Några principer för en mer levande vetenskap

Utgångspunkten för mellanrummens filosofi är att vetenskap är en skapande verksamhet och att kunskap är något som uppstår i och adderas till samt förändrar helheten, den är immanent, inte transcendent. Följaktligen är det på insidan och mellan människor som både problemen och lösningarna som kulturvetaren arbetar med står att finna. Samtalet som är både en metod och en kunskapspraktik är ett sätt att temporärt förena det oförenliga; ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och som fungerar överallt, alltid. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig såväl vetandet som verkligheten med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att kunskapen liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som varken går att beskriva i detalj eller förstå fullt ut. För den som söker kunskap och förståelse är okunskap istället början på en resa in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Samtalet är en alternativ bild av både forskning, kultur och kunskap; en mer användbar och konstruktiv syn på sanning som inte låser fast utan öppnar upp och som lägger större vikt vid begreppets funktion än vid dess form. Kulturvetenskapen producerar inte avbilder av verkligheten, den skapar berättelser och verktyg som kan användas för att påverka kulturens tillblivelseriktning. Alla som vill kan och får vara med i kunskapsutvecklingen. Principen är att alla som har något att tillföra behövs, inte bara vetenskapligt skolade forskare. Den som visar minsta tecken på försvar av kunskap eller som försöker bygga murar och upprätthålla gränser diskvalificerar sig själv eftersom det sättet att se på kunskap tar död på samtalet och den intellektuella, mellanmänskliga process som leder till fördjupad förståelse för tillvaron. Vetenskapligt tänkande är en förvärvad egenskap som behöver hållas levande och utvecklas för att kunna användas – ytterst handlar det om förmågan att ta ansvar för alla beslut som tas.

All ny kunskap är alltid delvis resultatet av slump och den går därför inte att planera eller utforma strategier för och det finns inga entydiga modeller och detaljerade handlingsplaner som gäller överallt, alltid. Kunskap är något man gör sig redo för och strävar efter; ett mål man aldrig når fullt ut. Försöken att pressa in allt vetande i ett och samma system, vars kod forskarna försöker knäcka i jakten på makt och erkännande som upphovsman, är förödande för vetenenskapen om kultur. Ytterst få av mänsklighetens banbrytande kunskapsgenombrott är resultatet av planering och regelföljande. Dagens standardiseringsiver och kontrollfokusering är med andra ord förödande för utvecklingen av förmågan till kritisk självständighet, som är nödvändig för att kunna åtnjuta den lagstadgade forskningsfriheten. Ska man verkligen kunna lära sig vad forskning är och vad som krävs av en för att utveckla ny kunskap genom att undersöka något med vetenskapliga metoder måste man upparbeta förmåga att utmana regler och arbeta efter principer. Principer handlar mer om vad och varför än om hur. Problemet med regler är att de oftast är utformade för att man ska kunna följa dem utan att behöva förstå dess andemening. För att bygga upp förståelse för principer krävs en väl utvecklad förmåga till självständigt arbete, kritiskt tänkande och inte minst kreativitet.

Tänkandets högsta princip måste vara kunskapen, vilken ingen äger eftersom den uppstår mellan kunskapssökande individer och det man försöker förstå. Kunskap är inte samma som sanning eller fakta, den har ingen minsta beståndsdel eller yttersta princip utan kräver tolkning för att bli meningsfull och användbar. Tanken på det sunda förnuftet är en existentiell övertygelse, en önskedröm, ett ideal; inte något man kan ta för givet. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en vetenskapligt sanktionerad uppfattning om sakernas tillstånd. Sanningen är helt enkelt ett hopplöst begrepp och en för människan övermäktig uppgift. Det som fungerar kan och ska givetvis hållas för sant, men alla övertygelser måste kunna överger eller modifieras när de inte fungerar längre, annars är det inte forskning man ägnar sig åt. Mellanrummets filosofi utgår från att tänkande inte handlar om att upptäcka sanningar samt att forskning handlar om att skapa kunskap i dialog och kontinuerligt och gemensamt granska resultatet av arbetet. Principen är att forskningsresultat och svar på vetenskapliga frågor är inledningen på samtal, inte slutpunkten för debatter (vars mål är att utse vinnare).

Representationstanken, alltså tanken om original och kopior, utmanas genom påpekandet att kulturvetare arbetar med icke verifierbara hypoteser, vilket kräver ett annat angreppssätt än resultat som andra forskare kan och ska försöka replikera eller falsifiera. Eftersom det man inte kan verifiera heller inte kan avfärdas är debatten en värdelös metod i sökandet efter kunskap (om kultur). För att lära sig hantera kulturens mångfald krävs samtal. Och för att inse det måste man förstå att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang. För kulturvetare är teorier verktyg för analys, eller icke verifierbara hypoteser tänkta som underlag för samtal. Patriarkatet, till exempel, som är ett rött skynke för många och som gör att genusvetenskapen väcker så starka känslor, är ett förslag till förklaring om hur det skulle kunna vara. Förenklat går den tanken ut på följande. Forskaren som undersöker relationer mellan män och kvinnor och som utgår från ett genusperspektiv ställer sig frågan: Låt oss säga att det finns något sådant som ett patriarkat, det vill säga en struktur som ger män och manlighet makt över kvinnor och kvinnlighet, hur kan man då förstå den empiri som samlats in. Patriarkatet är ett slags antagande, men det är inte ett påstående om verkligheten som går att bekräfta eller förkasta. Empirin som analyseras är hämtad från verkligheten, den är inte hittepå. Men eftersom verkligheten är mångtydig kan den förstås på olika sätt och det finns bra och dåliga tolkningar. Men vad som är vad går inte att avgöra en gång för alla. Utgår man från att resultatet av vetenskap är representationer tvingas man försvara sina resultat och då för man in ett olyckligt moment av makt i sökandet efter kunskap.

Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid måste vara genomtänkta, för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, vara missanpassad och gå sin egen väg, därför är detta den kanske viktigaste principen. Öppenhet och mer frihet för det stora flertalet är avgörande för att främja framväxten av ett mer intellektuellt moget och värdigare samhälle där kunskapen står i centrum, vilket aldrig kan uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. Yttrandefriheten och demokratin, som är en förutsättning för en öppen och levande akademi, bygger på att man kan och får tänka som man vill, men utan gemensam respekt för komplexitet går det inte att hantera friheten. Både både kunskapens, demokratins och frihetens dilemma är att strävan efter kontroll så enkelt tenderar att bli sitt eget syfte och utvecklas till ett självändamål.