söker kunskap och utvecklar verktyg för att förstå vad som krävs för att lyckas med förändringsarbete, men ansvaret för förändringsarbetets utfall är inte mitt utan gemensamt. Därför orkar jag fortsatta. Alternativet vore att ge upp och då skulle jag ju medverka till att det inte blir som jag önskar. Arbetet i sig gör det meningsfullt.

Boken om mellanrummen kanske jag aldrig blir färdig med, jag är öppen och ödmjuk inför den risken, eller vad man nu ska kalla det. Men det har som sagt aldrig handlat om slutprodukten utan om vägen mot uppfyllandet av visionen och om att lära sig något av erfarenheterna som görs under vägs. Och under åren som jag arbetat med projektet har jag lärt mig enormt mycket. Det fokuseras idag alldeles för mycket på mätbara resultat och på form, och på tok för lite på innehåll. Kunskap är något annat än pengar och publikationer, men vetande är en komplex process som inte går att kontrollera. Just därför är kunskapen både viktigare och värdefullare än det man förväntas konkurrera om i den akademiska världen idag. Och just den insikten är en annan av frågorna jag ständigt återkommer till. Arbetet med att förstå och försvara kunskapen är ett livslångt engagemang, det står och faller inte med boken jag arbetar med. Så länge jag kommer framåt i arbetet och känner att jag blir bättre på att förstå problemet fortsätter jag. Skulle boken bli utgiven är det en bonus, men det är arbetet med den som gör projektet meningsfullt för mig. Den insikten är det viktigaste jag lärt mig i och av livet.

Några mönster har utkristalliserats i den ständigt växande och föränderliga kunskapsmassa jag skaffat mig tillgång till genom åren av studier och egen forskning om kultur. När jag tittar tillbaka ser jag att det en viss typ av fråga jag ständigt återkommer till: öppna frågor utan givna svar. Dels eftersom jag märkt att jag har kompetens att hantera den typen av frågor, dels eftersom just den typen av frågor med tiden kommit att framstå som allt viktigare. Komplexa problem såsom klimatförändringar, kriminalitet och avakademiseringen av högskolan saknar enkla och entydiga lösningar. Den typen av frågor går ofta inte ens att lösa, enda sättet att komma tillrätta med problemen är att arbeta med förutsättningarna. Det går inte att säga något om utfallet av olika åtgärder om man står inför denna typ av problem, och det vore inget problem om högskolan var en plats där det fanns en akademisk kunskapskultur där det fanns tid att tänka tankar till slut och mötas i samtal där olika argument för och emot stöts och blöts. Tyvärr har högskolan utvecklats till en målstyrd, resultatorienterad och effektivitesfokuserad organisation där det blir allt svårare att värna den akademiska kvalitet som skattebetalarna borde kunna kräva som "avkastning" på sin investering i verksamheten.

Min plan för resten av min tid i akademin, som sträcker sig även bortom det, är att skriva fler läroböcker som utgår från tanken och bygger på ambitionen att ge studenterna vad de behöver för att utvecklas intellektuellt (vilket är något helt annat än läroböcker som hjälper studenterna att ta till sig fakta och klara tentorna). Tyvärr är efterfrågan på den typen av akademiska läroböcker liten, så därför arbetar jag även med ett bokprojekt om både förutsättningarna för och kännetecknen på akademisk kvalitet. Parallellt med dessa projekt arbetar jag med mitt magnum opus, boken om mellanrummen. Sen får vi se, men jag har åtminstone två projekt till sin ligger på hårdisken, eller i molnen är det väl, och bidar sin tid. Planen var att jag skulle försöka, och jag vill verkligen fortfarande, bli professor. Men den titeln känns inte lika lockande längre när jag ser, dels vad som anses meriterande idag (engelska artiklar i högrankade tidskrifter där det kostar upp till 30000:- att bli publicerad, och pengar som vinns i konkurrens), dels vilka som blir professor och vad de fokuserar på (samma som anses meriterande). Det framstår som allt mer lockande att i protest mot vad som prioriteras idag och hur den akademiska världen utvecklats avstå från att söka. Jag vill inte vara med och legitimera avakademiseringen och kunskapens utarmning, jag vill värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademins unika kvaliteter och det är oförenligt med jakten på saker som just nu anses meriterande. Det känns sorgligt att behöva konstatera detta, men jag inser att jag inte kan räkna med att kunna förändra akademin och att jag måste värna min hälsa, som är intimt relaterad till lusen att lära och även påverkar tillfredsställelsen jag känner när jag får arbeta med uppgifter som ligger just utanför min förmåga, som kräver min fulla uppmärksamhet, vilket all verksamhet på högskolan behöver kännetecknas av, annars är den inte högre.