Marknadslogiken och kunskapen

Företag håller sig ofta med en kommunikationsavdelning som för organisationens talan och som får svara på journalisters kritiska frågor om det uppstår problem. Ansvariga är tränade att svara på det sätt som gynnar företaget mest. Vad som händer bakom fasaden sker i skydd av företagshemligheterna som kommunikationsansvariga ofta hänvisar till. För lönsamhetens och den heliga tillväxtens skull anses det ligga i allas intresse att företag har hemligheter och att kommunikationsansvariga får presentera företaget på samma sätt som mäklarna presenterar lägenheterna som läggs ut till försäljning på nätet, genom att försköna bilden.

Om det bara handlade om företag som säljer varor vore det inte särskilt problematiskt, men när tjänsteföretag vars affärsidé antingen bygger på att man kringgår och utmanar hävdvunna lagar och regler på arbetsmarknaden, eller genom ett osolidariskt skatte(smitar)upplägg, urholkas gemenskapen i samhället och demokratin på sikt. Företagens ägare kanske blir rika, men de bor inte självklart i samma land som företaget opererar, och ofta handlar det om multinationella bolag. Eftersom köparna av tjänsterna handlar på samma marknad som de själva arbetar på drabbas de oundvikligen av sin egen jakt på låga priser eftersom den leder till press på lägre löner. Om allt fler medborgare i ett samhälle inte kan leva på sin lön kommer samhället att slitas isär inifrån när det växer fram en underklass som aldrig kan ta sig ur sitt prekära läge. Om man inte ens genom att arbeta dubbla pass kan tjäna mer än precis vad man behöver för att överleva lever man under slavliknade förhållanden.

Marknadssamhället som på senare tid allt mer aggressivt implementerats är en skenvärld där kommunikationsansvariga bestämmer vilken bild som ska målas upp av de varor och tjänster som bjuds ut på marknaden. Där anses det allmänt vara lätt att vinna (på spel), och där tror man att det går att få mer genom att betala mindre och övertygelsen om att framgång endast handlar om vilken inställning man har och vilka val man gör är levande. Yta är allt och ingen bryr sig om vad som händer bakom fasaderna som alla håller upp som skydd mot varandra eller med livsbetingelserna på jorden, som är den enda plats i hela universum där människor kan överleva. 

I Sverige anses det önskvärt att även skolor drivs som vinstdrivande företag inom multinationella koncerner vars ägare är anonyma, med hemligheter och kommunikationsansvariga. Marknadens logik leder till att kunskapens verktyg ställs mot girighetens vapen och skolföretagen vill ge sken av att betyg är en vara som kan köpas på en marknad. Därför talar man om skolor i termer av prestationsenheter, utbildning betraktas som en tjänst man köper och lärarna tvingas arbeta mer "effektivt", trots att lärande är något som elever och studenter själva gör. 

Med hjälp av mäklarspråk förvandlar företagens kommunikationsansvariga, i skydd av företagshemligheterna, nedskärningar till effektiviseringsvinster, betygsinflation till en fråga om prestation och vinstuttag (som Sverige är det enda landet i världen att tillåta) till en rättighet. Trots att Sverige hade en av världens bästa skolor såldes valfrihetsreformen in med argumentet att skolan skulle bli ännu bättre; fast man sa aldrig för vem. Eftersom en välfungerande skola är en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling, vilket i sin tur är en förutsättning för demokratin och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, sitter vi alla, så länge marknadslogiken inte granskas kritiskt, fast i en destruktiv spiral där allt fler slutar samarbeta och ser alt fler andra som ett hot.

Medveten närvaro, i akademin

I den akademiska världen idag är det svårt att vara närvarande här och nu för att fokusera fult ut på det man gör. Paradoxalt nog är detta en konsekvens av synen på och arbetet med kvalitet. Innan kusen ges finns en massa saker som måste göras, och efter att kursen är klar ska den utvärderas. Eftersom den ena kursen följer på den andra tvingas man arbeta med förberedelserna under kursen före och utvärderingen under kursen efter, vilket gör att man aldrig kan fokusera fullt ut på den kurs man faktiskt är mitt uppe i. 

Att aldrig fullt ut kunna fokusera på det som är här och nu tär inte bara på den som ständigt måste skifta fokus, det går också ut över kunskapen eftersom den kräver eftertanke. Dagens syn på kvalitet är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kunskapen (eller egentligen kursernas innehåll) som anpassas efter definitionen på kvalitet. Jag skriver för att bearbeta min frustration över dessa sakernas tillstånd. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och lärandet.

Vetenskapliga problem är ohyggligt komplexa och kräver ens fulla uppmärksamhet, så när arbetsdagarna fylls med massa olika uppgifter, alltså förberedelser och efterarbete, kommer det oundvikligen att gå ut över den akademiska kvaliteten. Vill man värna kunskapen tar det idag längre tid att uppnå samma resultat som tidigare eller också förlängs arbetsdagen (trots att man inte får betalt för de extra timmarna). Så där ser min vardag ut. Eftersom jag sökte mig till akademin för kunskapens skull är den jag lever för. Jag skulle kunna göra bara det jag får betalt för, det som min arbetsgivare kontrollerar att jag gör och bara arbeta de timmar jag får betalt för, men då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. 

Jag känner mig allt mer som ett slags gisslan. Att producera nyckeltal är inte vad jag på skattebetalarnas bekostnad utbildats för. Jag har gått en lång utbildning för att lära mig lära och utveckla kunskap, trots det behandlas jag som vilken handläggare som helst och högskolan betraktas som en myndighet bland andra. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle är det inte hållbart. Synen på vad som kännetecknar och hur man når kvalitet i den akademiska verksamheten måste ändras och anpassas efter kunskapen. Lärarna måste få och kunna fokusera helt och fullt på det som är här och nu i undervisningen. Forskare måste på samma sätt kunna fokusera till 100 procent på forskningen, annars blir resultatet något annat än kunskap.

Min kommande bok om kunskapsteori

Dagarna innan semestern är hektiska och en av alla sakerna som ska bli klara är boken om kunskapsteori som jag ägnat en stor del av min tid i tjänsten för kompetensutveckling åt att skriva på. Jag har länge saknat en bok om kunskap som fungerar för studenter, vilket jag inte riktigt tycker att befintliga böcker gör. Om min bok kommer att fungera vet jag så klart inte, men jag har i alla fall fått skriva den bok jag menar behövs och jag hoppas att den kommer att tas emot väl när den kommer ut någon gång under hösten. Här kommer ett litet smakprov från bokens inledande kapitel:

Kunskap är ett begrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är vidare att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte hämtats någonstans ifrån. Lärande handlar inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen – kunskap är något annat än det man minns. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om att nå fram till svaretutan om att utveckla förståelse för olika typer av frågor ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan använda det man lärt sig i nya och olika sammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt. Kunskapsteori studerar man för att utveckla förståelse för kunskapens möjligheter och begränsningar.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Och eftersom demokratin och kunskapen är varandras förutsättningar kommer även den aspekten att beröras i boken. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap är en mänskligegenskap som både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder vetandet. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkt tillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid blindkäppen som används av den som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla kompetens att hantera verktyget, vilket är syftet med denna bok.

Juridikens bedrägliga tydlighet

I den förpapprade världen är allt enkelt, där blir det som man bestämt. För att skapa progression väljer man bara en lämplig taxonomi och ordnar de aktiva verben rätt så är man i hamn. Tanken är att man med hjälp av konstruktiv länkning uppnår målen som bestämts på förhand. I teorin följer det ena sömlöst efter det andra helt utan problem. Problemet är bara att det inte är där vi människor lever och det är heller inte så som vi fungerar. Världen som vi befolkar är komplex och vägrar underordna sig någon plan. Människor interagerar med andra människor som är fullt upptagna med att få det allt mer pressade livspusslet att gå ihop, i en allt hårdare konkurrens med andra människor. Förpappringen av allt fler områden och aspekter av levt liv kan ses som ett uttryck för drömmen om eller kanske snarare begäret efter det perfekta, alternativt som ett uttryck för förakt för det mänskliga. Vill vi fortsätta leva i ett samhälle som anpassats efter levande varelser måste förpappringstrenden brytas och systemen anpassas efter människorna istället för tvärtom. Vi och den värd vi lever i är och kommer alltid att vara imperfekt; det kan inga drömmar om eller management-strategier i världen ändra på.

En variant av förpappring är det juridiska tänkande som antas kunna ordna allt till det bästa eftersom det gör det möjligt att utkräva ansvar om det inte blir som det var tänkt. Tanken bygger på att man med hänvisning till ett tydligt regelverk kan lösa alla problem. Problemet med den tanken är att juridik liksom konkurs är en nödlösning, ett sätt att hantera i grunden olösliga problem, inte en universalmetod för att undvika att problem uppstår. Juridiken är den sista utvägen när alla andra försök till lösningar misslyckats. Genom att fälla ett avgörande med hänvisning till lagen kan man gå vidare, men någon gudomlig rättvisa handlar det inte om. Det finns idag en övertro på juridiska "lösningar", som bara leder till efterfrågan på fler jurister och mer detaljerade lagar, vilket blir en ond cirkel eftersom ingen lekman kan tolka lagen. Likt byråkratin tenderar systemet att växa och bli till en gökunge som äter allt mer resurser och suger livsluften ur och tar död på inspirationen.

Paradoxalt nog leder ett allt tydligare fokus på juridik till att problemen ökar, vilket leder till att det fiktiva behovet av mer juridik ökar. Det är som att jaga den där berömda krukan med guld vid regnbågens slut. Likt horisonten når man aldrig fram, av den enkla anledningen att det inte finns någon punkt som allting kan föras tillbaka på. Jakten på klarhet är dömd att misslyckas. Det är inte så juridik kan eller ska användas. Juridik är inte ett sätt att styra den akademiska verksamheten, den kan bara användas för att avgöra tvister som inte går att lösa på andra sätt. För att högskolan ska kunna vara akademisk måste den utgå från och styras av intellektet och bedömningsförmågan. Både högre studier och forskning handlar om frågor utan givna svar. Det finns inget facit, därför måste både lärare och studenter motivera sina ståndpunkter. Kunskap är inte information som överförs från en sändare till en mottagare, den uppstår och utvecklas mellan människor som söker förståelse. För man in juridiken i relationen förändras den och undervisningen handlar inte längre om kunskap, utan om vad som är och hur man gör rätt. Och då är akademin inte akademisk längre.

Det som föranleder mig att skriva denna text är den ständigt aktuella frågan om fusk, som sägs ha ökat här under pandemin och den påtvingade övergången till distans. Det som händer när fusk görs till en juridisk fråga är att fokus riktas mot vad man måste och inte får göra. Utbildning handlar därmed inte längre om kunskap och lärande och absolut inte om intellektuell utveckling. Vi lärare är anmodade att anmäla fusk, och om det räckte med det, att man påtalade misstanke om fusk och frågan sedan utreddes, hade det inte blivit den stora och laddade fråga det är idag. Problemet är att avstängning för fusk betraktas som en juridisk fråga, vilket gör att anmälande lärare i princip måste bevisa att studenten fuskat för att ärendet ska kunna leda till avstängning. Och för att kunna bevisa att studenten fuskat måste lärarna tydligt, på varje kurs, tala om vad som är fusk och vad som inte är fusk. Om informationen är det minsta otydlig frias studenten av juristerna som avgör, och lärarens omfattande arbete med att samla in underlag till ärendet blir ogjort, trots att det är uppenbart att underlaget som studenten lämnat in för bedömning är författat av någon annan. Om KUNSKAPEN stod i centrum i den akademiska världen hade frågan om fusk aldrig kommit upp. Om bildning var målet med högre studier hade helt andra saker ansetts viktiga. 

Även forskningen påverkas på liknande sätt och där fuskas det också. Även vetenskapliga meriter bedöms efter efter en juridisk måttstock, snarare än med utgångspunkt i intellektuell bedömningsförmåga. Vetande måste alltid stå i relation till verkligheten, och den förändras hela tiden. På en del områden långsamt och på andra snabbt. Förstår man inte det och om kunskapen inte anpassas efter det den är tänkt att förklara är det inte kunskap man söker. Vad vi vet och vad som står i olika vetenskapliga artiklar är med andra ord två olika saker. Utan förståelse för detta och i brist på förmåga att hantera insikten finns en uppenbar risk att besluten som tas och lösningarna som förs fram förvärrar problemen som vetenskapen är tänkt att lösa. 

Tankarna ovan handlar om ett generellt problem, nämligen den omöjliga drömmen om att utplåna all osäkerhet, om begäret efter sanning och strävan efter effektivitet. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det är ovetenskapligt och potentiellt farligt att ge efter för känslan. Komplexitet och osäkerhet är fundamentala byggstenar (i brist på bättre ord) i verkligheten. Osäkerheten som samhällets och tillvarons icke-linjära tillblivelse ger upphov till är inte ett problem utan själva förutsättningen för allt. Det okontrollerbara går per definition inte att kontrollera. Kunskap är inte information som effektivt kan överföras från någon ursprungskälla till alla som vill veta. Vi lever helt enkelt i den värld vi kastas ut i, och den är annorlunda är pappersvärlden. Därför är det den världen och dess förutsättningar vi måste lära oss hantera, och sådan kunskap är vad högre utbildning och forskning handlar om.