Försätt inte människor i hopplösa situationer

Igår i Aktuellt ställdes, i princip, en läkare från IVA till svars för att smitta spridit sig bland personalen på ett av de större sjukhusen i Stockholm: ”Kan det vara så att ni varit oaktsamma?”, frågade programledaren i en anklagande ton. I ett annat inslag om läget i sjukvården rapporterades om att personalen går på knäna och tvingas jobba sextontimmarspass samt att man tvångsinkallar personal. Lite senare rapporterades det, som för att visa på allvaret i situationen, att det inte sedan Spanska sjukan i början av 1900-talet dött så många människor i Sverige som det gjorde i november i år. Inte ett ord om hur de olika dödstalen förhöll och förhåller sig till det totala antalet människor i landet. 

Det är alltså här vi är, vi får olika kittlande men lösryckta och dåligt förklarade faktauppgifter om saker som händer här hemma och i världen. Och den kritiska granskningen av samhället rikas mot dem som sliter för sitt liv för att det ska bli så bra det kan, medan ansvariga politiker — alltså de politiker som försäkrat sina väljare att det går att få vården att fungera samtidigt som man skär ner på verksamheten år efter år för att kunna sänka skatten — tillåts vara indignerade över hur lite regeringen gör. Och regeringen i sin tur fokuserar på försvaret av sina egna beslut.

Samhällets komplexa helhet bryts upp och dess olika delar presenteras isolerade från varandra trots att allt och alla hänger ihop och både påverkar och påverkas av varandra. Och när något ska förklaras, som i fallet med IVA-läkaren söks förklaringen hos den del av helheten som för tillfället granskas, utan hänsyn tagen till helheten eller andra mycket mer plausibla förklaringar. Den som ansvarar för budgeten svarar på frågor om den, och personalen ute på avdelningarna som utsätts för konsekvenserna av den slimmade budgeten får förklara varför det uppstår problem; trots att alla vet att virus inte tar hänsyn till politiska beslut byggda på önsketänkande.

Även om det i utbildningssystemet inte handlar om liv eller död är läget det samma där som i vården. Lärarna kämpar för att eleverna och studenterna faktiskt ska lära sig något, samtidigt som förutsättningarna att göra ett bra jobb försämras för varje år som går, utan att någon låtsas om det. Och det är där liksom i vården inte de budgetansvariga som granskas kritiskt och ställs till svars när resultaten inte lever upp till förväntningarna, utan lärarna, vilka försatts i en lika hopplös situation som läkarna och sjuksköterskorna. 

Sensmoral: Det finns en gigantisk elefant i rummet och först när accepterar det och börjar tala om den kan vi hoppas på att läget förbättras i vårt land, men så länge vi inte accepterar faktum, att människor som försätts i hopplösa situationer inte kan göra ett bra jobb, kommer problemen bara att bli värre och värre ju längre vi väntar.