Lite tankar om vad platser gör med en

Någonstans måste man börja, det gäller även livet. Ingen föds som ett blankt blad, så platsen där jag kommer från har präglat mig, men ändå inte. Jag formades av den men gick också min egen väg. Platsen jag kommer från både hindrade och höll mig tillbaka, men jag bröt mig loss och sökte mig bort. Utan en plan, men med många drömmar. Länge var mitt enda mål att bli fri från platsen där jag kommer från. Den och det jag fick med mig därifrån hindrade mig att (försöka) förverkliga drömmarna som med tiden tog allt tydligare form. Platsen finns inte längre, inte den plats jag flydde från. Liksom alla platser förändrades den. Nya människor flyttade in och byggde nya hus. Samhället växte, så även om de flesta av de gamla husen finns kvar är det en annan plats nu. Jag bestämde mig för att göra platsen jag kommer från till min egen plats, så efter några år i exil flyttade jag tillbaka. Det är nu många år sedan. Både jag och platsen är förändrad. Mitt liv har både mening och mål och det finns massor av saker jag vill göra, och som jag idag också kan göra och gör. 

Det är som jag kämpade så hårt för att bryta banden att jag av bara farten kastades iväg längre jag vågade drömma om. Det var inte för att ta revansch som jag kom tillbaka, utan för att bevisa för mig själv att jag kunde mer och var bättre än platsen där jag kommer från försökte få mig att tro. Jag ser på de så, som att det är platsen, inte människorna, som påverkade mig; eller för att tala klarspråk, som pekade ut mig som annorlunda. Jag lämnade platsen stukad och besviken, men långt ifrån uppgiven. Och jag växte genom beslutet att bryta. Det var svårare än jag trodde att komma tillbaka, men det har varit mödan värt.

Idag börjar jag känna mig redo att inom några år i alla fall lämna platsen igen, denna gång på helt andra premisser, med tydligare mål och högre ambitioner. Hade jag inte återvänt hade jag kanske fortfarande jagat efter något jag inte visste vad det var. Nu känner jag mig mer landad än någonsin, och mer fylld med tillförsikt. Jag känner och är ödmjuk inför mina begränsningar och vet både mitt värde och vad jag kan och vågar mig på. 

Oklart vad jag vill säga med texten, men jag hade en idé som visade sig svårare att göra något med än jag trodde. Tillåter mig ändå att publicera. För det är sommar, ledigt och behovet av vila från alla krav är viktigt.

I väntans tider

Att hålla igång bloggandet känns viktigt. Det är ett sätt att kanalisera tänkandet, även om jag här under sommaren tar mig friheten att inte tvinga fram något. Jag har planer och finner jag bara ron ska jag skriva något mer substantiellt på temat kultur, som är den fråga jag ständigt återkommer till. Innan jag gick på semester var det som tankarna bubblade över och uppslagen exploderade, men det finns så mycket jag också vill göra, som jag inte riktigt kan under resten av året, så dagarna försvann. Jag läser, promenerar och tar mig tid att stanna upp och tänka. 

Generellt sett är jag dålig på att vara ledig. Semestern blir därför ett slags projekt som handlar om att bara vara, vilket är svårt. Och i år är det särskilt svårt eftersom jag befinner mig i ett slags brytningstid. Till hösten har jag väldigt lite undervisning, i alla fall under terminens första tio veckor. Då ska två nya skrivprojekt påbörjas, vilka i och för sig inte står och faller med de två böcker som jag avslutade arbetet med innan sommaren, men som ändå påverkas av hur det går med dem. Läroboken om kunskapsteori kommer ut under hösten eller i början av nästa år, och jag väntar på besked från förlaget rörande boken om mellanrummen som de ska börja läsa efter semestern. Planen är att påbörja arbetet med ny lärobok, men jag vet inte riktigt vad den ska handla om än, bara att jag vill ge mig själv lite mer tid denna gång. Fortsättningen på mitt eviga kulturprojekt (där mellanrummsboken utgör en viktig del) är redan halvklar, men det känns svårt att gå upp helt och fullt i det arbetet innan jag vet vad som händer med boken om mellanrummen. Tankarna om dessa projekt pockar på och jag måste aktivt styra undan dem för att kunna vila, vilket är nödvändigt för att hitta nya perspektiv och uppslag till tankar att utveckla. Det kanske låter som jag klagar, men så är det inte. Livet som helhet är bättre än någonsin och att det är svårare att hantera ledigheten än arbetet ser jag som en ynnest.

Kultur är ett ämne som aldrig blir uttömt; inget man blir färdig med. Man säga att kulturforskningens uppgift ytterst handlar om att förklara detta på olika sätt och med hjälp av olika exempel, det är i alla fall vad jag kommit fram till i mitt över tjugoåriga arbete att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar samt hur man kan se på och förhålla sig till kulturell förändring. Nästa kulturteoretiska bok ska dels handla om språkets roll, dels om det underliggande hotet från fascismen. Problemet och det som gör det så svårt att komma igång med skrivandet är att kulturforskning inte handlar om att tala om hur det är, utan om att skapa förutsättningar för förståelse. Kunskapen om kultur är och kan bara vara indirekt och den går inte att använda för att göra förutsägelser eller prognoser, vilket särskit i dessa prestationsfixerande dagar ofta uppfattas som slöseri med tid och resurser, vilket paradoxalt nog är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det är med andra ord en evig vandring i en hermeneutisk spiral där man är i princip lika förvirrad hela tiden, men på en ständigt högre nivå.

Det jag brottas med just nu, och som denna bloggpost kan sägas handla om, är hur man inleder en text och ett kunskapsprojekt som har som syfte att sprida kunskap om och öka förståelsen för kultur. Det är så mycket som behöver sägas först, innan man kommer till den viktiga, och allt kan inte sägas först. Det är också anledningen till att jag fastnade för och genom åren har hållit fast vid bloggandet, även efter att jag slutade uppdatera den dagligen. Här på Flyktlinjer kan jag ständigt börja om och tankarna kan ta sig vilka vägar de vill. Det är i efterhand jag ser mönstren och kan arbeta vidare med tankar som verkar fungera. Det är en form av skrivande som passar synnerligen väl för undersökningar av kultur och kunskapsutveckling. Jag har också under åren med bloggen stärkts i övertygelsen om att det är så som lärande fungerar. Kunskap utvecklas genom att utsätta sig för en massa olika intryck och sedan leta efter mönster, inte om att sätta upp mål och arbeta systematiskt för att nå dessa. Världen och verkligheten förändras hela tiden och det måste även kunskapen göra, annars är det inte kunskap man förfogar över utan en uppsättning dogmer som måste försvaras mot alla som anmäler avvikande åsikt. Ytterst leder synen på kunskap som ett slags kanon till faktaresistens eftersom kartan blir viktigare än terrängen man rör sig i, och när man väl tagit det steget blir man ett offer för antidemokratiska rörelser. Det är så jag tänker kring och motiverar upplägget på nästa bok, som jag hoppas att jag snart ska kunna fokusera fullt ut på.

Några dagar till av fritt tänkande och läsning av skönlitteratur ska jag tillåta mig, sen så.

Vad vill folket?

Fast vi lever i en demokrati där makten utgår från folket som består av alla som är medborgare i Sverige älskar politikerna att tala om sina väljare och allt de lovat dessa. Väldigt många folkvalda bryr sig dock bara om det politiska spelet. Moderaternas Hanif Bali verkar ha partiets uppgift att locka väljare med alla till buds stående medel i sociala nätverk, för det är där han är aktiv, inte i riksdagen. Poltik är inte längre något som huvudsakligen utförs av representanter för folkvalda partier i utskott och kammaren, den bedrivs lika mycket på ledarsidor och på Twitter, Facebook, Instagram. Och medierna rapporterar tacksamt om olika utspel och kontroverser. Demokratin tas helt uppenbart för given idag, vilket är ett lika allvarligt problem som klimatkrisen som bara kan lösas med demokratiska medel. Det parlamentariska läget under innevarande mandatperiod är hopplöst och det är vi väljare som försatt vårt land i den situation vi har att hantera ett år till, men som mycket väl kan fortsätta efter valet 2022. 

Folket förfogar tillsammans över en enorm kraft, som skulle kunna leda till något konstruktivt men som idag vänds mot vårt land genom att föröda möjligheterna att förvalta samhället, som alla är mer eller mindre beroende av, på ett långsiktigt hållbart sätt. Folket är vi, men det handlar om en helhet som inte består av summan av våra tankar och handlingar och som heller inte går att bryta ner i sina delar och behandlas separat. Folket är en koloss som ingen kan styra eller kontrollera, vad man än tror om den saken. Därför är populismen så oerhört farlig, vilket inte minst visade sig i Washington i januari när Kapitolium stormades. Folket kan påverkas och processer kan sättas igång, men ingen vet vilka konsekvenserna blir. 

Rasismen som yttrar sig på olika sätt, inte minst i Kristerssons tal om att invandring/invandrare är en belastning, är en glöd som som SD hållit liv i länge och som M, KD och obegripligt nog även L nu försöker blåsa liv i eftersom de tror att elden (folkets vrede) går att kontrollera. Historien och allt vi vet om hur människor och kultur fungerar anmäler avvikande åsikt. Alla som förstår och är genuint intresserade av hållbarhetsfrågan inser att alarmklockorna lyser ilsket röda, precis som i kontrollrummet på kärnkraftverket i Chernobyl. Utvecklingen kan ändras och elden går att kyla ner, men det kräver aktivitet från alla som ser faran och vill se en annan utveckling. Det handlar inte om höger eller väster, folket är alla vi tillsammans och vi får det samhälle vi förtjänas. Om vi inte vill ha det som i Ungern måste vi höja våra röster och protestera mot alla förslag som pekar det minsta i den riktningen. Inte bara i kommande val, utan i vardagen och på sociala nätverk. 

Om folket inte vet sitt eget bästa är det bara folket som kan göra något åt saken.

Utbildning är varken en vara eller tjänst

Ibland snabbt, ibland långsamt förändras samhället och kulturen. Inget är för evigt och alla framsteg och förbättringar måste därför ständigt bevakas och fortsätta försvaras, både för att det alltid finns sådana som vill se en annan utveckling och för att omvärlden också förändras hela tiden. Synen på kunskap och vad som är skolans och den högre utbildningens uppgift, till exempel, har förändrats dramatiskt sedan jag började första klass 1972. Då betraktades svensk skola som ett föredöme i världen. Kunskapen stod fortfarande i centrum även om en allt större del av uppmärksamheten riktades mot pedagogiken som förändrades snabbt under mina år i grundskolan. Lärarna åtnjöt hur som helst stor respekt, av både elever och föräldrar, och de hade därför mandat att lägga upp undervisningen efter eget skön och med utgångspunkt i både sina kunskaper, erfarenheter och eleverna som undervisades utan att någon annan la sig i. Tanken på att utbildning så sent som bara några tiotals år senare skulle komma att betraktas som en vara eller en tjänst föresvävade ingen.

Mina betyg blev av olika anledningar inte särskikt bra, vilket helt och hållet berodde på mig själv, men det jag lärde mig under åren i grundskolan har jag haft nytta av sedan dess, och många av läroböckerna som vi på den tiden fick som en gåva har jag fortfarande kvar och minns med nostalgisk värme. Och när jag sent omsider var mogen och redo att ta eget ansvar för mitt lärande fanns KomVux där och tog emot mig och mina ambitioner med öppna armar. Sedan gick jag vidare till universitetet där jag blev kvar. Anledningen till att jag trivdes så bra i den akademiska världen var att jag hade eget ansvar för mitt lärande och var fri att söka de kunskaper som intresserade mig. Det viktigaste jag lärde mig under åren i grundskolan var nämligen att ansvaret för mitt eget lärande låg helt och hållet på mig själv. Mina lärare bedömde mina prestationer och gav mig de betyg jag förtjänade, vilket gjorde oss till jämbördiga parter i lärandet och kunskapsutvecklingen som är själva anledningen till att samhället investerar i avgiftsbefriad utbildning för alla. 

Skolan och den högre utbildningen reformerades under 1990-talet. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men konsekvensen av reformerna blev att fokus i verksamheten försköts och kunskapen allt mer kom att betraktas som ett slags formalitet. Från att tidigare ha ansetts vara en möjlighet och en (demokratisk) skyldighet kom lärande och kunskapsutveckling (eller egentligen betygen) nu allt mer att betraktas som en rättighet. Trots att kunskap inte är något man får och lärande är något som kräver hårt och ihärdigt eget arbete riktades allt mer fokus mot betygen, och synen på lärarna förändrades också. När skolan i valfrihetens namn förvandlades till en marknad där vinstdrivande företag fick möjlighet att konkurrera om eleverna (läs skolpengen) började man tala om betyg i termer av prestation, och ansvaret för resultaten lades allt mer på lärarna (vars lön förfärande nog allt mer kollades ihop med "prestationen"). Trots att Sverige i början av förändringsprocessen hade ett av världens bästa skolsystem började man tala om vikten av kvalitet och man gjorde det i termer av styrning och kontroll. När skolorna började konkurrera med varandra om vem som presterade bäst resultat (högst betyg) förlorade lärarna makten över klassrummet och den dagliga verksamheten. Marknadsstrateger och kommunikationsansvariga satte upp mål och ekonomer och administratörer fick allt mer makt över utbildningen. Det gick inte över en dag, men med lite perspektiv på förändringarna är det uppenbart att både skolan och den högre utbildningen idag styrs av en ekonomisk logik snarare än behovet av kunskap.

Utbildningssystemet styrs idag mot mål som företagsledare sätter upp för att tillfredsställa aktieägarna, och det är marknaden som avgör vad som är och hur man mäter kvalitet i verksamheten. Kundnöjdhet är idag viktigare än kunskap och därför betraktas betyg som en vara och lärare som tjänsteutövare eller servicepersonal som ansvarar för att produktionsmålen nås och att fler elever söker sig till skolan eftersom det är så ägarna tjänar pengar. Vinsterna privatiseras och förlusterna kollektiviseras när den kommunala skolan inte får konkurrera om eleverna på samma villkor som de privata aktörerna på skolmarknaden. Och det är inte bara pengar som samhället och ytterst skattebetalarna förlorar på nuvarande upplägg, när kunskapen urholkas och allt fler lämnar skolan med en skev bild av vad lärande är och vad som krävs av den som vill utveckla kunskap och förståelse, luckas den solida bas av kunskap som skolan och det svenska samhället fram till 1990-talet vilade på. Efterfrågan på populistiska lösningar som talar mer till känslorna än till förnuftet ökar liksom kunskapsresistensen, vilket blir en ond cirkel som gör att kunskapen får allt svårare att hävda sig i det allmänna bruset.

Ska vi kunna komma tillrätta med klimatförändringarna och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i kunskap måste skolan reformeras i grunden och kunskapen måste placeras i centrum. Andelen lärare behöver öka, liksom lärarnas makt och inflytande över det som händer i klassrummet. Kunskap är något som uppstår mellan människor och den är helt och hållet avhängig det man gör. Kvaliteten i lärandet går inte att mäta och utfallet går inte att styra. Detta vet alla lärare, och därför är det så viktigt att inte tvinga lärarna att följa order från ekonomer och marknadsstrateger. Administrationen ska stötta och hjälpa lärarna, inte ställa krav och hitta på nya och allt mer betungande arbetsuppgifter, vars enda syftet är att öka mätbarheten. Låter vi inte lärare arbeta uteslutande med lärande och om inte skolans mål är kunskap kommer den högre utbildningen att utarmas, vilket leder till att lärarutbildningen utarmas, och därifrån lutar det brant neråt för samhället.