Den förhatliga postmodernismen och dess förmenta relativism utmålas ofta som det största hotet mot kunskapen, men det hotet är och har aldrig varit reellt eftersom postmodernismen är en vetenskaplig "rörelse". Postmodernismen, som rörelse betraktad, är och var aldrig ett hot mot vetenskapligheten. Visst finns det exempel på uttalanden och åsikter som kan tolkas så, men det har oftast handlat om studenter som tror att de förstått. Postmodernismens kritik framfördes med omsorg om kunskapen, inte som ett sätt att ifrågasätta vetenskapen som sådan. Forskning handlar om att UNDERSÖKA världen med olika redskap i jakten på förklaringar och förståelse som FUNGERAR. Kritiken riktades mot allt för långtgående anspråk på Sanning, den var en konsekvens av vetenskapliga undersökningar av relationen mellan makt och kunskap. Postmodernismen kan ses som ett sätt att upplysa och undervisa allmänheten, i akt och mening att värna demokratin och öppenheten genom att balansera maktförhållandet mellan forskarna och medborgarna. Den som ser postmodernismen som ett hot talar inte med utgångspunkt i eller med omsorg om KUNSKAPEN, det handlar snarare om en känslomässig försvarsreaktion som bekräftar hur svårt det är att skilja makt och vetande åt.
Kunskapen måste respekteras i alla lägen, annars kan inget kunskapssamhälle växa fram. Och därför utgör populismen ett mycket större och långt allvarligare hot mot vetenskapen. Donald Trump har på fyra år gjort långt mer skada än postmodernismens avarter lyckats med under 40 år. Och den skadan kommer ta lång tid att läka eftersom han visat vad man kan åstadkomma genom att bortse från forskningen och spela på känslorna. Kunskap är kan bara innebära makt i ett samhälle där den respekteras, och det kan den bara göra genom att alla makthavare böjer sig för bättre argument och mer välunderbyggda påståenden. Trump visade redan innan han valdes att han föraktar vetenskapen och redan dagen efter att han svurits in som president började han slira på sanningen och ifrågasätta fakta samt anklaga medierna för att fara med lögner om de inte hyllade honom och bekräftade hans världsbild.
När världens mäktigaste ämbete, om det nu inte är Kina som innehar den rollen, innehas av en självisk, demokratiföraktande och kunskapsförnekande lögnare, öppnas dörrar och visas på vägar fram för andra med en liknande agenda. Demokratin är bräcklig och klarar inte av den typen av påfrestningar som det innebär att kunskapen ifrågasätts. Kunskapen och demokratin är varandras förutsättningar och båda måste respekteras för att friheten och det öppna samhället ska kunna försvaras mot människor med maktanspråk.
Det största hotet mot mot både demokratin och kunskapen är politiker som talar till känslorna och som säger vad som helst som ger dem fördelar i opinionsmätningarna. Populismen lovar guld och gröna skogar men eftersom det i sinnevärlden inte existerar några kakor som man både kan äta och ha kvar är den politiska rörelsen en motorväg till helvetet. Kunskapens väg är smal, snårig och full av hinder, men det är en enda vägen som leder till ett hållbart samhälle. Populismens löften talar till känslorna, och därför upplevs kunskapen som ett hot mot den makt som ökande opinionssiffror ger. Politiker ska inte söka makt, de ska göra vad de kan för att förvalta samhället på klokast möjliga sätt och det går bara genom att bygga politiken på vetenskap och väl beprövad erfarenhet. Det betyder inte att man inte kan eller bör försöka utmana gamla sanningar, tvärtom, politik är och ska vara det möjligas konst. Visioner måste kunna framföras och testas, men alla visioner bör inte försöka realiseras. Förslag som strider mot grundläggande vetenskapliga insikter om hur världen och människor fungerar är förkastliga och måste hindras, vilket alla har ett gemensamt ansvar att göra.
Ska demokratin kunna försvaras och öppenheten värnas måste KUNSKAPEN respekteras, men det betyder inte att allt blir bra eller att inga problem uppstår. Samhällsbyggande är komplext och tillvaron är fylld av paradoxer, vilket Corona lärt alla verkliga forskare som inser det omöjliga i drömmen om kontroll. Den som söker syndabockar eller vill ställa ministrar till svars för de höga dödstalen i Sverige talar till känslorna, är populist och hör inte hemma i ett kunskapssamhälle. Där finns det största och allvarligaste hotet mot kunskapen och demokratin. Politiker och opinionsbildare som talar om valfusk redan innan valet hållits eller som underblåser konspirationsteorier är inga vänner till något demokratiskt land, de utgör i själva verket ett långt allvarligare hot än all kriminalitet och invandring tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar