Schrödingers bokmanus

Just nu befinner jag mig i ännu ett av livets och tillvarons alla mellanrum. Boken som jag ser som mitt livsverk är officiellt refuserad av tre (av fyra) stora, välrenommerade och kommersiella bokförlag. Även om jag ännu inte riktigt gett upp hoppet om att få boken utgivet på den här typen av förlag, det är trots allt fortfarande ett kvar som ännu inte svarat, har jag ställt in mig på att det inte blir så. Manuset befinner sig därför i samma läge som Schrödingers berömda katt, det är både utgivet och refuserat. Och jag märker att jag inte bara kan leva med det, jag finner en viss njutning i att befinna mig i det läge eller tillstånd som mitt skrivande och tänkande tagit mig till. Efter sommaren är planen att göra ett försök till, med fyra lika välrenommerade men mer akademiska förlag som inte är kommersiella på det sättet som till exempel Bonniers. Självklart hade jag velat bli utgiven där, men deras böcker har väldigt kort livslängd och jag har skrivit en bok med lång hållbarhet. Därför ser jag fram emot att gå igenom manuset en sista gång och sedan skicka det till förlag som behåller böckerna i lager längre. Min bok om alkohol och droger, till exempel, gavs ut 2009, och den är både aktuell och finns fortfarande till försäljning. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att bli känd utan för att utveckla och sprida kunskap. 

Kruxet är att jag vänder mig till en kunskapsintresserad allmänhet som det finns en risk att jag inte når ut till om boken ges ut på ett mindre, akademiskt, förlag. Sedan förra boken gavs ut har jag dock skaffat mig en större plattform, både här, på Twitter, Facebook, YouTube och i kraft av mina två läroböcker, så kanske det trots allt finns en viss efterfrågan på boken. Hur som helst är möjligheten att nå ut nu jämför med då större. Kulturvetarens dilemma är att texter av det slag jag skrivit riskerar att missa målet eftersom innehållet kan uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och allt för trivial för akademiker. Det är hopplöst svårt att skriva vetenskapligt om kultur. Alla har sin egen uppfattning om den eftersom de lever mitt i den och påverkar den i kraft av att vara människor. Ibland möts man som forskare av inställningen: Vem är du att komma här och påstå saker om min vardag? Och forskare från andra områden, företrädesvis ingenjörer och naturvetare, betraktar sig ibland som lika kunnig inom humaniora som sitt eget område eftersom de läst en del klassiker. Fast det är just detta jag tycker är så intressant, det är sammantaget en utmaning helt i min smak. Jag vet att det jag har att säga är viktigt och vill nå ut, och då går det inte att klaga på förutsättningarna för de är som de är.

Jag skriver inte för att bli publicerad heller, inte primärt. Publiceringen är en förutsättning för att nå ut och bli lyssnad på. Om ingen annan ger en sitt godkännande, vilket ett accepterat manus på ett välrenommerat bokförlag innebär, räknas ens tankar inte, trots att de är exakt de samma. Mediet är helt enkelt budskapet; inte egentligen och på riktigt, det är en kulturell och föränderlig uppfattning, alltså något man måste acceptera och lära sig leva med. Kulturella uppfattningar är kontingenta, det vill säga möjliga men inte nödvändiga, så de går att förändra. Styra eller kontrollera förändringen går dock inte, men anses man vara någon värd att lyssna på och ta på allvar kan man påverka den allmänna uppfattningen. Jag har ingen agenda. Som kulturforskare ser jag det som min uppgift att sprida kunskap om kulturen som sådan, alltså dess egenskaper och roll för synen på vad som är normalt och önskvärt. Om den kunskapen blir mer allmänt accepterad och spridd ökar chansen att allmänhetens förväntningar och önskningar blir mer rimligare och svänger bättre i takt med verkligheten, vilket ökar chansen att ett bättre och mer hållbart samhälle växer fram. Dessa förhoppningar driver mig i mitt skrivande och får mig att orka försöka bli publicerad även om det ibland känns tröstlöst.

Skrivandet i sig ger livet mening och fyller vardagen med ett konstruktivt innehåll. Jag har ingen aning om ifall jag hade skrivit om ingen läste, men jag vet ju att jag skrev och fann glädje i skrivande långt innan jag började blogga och ge ut böcker. Författande är ett hantverk där man alltid kan utvecklas och bli bättre, och det gör mödan värd. Det är berikande att ha ett språk och spännande att följa med i utvecklingen av det. Alla kan bli bättre på att skriva, men det tar tar tid och är ett mål man aldrig når eftersom det är vägen som är målet. Tycker man inte om att sitta långa stunder vid skärmen eller skrivmaskinen kan man inte bli författare. Eller, det kan man tydligen. Är man känd går det. Därför satsar många på den genvägen, och det fåtal som lyckas får allt: framgång, pengar och berömmelse. Det är tragiskt att det blivit så, för dels verkar det inte som kändisarna är lyckliga, dels påverkar deras framgångar synen på språk, skrivande och litteratur. När deras texter blir utgivna och får uppmärksamhet, trots att språket är torftigt och platt, förflackas den allmänna språkkänslan i samhället. Det är tragiskt. Idag orkar många inte ens läsa själva utan lyssnar på böcker, och eftersom det verkar vara lättare att tjäna pengar på ljudböcker än på tryckta böcker marknadsförs dessa mer än trycka böcker. Alla texter lämpar sig dock inte att lyssnas på, så när efterfrågan på ljudböcker ökar minskar efterfrågan på böcker som kräver en aktiv läsning och där språket är lite mer avancerat. Läsande innebär ett motstånd och det är först när man övervunnit detta som man kan njuta av texter med litterära kvaliteter, där det saknas en spännande berättelse som bär handlingen framåt, vilket är ett värde som varar och växer med tiden. Jag kommer fortsätta skriva, även om det ibland känns meningslöst. Innerst inne vet jag att det är en investering i livet och en meningsfull tillvaro och ålderdom. Och kampen för skrivandet och läsandet har blivit min livsuppgift, vilket inspirerar och ger kraft och energi.

Att vara i det limbo som ovissheten innebär, där boken är både utgiven och refuserad, ger nerv åt tillvaron. I väntan på besked filar jag på språkliga detaljer och planerar för nya böcker. Jag skissar dels på en lärobok, dels på en bok om språk, makt och demokrati. Det är få förunnat att bli utgiven och de stora förlagen bombarderas av manus från människor som liksom jag känner sig kallade. Jag är på inget sätt ensam, och jag vet redan att jag, oavsett hur det går med boken om mellanrummen, kommer att ge ut två böcker i år. Den ena kom i januari och den andra kommer under hösten.