I väntans tider

Att hålla igång bloggandet känns viktigt. Det är ett sätt att kanalisera tänkandet, även om jag här under sommaren tar mig friheten att inte tvinga fram något. Jag har planer och finner jag bara ron ska jag skriva något mer substantiellt på temat kultur, som är den fråga jag ständigt återkommer till. Innan jag gick på semester var det som tankarna bubblade över och uppslagen exploderade, men det finns så mycket jag också vill göra, som jag inte riktigt kan under resten av året, så dagarna försvann. Jag läser, promenerar och tar mig tid att stanna upp och tänka. 

Generellt sett är jag dålig på att vara ledig. Semestern blir därför ett slags projekt som handlar om att bara vara, vilket är svårt. Och i år är det särskilt svårt eftersom jag befinner mig i ett slags brytningstid. Till hösten har jag väldigt lite undervisning, i alla fall under terminens första tio veckor. Då ska två nya skrivprojekt påbörjas, vilka i och för sig inte står och faller med de två böcker som jag avslutade arbetet med innan sommaren, men som ändå påverkas av hur det går med dem. Läroboken om kunskapsteori kommer ut under hösten eller i början av nästa år, och jag väntar på besked från förlaget rörande boken om mellanrummen som de ska börja läsa efter semestern. Planen är att påbörja arbetet med ny lärobok, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om än, bara att jag vill ge mig själv lite mer tid denna gång. Fortsättningen på mitt eviga kulturprojekt (där mellanrummsboken utgör en viktig del) är redan halvklar, men det känns svårt att gå upp helt och fullt i det arbetet innan jag vet vad som händer med boken om mellanrummen. Tankarna om dessa projekt pockar på och jag måste aktivt styra undan dem för att kunna vila, vilket är nödvändigt för att hitta nya perspektiv och uppslag till tankar att utveckla. Det kanske låter som jag klagar, men så är det inte. Livet som helhet är bättre än någonsin och att det är svårare att hantera ledigheten än arbetet ser jag som en ynnest.

Kultur är ett ämne som aldrig blir uttömt; inget man blir färdig med. Man säga att kulturforskningens uppgift ytterst handlar om att förklara detta på olika sätt och med hjälp av olika exempel, det är i alla fall vad jag kommit fram till i mitt över tjugoåriga arbete att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar samt hur man kan se på och förhålla sig till kulturell förändring. Nästa kulturteoretiska bok ska dels handla om språkets roll, dels om det underliggande hotet från fascismen. Problemet och det som gör det så svårt att komma igång med skrivandet är att kulturforskning inte handlar om att tala om hur det är, utan om att skapa förutsättningar för förståelse. Kunskapen om kultur är och kan bara vara indirekt och den går inte att använda för att göra förutsägelser eller prognoser, vilket särskit i dessa prestationsfixerande dagar ofta uppfattas som slöseri med tid och resurser, vilket paradoxalt nog är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det är med andra ord en evig vandring i en hermeneutisk spiral där man är i princip lika förvirrad hela tiden, men på en ständigt högre nivå.

Det jag brottas med just nu, och som denna bloggpost kan sägas handla om, är hur man inleder en text och ett kunskapsprojekt som har som syfte att sprida kunskap om och öka förståelsen för kultur. Det är så mycket som behöver sägas först, innan man kommer till den viktiga, och allt kan inte sägas först. Det är också anledningen till att jag fastnade för och genom åren har hållit fast vid bloggandet, även efter att jag slutade uppdatera den dagligen. Här på Flyktlinjer kan jag ständigt börja om och tankarna kan ta sig vilka vägar de vill. Det är i efterhand jag ser mönstren och kan arbeta vidare med tankar som verkar fungera. Det är en form av skrivande som passar synnerligen väl för undersökningar av kultur och kunskapsutveckling. Jag har också under åren med bloggen stärkts i övertygelsen om att det är så som lärande fungerar. Kunskap utvecklas genom att utsätta sig för en massa olika intryck och sedan leta efter mönster, inte om att sätta upp mål och arbeta systematiskt för att nå dessa. Världen och verkligheten förändras hela tiden och det måste även kunskapen göra, annars är det inte kunskap man förfogar över utan en uppsättning dogmer som måste försvaras mot alla som anmäler avvikande åsikt. Ytterst leder synen på kunskap som ett slags kanon till faktaresistens eftersom kartan blir viktigare än terrängen man rör sig i, och när man väl tagit det steget blir man ett offer för antidemokratiska rörelser. Det är så jag tänker kring och motiverar upplägget på nästa bok, som jag hoppas att jag snart ska kunna fokusera fullt ut på.

Några dagar till av fritt tänkande och läsning av skönlitteratur ska jag tillåta mig, sen så.