Allt fler har allt mindre tid att tänka efter idag, därför vill man veta: rätt eller fel, bra eller dåligt? Nu! Oavsett vilken fråga som debatteras. Och debatteras gör det överallt, för att man är övertygad om att förnuftet styr och att det bästa argumentet alltid vinner samt att allt ordnar sig till det bästa. Fast det är bara så det känns. Viljan att veta är ett primitivt begär som är så pass starkt att det övertrumfar intellektet, därför lyssnas det mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Konsekvensen av detta är att dumheten tar sig fram och sprider sitt gift överallt. Den fungerar nämligen som ett vapen och har bara en enda sak att ta hänsyn till, att vinna framgång. Därför är den så lockande. Det faktum att ingen vill se sig själv som dum bidrar till problemet eftersom alla gör allt de kan för att dölja faktum; att de bryr sig mer om hur det känns än vad vi vet. Kunskapen är ett verktyg som kräver förståelse för att fungera och dess främsta kännetecken är att den tvekar, eftersom det alltid är klokast. Tage Danielssons ord, utan tvivel är man inte klok, rymmer en vishet som saknas i samhällsdebatten.
Alla kloka ledare, både inom politiken och övriga samhället, tvekar och tar inga beslut innan problemet, lösningarna som finns till hands och förutsättningarna för arbetet som krävs undersökts ordentligt. Problemet är att efterfrågan på sådana ledare idag är låg. Efterfrågan på populister som säger det folk vill höra är dock hög. Allt fler tänker och agerar som slaskjournalister och kollar aldrig en bra historia, trots att pålitliga fakta ofta finns bara ett musklick bort. Kan man vinna politiska fördelar genom att ljuga eller ge sken av det är som man hävdar kommer ingen av partiets anhängare att kritisera lögnerna eller vinklingarna. Och vissa drar sig inte ens för att samarbeta med ett parti man för bara några månader sedan kritiserade för deras avskyvärda människosyn. Tyvärr går det hem. Väljarna premierar svekfullhet och bortser från moralen om de bara får vad de önskar sig. Trots att det borde vara uppenbart för alla att en politik som inte bygger på kunskap aldrig kan leda till något positivt på sikt.
Kritiken mot vår nuvarande regering bygger på en omöjlig dröm om en perfekt ledare, alltså på en totalitär dröm om fullkomlig kontroll över kulturen och samhällsutvecklingen, som är omöjliga att styra. Så länge vi lever i en demokrati, har ett hopplöst parlamentariskt läge och dessutom har att hantera så pass komplexa problem som virus, kriminalitet och växande polarisering, finns ingen ledare i världen eller verkligheten som kan leva upp till löftena som indirekt ges av indignerade oppositionspolitiker som står i TVn och lovar att ordna allt till det bästa, om de bara får makten. Journalisterna granskar inte några uttalanden av rädsla för att uppfattas som partiska, istället plockar man in två motståndare som får debattera, och sen får Mats Knutsson analysera och utse en vinnare.
Vad som är hönan och ägget går inte att uttala sig om. Forskare och forskning betraktas dock idag, och oroväckande nog allt oftare och av allt fler, som ett slags fotbollslag med stjärnspelare som man håller på och försvarar mot kritik, alternativt kritiserar och försöker omyndigförklara. Att ägna sig åt forskning och kunskapsutveckling i ett samhälle där vetenskap betraktas som ett särintresse och där forskningsresultat värderas utifrån vilket politiskt parti som kan hämta stöd för sin politik i resultaten, och där man som forskare inte enbart måste försvara resultatet av sitt arbete från vetenskaplig kritik utan även mot politiska och känslomässiga argument, är en omöjlig uppgift. Forskare står inte utanför utan är en integrerad del av samhället och kulturen. Alla ansvarar gemensamt för de förutsättningar som finns att forska, det är ur en stabil och bred bas av en intresserad, kunnig och kritisk allmänhet som spetskompetens växer fram och slipas till perfektion. Om inte grundskolan och gymnasiet fungerar kan den högre utbildningen aldrig bli högre, och då blir forskningen oundvikligen lidande. Fast medierna har också ett ansvar och det ansvaret kan medierna bara ta om efterfrågan på kritiskt granskande och perspektivgivande journalistik är stor. Ett folk som bara söker förströelse på nätet, söker information på Flashback forum och jagar syndabockar, kan aldrig bygga ett kunskapssamhälle.
När vi lärt oss leva med Corona kommer klimathotet att finnas kvar, och värnar vi inte kunskapen kommer den utmaningen (och kommande virushot) aldrig att kunna hanteras. Dumheten är med andra ord alla andra problems moder. Att utrota den utgör ingen garanti för att allt blir bra, men det är en förutsättning för att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar