Plötsligt låg den på bordet, idén om ett vaccinpass. Ingen vet hur den förförande tanken hamnade där, men troligen är det för att den erbjuder en enkel lösning på ett (ohyggligt) komplext problem, vilket är något som människans hjärna har svårt att motstå. Jag menar att det inte bara är en dålig idé, det är en tillsynes harmlös åtgärd som ser ut att kunna leda till att livet kan återgå till det normala igen, men om det där passet införs har det potential att förändra livet och tillvaron totalt. Öppenheten och den fria rörligheten som gjort det möjligt för människor att resa används som motiv för att införa passet, men när det väl införts finns det inget som talar för att det kommer att dras tillbaka, istället talar allt för att passet kommer att fyllas på med nya typer av uppgifter, för att det går och för att det låter oansvarigt att inte öka kontrollen av människors frihet. Passet utgör en gräns och när den väl passerats befinner vi oss i okänd terräng. Vad händer om vi får en populistisk eller totalitär regering? Vilka uppgifter kan komma att adderas till listan på saker som man måste redovisa för att få göra det som fram tills för ett år sedan närmast räknades som en mänsklig rättighet? Det är skrämmande att se hur fort kulturen och den allmänna uppfattningen förändras.
Kina har redan ett liknande pass. Där krävs att man vaccinerat sig med ett visst vaccin från ett visst företag. Och i Europa pågår en liknande kamp där privata företag och länders regeringar ingår allianser för att värna sina medborgares intressen. Det är enorma summor som står på spel, och om det är något vi vet så är det att det därmed är upplagt för korruption och fulspel. Utan ett pass kan sådana saker utredas i lugn och ro sedan, och ansvariga kan ställas till svars. Med ett pass kan demokratin istället vara hotad och samhället förändrat i grunden. Är resandet denna sommar värt den risken? Eller vänta lite, hur kommer det sig att vi talar om detta på just det där sättet? Covid-19 är inte särskilt mycket dödligare än den vanliga säsongsinfluensan, så varför kan inte bara gränserna öppnas och den fria rörligheten återinföras? Varför anses det vara så oerhört viktigt att ALLA ska vaccineras, istället för bara de som tillhör riskgrupperna och de som vill? Varför anses tvång vara legitimt?
Den här typen av frågor har uppehållit mig länge, långt innan Corona dök upp. Kunskap och demokrati liksom tillit och ansvar utgör inte bara varandras förutsättningar, det är själva fundamentet för det samhälle vi vant oss vid att ta för givet. Problemet är att affekter har oerhört lätt att övertrumfa intellektet, vilket visat sig gång på gång under den pågående pandemin. Det är lätt att känna efter och låta känslorna ta över, och svårt samt tidskrävande att först skaffa sig kunskap och överblick och sedan använda kunskapen för att utarbeta kloka och långsiktigt hållbara åtgärder. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, och det där vaccinpasset är just en sådan åtgärd. Tänk vad skönt det vore att kunna gå på konsert, att resa och så vidare, säger försvararna av passet. Som om det inte skulle kunna gå att öppna upp samhället igen utan ett pass? Och den som kritiserar passet framstår som ett hot i förespråkarnas ögon. Oavsett vilka argument som anförs klumpas alla som är kritiska mot restriktioner och tvång ihop med kunskapsförnekande antivaccare. Det är känslorna som talar, inte intellektet. Och det skrämmer mig.
I höstas stressades det fram en pandemilag som gör det möjligt för nuvarande och kommande regeringar att snabbt driva igenom långtgående restriktioner av medborgarnas rörlighet och och frihet. Den lagen försvinner inte heller, den ligger där och väntar på nästa pandemi eller vad det nu är som dyker upp i framtiden och anses utgöra ett hot. Och den kommer att användas, tro inget annat. Tillfälliga åtgärder blir nästan aldrig tillfälliga, istället flyttas gränserna och uppfattningen om vad som är normalt och acceptabelt förändras.
Det är precis så här som demokratier löses upp, mitt framför ögonen på oss och inte sällan med vårt medgivande. Ofta tas förändringen emot med entusiasm. Först när det är försent går det att upptäcka faran och den genomgripande förändringen, och är det just för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar