Information om mig

måndag 28 december 2020

Kämpar i och med mellanrummen

I väntan på mail från uppsatsskrivande studenter är tanken att jag ska ägna dessa mellandagar åt att foga den sista pusselbiten till boken om mellanrummen, sedan återstår bara språklig bearbetning och korrekturläsning. Det som saknas är ett inledande resonemang om boken som sådan, lite läsanvisningar och ett försök att beskriva mellanrummen med bibehållen komplexitet. Jag har skjutit det framför mig. Hälften av tiden jag jobbat med boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om. Länge såg jag det som en bok om kultur, men efter ett tag insåg jag allt mer att det är mellanrummen som sätter sin prägel på kulturen. Förstår man mellanrummen blir det lättare att begripa sig på (förändring av) kultur, vilket är själva syftet med boken. 

Kulturforskare vet lika lite som någon annan vad som ska hända framtiden. Detta är det första man måste förstå och acceptera. Framtidens fundamentala öppenhet är också det som är svårast att inse. Viljan att veta är stark och önskan att skåda in i framtiden, särskilt i osäkra tider som dessa, gränsar till ett kollektivt begär som sätter sin prägel på kulturen och påverkar tänkandet om den. Vad ska vi med forskare till om de vet lite lite som alla andra vad som ska hända, tänker många. Och den missuppfattningen behöver man reda ut och göra upp med innan man tar sig an mellanrummen. Forskare förfogar över verktyg för att förstå förändringens logik, men eftersom framtidens tillblivelse mer eller mindre bestäms av slumpen är det i alla lägen bättre att vara öppen för förändring än att låsa fast sig vid troliga alternativ -- eller, det handlar om förmågan att förstå och anamma en inställning till livet och tillvaron som bygger på mer eller mindre av både och, vilket är en annan sak man måste förstå och acceptera. 

Det vanliga sättet att se på saker och ting är att tänka i termer av antingen eller, vilket utgör ett hinder för förståelse för mellanrummen. Det är så den mänskliga hjärnan är konstituerad, det är så vi processar information om världen. För att förstå kultur och dess förändring måste man inse hur ofta och lätt vår hjärna leder tankarna fel. Därför kan boken om mellanrummen per definition inte vara en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Det är en annan typ av bok jag skrivit, en bok som består av olika delar som alla är lika viktiga. Kunskapen jag vill förmedla finns i helheten och framträder först efter ett tag, och den ser olika ut beroende på vem som läser texten och när den läses. Förståelsen för mellanrummen är undflyende och föränderlig, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Läsaren måste utrusta sig med tålamod och eget intresse för att bokens (eventuella) värde ska framträda. Därför är det så viktigt att språket fungerar och att resonemangen aldrig går på tomgång. Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse i ord.

Eftersom kunskapen om mellanrummen är indirekt har jag valt samtalet, både som pedagogik och vetenskaplig metod. Bokens innebörd växer fram i läsarens möte med mina tankar, därför vet jag lika lite som den som läser vad den ytterst handlar om. Jag skriver om mellanrummen i sig, men eftersom de dels inte är något i kraft av sig själva, dels eftersom de hela tiden förändras, blir det svårt att säga något om dem på förhand. Först när läsaren förstår detta kan den gemensamma resan börja, och efter ett tag kan vi samtala om våra respektive upplevelser för att på det sättet bygga upp förståelsen för det som boken handlar om.

Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan skapa en känsla för mellanrummens dynamik och jag vet inte om det fungerar, men när jag talar om projektet använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida och där jag först visar en figur. Mellanrummet finns där före figuren framträder, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Båda är lika nära det, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och så en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten. Mellanrummen är de samma, men förståelsen för dem förändras hela tiden liksom dess konsekvenser.

Där är jag just nu. Detta är ett första utkast till det avgörande, inledande avsnittet i boken. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar