Längtan efter intellektuell stimulans

Det var inte för att bli någon jag sökte mig till högskolan och det är inte därför jag skriver böcker eller bloggar. Jag söker inte publicitet utan intellektuell stimulans, jag vill prestera på toppen av min förmåga och engagera mig fullt ut i det jag gör. Högskolan borde alltså vara precis rätt plats för mig. Inget är mer intellektuellt stimulerande än att skapa kunskap tillsammans med kunniga och engagerade medmänniskor. Vetenskap och lärande är uppgifter man aldrig någonsin blir färdiga med eftersom okunskapen alltid är större än det man kan och vet. Jag mår fysiskt dåligt och känner mig instängd om jag inte får utvecklas, därför var det befriande att komma till universitetet. Tyvärr avintellektualiseras Högskolesverige i en rasande takt när fokus flyttas från okunskapen och sökandet efter svar till målstyrning och produktion av resultat.

Än så länge dyker det tillräckligt ofta upp tillfällen i den akademiska vardagen där jag måste skärpa mig, lyssna noga och aktivera mina tidigare kunskaper för att hänga med och kunna bidra till samtalet, för att jag inte ska vantrivas. När jag väcks till liv på det sättet väcks också minnen av hur det var en gång, när det högre seminariet verkligen var högre och det intellektuella samtalet var en integrerad del av arbetet. Det gör mig både glad och ledsen och insikten om hur sällan det faktiskt sker oroar mig.

Jag skriver inte detta av nostalgiska skäl utan för att det oroar mig att forskare så lättvindigt anpassar sig efter NPM-ideologin och går med på att följa manualer och producera på förhand definierade resultat. Det är aningslöst, för det är bara en tidsfråga innan lärare och forskare ersätts med algoritmer. Värnar vi inte den intellektuella förmågan förtvinar den. Det är en mänsklig förmåga. Kunskap är vetande som förkroppsligats och som kommuniceras mellan människor. NPM är ett system skapat för produktion av fakta, vilket maskiner producerar snabbare och bättre än människor.

Dagens studenter är fostrade sedan förskolan att kräva service och fokusera på resultat, och när allt fler lärare på högskolan överger ambitionen eller själva inte förstår vad det innebär att utveckla INTELLEKTUELLA förmågor kommer alla försök att höja den akademiska nivån i den högre utbildningen att uppfattas som hinder på vägen mot en examen. "Tala om för mig vad jag ska kunna eller svara", hör jag allt oftare. Problemet är att allt fler lärare på högskolan också tänker och agerar så i undervisningen som blir allt mer detaljreglerad och målstyrd. Makten över undervisningen flyttas alltså gradvis från lektorerna till administratörerna, vilket på sikt är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Min längtan efter intellektuell stimulans är alltså varken personlig eller nostalgisk, den är existentiell. För egen del ser jag till att få vad jag behöver och utmanar mig själv i arbetet med mina böcker. Det är högskolan som institution jag oroas över och kunskapen jag värnar. Akademisk och intellektuell är inte något man sysslade med förr, det handlar om essentiella kompetenser och egenskaper som gör oss människor till människor, så avintellektualiseringen av högskolan är ingen liten sak och heller inget särintresse.