Jämställdhet och jämlikhet, hurdå?

Nu ska det tas i med hårdhandskarna. Inte en kvinna till! Politikerna bjuder över varandra för att visa att de bryr sig. Vi tar frågan på mest allvar. Nej, det gör vi! Och på Facebook ändrar många sin status för att visa att de tar avstånd från våld mot kvinnor. #MeToo, tänker jag. Var vi inte överens redan då, om att det fick vara nog nu? Tydligen inte. Nu kör vi detta ett varv till; sen hoppar vi på nästa tåg. Antingen står vi upp för något eller också tar vi avstånd. Vi reagerar, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog! Trots det händer inget. Våldet mot kvinnor upphör inte, klimatförändringarna vänder inte, haven fiskas fortfarande ut, regnskogen huggs ner, stora barriärrevet kommer inte tillbaka och människorna som flyr i förtvivlan från krigets fasor slutar inte knacka på privilegierade länders dörrar. Det spelar ingen roll hur upprörda vi är är och hur många upprop vi skriver på. Ingen annan kommer att lösa problemen som vi alla reagerar på. Först när vi tänker och och agerar i vardagen kan vi hoppas på en vändning. 

Här handlar det om jämställdhet, som ingen säger sig vara mot. Och ändå är samhället långt ifrån jämställt. Det är en av tillvarons många paradoxer. Fast så märkligt är det trots allt inte, för det räcker naturligtvis inte att (påstå att) man är för jämställdhet för att det ska bli så. I teorin är alla som vill bli tagna på allvar för, men i praktiken är få beredda att göra vad som faktiskt krävs för att uppnå den förändring som måste till för att vända utvecklingen. Klimatförnekare tas inte på allvar, men problematiskt nog finns det många profilerade forskare och intellektuella som inte bara kritiserar utan också aktivt motarbetar genusvetenskapen. Trots att det är ett vetenskapligt ämne menar man att det är politik, för att utfallet av forskningen går på tvärs mot kritikernas politiska uppfattning. Det minsta man kan begära av den som dels säger sig vara för jämställdhet, dels kritiserar resultatet av arbetet som bedrivs inom genusvetenskapen, är att man bygger kritiken på vetenskapliga argument och att man presenterar förslag på alternativa åtgärder. Fast så ser det inte ut, det anses räcka att man är för jämställdhet och mot våld mot kvinnor för att samhället ska förändras. Denna och liknande frågor har intresserat mig länge och reaktionerna upphör aldrig att fascinera, av många olika anledningar. Både genusvetenskapen som sådan, arbetet för jämställdhet och kritiken mot filosofin som forskningen om genus bygger på är intressant -- just för att kritikerna säger att de också är för jämställdhet.

Anledningen till att jag inte ändrar min profil på Facebook eller skriver på (ännu ett) upprop är att jag ägnat en stor del av mitt liv och akademiska karriär åt frågan. Jämställdhet är inget nyvaknat intresse för mig. Läsåret 1993/94 läste jag en kurs i kvinnohistoria och feministisk teori på Göteborgs universitet. Intresset för jämställdhet fanns där redan innan, men den där kursen gav det en riktning och fördjupade mina kunskaper. Där såddes också fröet till det som senare skulle bli min avhandling. När jag tänker tillbaka på den tiden slår det mig dels hur mycket som hänt, dels ut lite som förändrats. Som doktorand, runt millennieskiftet, fick jag rådet att inte nämna genus i ansökningarna om forskningsmedel, men ganska snart ändrades detta till ett krav, till exempel. Det visar hur lätt det är att införa handlingsplaner, och hur svårt det är att ändra kultur och vanor.

Mina kunskaper om, intresse för och all den tid jag ägnat åt dessa frågor gör mig inte till en bättre människa. Kunskaperna har jag skaffat mig för att få tillgång till verktyg som kan användas för att bidra till verklig förändring. Därför blir jag beklämd när jag känner ett tryck på att ta avstånd på Facebook eller anmodas delta på utbildningar om jämställdhet på högskolan. Trots att jag själv forskat och undervisat om, och fortfarande undervisar om dessa frågor ska jag delta. För att högskolan ska kunna säga att man tar frågan på allvar och utbildar alla. Jag känner mig dels förminskad eller osynliggjord, dels blir jag som akademiker upprörd över att jag förväntas lyssna okritiskt på konsulter som kör samma upplägg på högskolan som på försäkringskassan, och som förväntar sig att jag ska delta med liv och lust i töntiga gruppdiskussioner som bygger på meningslösa frågor. Det är inte så jämställdhet uppstår mellan människor i vardagen.

Jag sitter verkligen inte inne med lösningen, men jag tror inte på upprop och utbildningar, just för att INGEN är för ojämlikhet eller propagerar för våld mot kvinnor. Jag vet av erfarenhet och som kulturforskare att människors syn på saker och ting inte förändras i en handvändning. Men när man får chansen är det viktigt att ta den, som när jag skulle presentera min avhandling på Volvo. Inför 150 ingenjörer, med en förkrossande majoritet män, gick jag upp på scenen 2003. Där och då gjorde jag bedömningen att det var lämpligt att börja anförandet med att säga: JAG ÄR FEMINIST, vilket fick effekt. Ett antal män lämnade lokalen, i vad jag såg som något slags protest. Men när jag talat färdigt var det en kvinnlig ingenjör som tog till orda och sa att det jag talat om var en spegelbild av Volvo, vilket gav upphov till en lång, intern diskussion om situationen på företaget som redan då profilerade som ett jämställdhets- och mångfaldsfrämjande företag. Som sagt, det är inte lösningen; men tar man inte DEN typen av chanser kan man inte säga sig vara för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor.

Den intressantaste kursen jag jobbar med nu är en kurs i Normkritiskt ledarskap, vilket ytterst är vad som behövs för att komma tillrätta med en lång rad av problem som inte går att lösa med upprop och handlingsplaner. Det är nämligen i vardagen och det vi uppfattar som NORMALT som problemen uppstår och lever vidare. Så läge vi tänker att boys will be boys, kommer killar att vara "killar", det vill säga betrakta kvinnor som objekt som finns till för dem. Så länge som TV-program som Paradise Hotell fortsätter att sändas, och möjligen uppmärksammas som exempel på dålig smak, kommer jämställdhetsfrågan och mäns våld mot kvinnor att fortsätta vara en gåta. Och det kan ingen bloggpost eller inlägg på Facebook eller Twitter, inget politiskt utspel eller krav på hårdare straff ändra på.