När jag skickade mitt manus till bokförlaget i våras ställde jag in mig på att chansen att det skulle antas var 50/50. Upplägget och innehållet såg ut precis som jag ville, men jag var inställd på att behöva göra ändringar, om förlaget var intresserade av att ge ut boken. Dagen innan julafton fick jag beskedet att man tackade nej. Visst blev jag besviken. Jag har investerat väldigt mycket tid i projektet och har arbetat med texten i många år. Fast nu med lite distans till beskedet och med den utförliga motiveringen av refuseringen känner jag att det är värt att ge det en chans till. Det finns åtminstone ett par förlag till som jag vill prova lyckan på innan jag kastar in handduken. Under våren är planen att dela upp boken i två projekt för att renodla innehållet och göra framställningen mer stringent och mindre polemisk, och så ska jag döda flera av mina darlings. Jag ser fram emot det arbetet, och har insett att tankarna om mellanrummen är ett spår och Deleuze och Guattari ett annat. Jag skriver lika mycket för att lära och utvecklas som för att bli läst.
Planen nu är att ägna våren åt att färdigställa två böcker, en om mellanrummen och en om akademisk kvalitet och intellektuell förmåga. Längre fram planerar jag att färdigställa en bok om Deleuze, Guatari och kulturteori, som jag har ett halvfärdigt manus till. På kvällar och helger jobbar jag på ett skönlitterärt manus som blir färdigt när det blir färdigt och som jag ännu inte bestämt mig för om jag ska försöka få antaget någonstans. En viktig orsak till att jag inte tappat sugen av refuseringen är att min bok om kunskapsteori kommer från tryckeriet om bara några veckor, som blir min tredje bok på två år. Under arbetet med den boken har jag tagit stora kliv framåt i skrivandet och min egen intellektuella utveckling. Och i januari ska jag träffa förläggaren som prata om nästa läroboksprojekt. Jag vet inte vad den ska handla om men det känns spännande eftersom särskilt arbetet med läroböcker visat sig vara väldigt lärorikt. Att förklara för någon annan, även det man inte är helt säker på, är bästa sättet att lära.
Refuseringen är inte det första bakslaget i min akademiska karriär, och jag ser det inte ens som ett bakslag. Jag känner mig mycket mer respekterad som författare och tänkare av motiveringen till refuseringen än av att bli antagen på ett förlag som uppenbarligen bara är intresserad av att tjäna pengar, vilket hände mig för några år sedan. Ett förlag accepterade mitt manus men ville ha 80000:- i tryckbidrag för en upplaga om 500 exemplar där jag inte skulle få royalty. Jag har aldrig varit intresserad av pinnar för pinnarnas skull, mitt engagemang mot New Public Management och högskolans fokuseringen på nyckeltal är ärligt känd och jag menar allvar när jag skriver att jag sökte mig till och stannade kvar på högskolan för kunskapens och möjligheten till lärande och intellektuell utveckling. När jag inte blivit antagen, refuserats eller nekats tjänster jag sökt har jag alltid sett det som en möjlighet för eftertanke och en påminnelse dels om att man aldrig kan ta något för givet, dels en möjlighet att tänka efter vad det är jag vill. Hinder och bakslag tvingar en att samla kraft och mod och triggar igång kreativiteten. Det är så man lär sig, helt enkelt. Första gången är jobbigast, men sen lär man sig att det är en del av livet.
Nu är det julhelg och välbehövlig ledighet, men efter nyår ska jag sätta igång igen, med ambitionen att både fortsätta bloggandet i samma takt som under detta år och skriva klart de tre böcker jag påbörjat och arbetat med under detta år. Jag väljer att se refuseringen som en början på nästa kapitel i min akademiska bok, inte som ett misslyckande. Så länge jag lär mig något av det jag gör och utsätts för fortsätter jag.
Med dessa ord önskar jag alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt År! Vi hörs igen i början av 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar