För första gången sedan i våras (om man räknar bort semestern) vaknar jag och går upp tidigt utan att vara fokuserad på något bokprojekt. Idag och resten av veckan är det fullt upp med undervisning, och en del ska planeras inför julen, men framförallt behöver jag ladda om. Boken om mellanrummen behöver vila så att jag kan se innehållet med nya ögon när jag återvänder. Och innan jag börjar skriva på allvar på boken om kunskap måste jag läsa och fundera ordentligt på upplägget. Dessutom håller jag på att ställa om mentalt ifråga om bloggandet. Det är alltså ett mellanrum som öppnar upp sig här, en välbehövlig tid för omställning.
Ute är det mörkt och här inne lyser adventsljusen. Det är en perfekt tid att stanna upp och tänka efter. Jag behöver både blicka framåt på det jag ska skriva och jobba med, och ta in och reflektera bakåt över det jag har gjort. Snart har det gått två år sedan den där lyckosamma dagen då jag fick napp på idén om min första lärobok. Efter det känns det som allt gått i ett, i en rasande fart. Och i januari är det tio år sedan jag började blogga, vilket också varit en resa. Vem hade jag varit utan skrivandet? Omöjligt att säga, så klart, men arbetet med skapandet av text och tankar ger tillsammans med läsandet mitt liv en riktning. Det är inte jag som styr, men jag är med och påverkar.
När jag började blogga för tio år sedan var det ett beslut som mognat fram. Under åren innan där hade jag skapat rutiner för och tillägnat mig vanan att läsa varje dag. Skrivandet gick dock trögt, och jag insåg att det behövdes något slags rutin. Ska det bli gjort är det på morgonen som chansen är störst. Vid den här tiden på året, 2010 laddade jag alltså också upp för en omställning.
Jag klagar en del på mitt jobb, men det handlar om en berättigad oro inför en utveckling som jag på goda grunder är kritisk till eftersom den försvårar för lärande och kunskapsutveckling, vilket är högskolans uppdrag. Det är frustrerande att veta och kunna samt vara på precis rätt plats, men inte få möjlighet att prestera på toppen av sin förvärvade förmåga. Jag är och har aldrig varit rädd för att jobba, tvärtom har jag alltid haft mer problem med hindren för arbetet än kraven och uppgifterna. Det jag upplevt här under pandemin är dock något ganska fantastiskt; plötsligt är det som det lossnat. Möjligheten att arbeta i princip helt och hållet hemifrån har gjort att jag kan styra min tillvaro på ett sätt som inte varit möjligt sedan jag var doktorand, åren runt millenieskiftet. Och eftersom det exceptionell tillståndet fortsätter även under våren har jag en unik chans att fortsätta ha kontroll över vad jag gör och vart jag är på väg. Den chansen i livet tänker jag inte släppa taget om.
Här under det märkliga året 2020 har jag hittat en balans i tillvaron, vilket lett till att jag fått mer gjort än någonsin, samtidigt som jag känt mig mindre stressad än någon period i hela mitt arbetsliv. Eftersom våren framförallt innehåller handledning och seminarier finns en unik möjlighet att ändra på rutinerna något. Jag ska försöka läsa lite mer och skiva lite mindre. Timmarna vid datorns tangentbord kommer nog att bli lika många, men det jag behöver öva på är att vänta med att trycka på sänd eller publicera. Nu vet jag att jag kan producera text, men bok- och artikelskrivande kräver mer redigering och eftertänksamhet. Jag har behövt känna kravet på att skriva en publicerad text om dagen, men framöver har jag bestämt mig för att bara skriva en bloggpost i veckan. Tanken är också att här tydligare skriva utkast till kommande böcker, att bloggen ska bli ett fönster till min författarverkstad.
Vi får se hur det blir med allt detta, det ligger i framtiden. Nu ska jag bara fokusera på det som är här och nu. Strax ska jag möta studenterna för att svara på frågor och i eftermiddag är det handledning. Några andra prestationskrav tänker jag inte sätta upp för mig. Imorgon ska jag skriva ut manuset om mellanrummen och lämna till en människa jag litar på för läsning. Resten av tiden fram till jul ska jag ägna åt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar