Jag har fått fria händer att utforma det jag ska säga efter eget huvud, och det känns bra. Hållbarhet är en typ av problem som engagerar mig. Det är en fråga vars svar är öppet, vilket triggar igång mitt intellekt. Kunskap och kultur är liknande frågor som jag menar behöver angripas på samma sätt för att förståelse och önskad effekt ska kunna uppnås. Tyvärr går detta sätt att tänka ganska mycket på tvärs mot hur man brukar tänka, och en del av problemet med hållbarhet är att det är enkelt att sätta upp mål och ta fram riktlinjer, skapa strategier och skriva under avtal. Hållbarhet är en kontraintuitiv utmaning och det måste man först acceptera sedan förstå, annars leder arbetet som utförs inte till HÅLLBARHET.
För att arbetet som utförs för att uppnå hållbarhet ska leda till önskat resultat måste man inse, dels att problemet är komplext, dels att komplex inte är en synonym till komplicerad. Hållbarhet är inte ett problem som kan brytas ner i delproblem som löses för sig. Enda sättet att lösa det är att skaffa sig perspektiv, vara ödmjuk och utrusta sig med tålamod. Liksom kunskapen om skogen inte finns i de enskilda träden utan i dynamiken som uppstår i helheten, måste man gripa sig an problemet med hållbarhet genom att fokusera mer på samspelet mellan delarna än på helheten.
Jag har den stora äran att få undervisa på en kurs om hållbarhet, som alla som läser till ingenjör på högskolan där jag arbetar måste läsa. Det är ingen stor kurs, bara 3 hp, men den ger studenterna en introduktion till ämnet och visar på komplexiteten som uppstår när begreppets olika delar förs samman till en dynamisk helhet. Kursen behandlar ekologi/klimat, ekonomi och sociala aspekter av hållbarhet. För att samhället ska bli hållbart måste det råda någorlunda balans mellan delaspekterna. Demokrati är en viktig aspekt, liksom att det finns ett juridiskt system som fungerar. Ekonomin måste fungera, men det går inte att enbart ta ekonomiska hänsyn. Hållbarhet är en balansgång. Kompetensen som behövs för att hantera problemet vill jag likna vid förmågan att orientera i oländig terräng. Förståelse för komplexitet och förmåga att hantera dynamik som uppstår i möten mellan delaspekterna är viktigare än fakta och kunskap. Det är viktigare att avlära och tänka nytt än att följa planer och luta sig mot fakta. Hållbarhet handlar inte om antingen eller, utan om att förstå och hantera både och. Fångarnas dilemma är ett bra exempel att tänka med.
En del av problemet är att OHÅLLBARHET i väldigt många fall är norm och att det som är hållbart lyfts fram som ett positivt önskvärt undantag. Så länge ekologiskt och rättvisemärkt inte är utgångspunkten, det normala och självklara, är samhället ohållbart. Det är lätt att haka upp sig och fokusera på symboliska handlingar som sopsortering eller att man tar tåget istället för flyget, men inte vårt sätt att TÄNKA förändras kan inte vårt sätt att handla förändras.
Ett annat viktigt hinder för hållbarhet som är lika viktigt att vara medveten om är vilka ekonomiska krafter man har att göra med. Många multinationella företag har mer makt och inflytande över beslut som tas än de flesta regeringar. Det är förfärande lätt för den som vill att motarbeta samhällets strävan efter hållbarhet att kasta grus i maskineriet. Dokumentären Kampanjen mot klimatet manar till eftertanke. Det finns en hel industri som inget annat gör än producerar tvivel, vilket visar på behov av förståelse för kritiskt tänkande och bildning, vilket jag återkommer till. Hållbarhet är en fråga som verkligen hör hemma på högskolan, men det är avgörande att den behandlas på ett akademiskt sätt och inte som en lista med fakta som ska tentas av eller som enstaka moment i våra utbildningar.
Förutom kultur är jag intresserad av kunskapsteori samt kognitions- och neurovetenskap. Förstår man inte vad kunskap är och hur den mänskliga hjärnan fungerar blir det svårt att arbeta med komplexa, kontraintuitiva frågor som hållbarhet. Vi människor har en fallenhet att tänka i binära oppositioner, vilket ställer till det. Bra dåligt, rätt/fel, smart/korkad, vän/fiende, och så vidare. Hur förhåller sig Sveriges utsläpp till andra länders? Vem är bäst? Vi behöver tänka mycket mer inkluderande. Det kommer inte an på vad enskilda läser gör eller låter bli, utan vad alla gör, sammantaget. Talet om hållbarhet handlar dessutom ofta om in- och utsidor, men jorden är den enda plats i hela universum där människor kan leva som människor och vi har alla ett gemensamt ansvar för planeten och dess förutsättningar för liv. Problem kan export från ett land till ett annat, och expertis och idéer kan importeras, men det är i det stora hela ett nollsummespel som inte har något med frågan om hållbarhet att göra. Det ser ut som en lösning, men löser ingenting.
Vi människor har en besvärande fallenhet för enkla lösningar, eftersom vi är bekväma. Det är en egenskap som tjänat oss väl i evolutionen, men det är också förenat med risker. Thomas Midgley Jr är ett varnande exempel. Han dog som en hjälte eftersom han löst två stora problem: Dels upptäckte han att freon var ett utmärkt kylmedium och perfekt drivgas i sprayburkar, dels att bilmotorer gick smidigare om man blandade bly i bensinen. Han är en påminnelse om vikten av försiktighetsprinciper och att tidsperspektivet måste dras ut ordentligt. Det finns INGA genvägar till hållbarhet.
Trots att vi vet att framtiden alltid är mer eller mindre öppen och att svarta svanar inte är undantaget utan regeln satsar vi allt mer tid och resurser för att målstyra eller kontrollera organiseringen av samhället. New Public Management är en förförande tanke, en djupt mänsklig dröm. Det är dock inte så kultur fungerar; kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. På pappret och i teorin fungerar det, men inte i praktiken. Drömmen om evighetsmaskinen är levande i olika varianter, trots att det är en tanke som strider mot naturlagarna, just för att OM det fungerade vore det fantastiskt. Samhället kan aldrig bli hållbart genom att sätta upp mål, som bryts ner i delmål. Titta vad som hände när man äntligen rodde Parisavtalet i hamn. Alla pustade ut och tänkte att nu är frågan löst, nu behöver vi bara vänta. Och sen kom Trump, Erdogan och Orban. Kina har högt ställda mål och eftersom det är en diktatur kan man driva igenom dessa, men till med sociala konsekvenser? Corona, som delvis är en konsekvens av bristande hållbarhet, är en påminnelse om att planer bara fungerar i teorin, och när de INTE behövs. Här under våren har samhället hållits uppe genom individuellt ansvar och den kompetens som människor faktiskt har; inte med hjälp av rutiner och manualer. Det den viktigaste lärdomen vi kan dra, för nuvarande pandemi är förhållandevis mild och det handlar inte om utan när den riktigt stora smittan drabbar oss.
Virus och bakterier är försvinnande små och de fanns här på jorden långt innan oss människor. De kontrollerar oss och vi måste lära oss leva med dem. Antibiotika är en fantastisk uppfinning, men eftersom vi använder medicinen ovarsamt, bland annat i den industriella produktionen av kött, eftersom människor efterfrågar det, blir allt fler bakterier resistenta. Det spelar roll vad vi människor önskar oss och strävar efter att få. Lågprisflyg, "billigt" kött och nya kläder belastar klimatet och så länge vi inte förändrar vår inställning till dessa saker spelar det ingen roll att vi sopsorterar eller köper ekologiskt kaffe och obesprutade bananer. Allt och alla hänger ihop. Även efterfrågan på politiker som lovar att ge oss vad vi önskar är ohållbart. Trump och andra populister förnekar kunskapen och talar om känslornas betydelse av en anledning, och det är INTE av omsorg för miljön eller människor i nöd.
Jag tycker om att tänka i liknelser, och här kommer en. Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att här finns massor att lära. Homeostas är organismens strävan efter jämvikt. En liknande tankefigur är Gaia-hypotesen som formulerades av James Lovelock på 1960-talet och som även Bruno Latour skriver om i sin senaste bok.
Homeostas handlar om strävan efter stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Därför leder tanken om målstyrning och kvalitetssäkring fel. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov blödande magsår. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer.
Alla hållbara samhällen behöver bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Olika aktörer bidrar med olika saker, men bara genom att samverka kan arbetet leda till hållbarhet. Forskningens uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politiker sätter ord på och stråvar efter att uppnå samhällets visioner (inte det egna partiets mål eller strävan efter makt). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Demokratin är en förutsättning för att det ska fungera och medborgarna måste förstå och respektera detta. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället (det vill säga alla vi tillsammans) ser till att homeostasen upprätthålls. Idag tänker och agerar vi närmast tvärtom, vi sätter upp djärva mål och sedan använder vi våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera finns på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det. Men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.
Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden; alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatad verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre av arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för livet på jorden.
Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända sådana utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ... eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara.
Med ett annat sätt att se på kunskap och hållbarhet skulle försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten oundvikligen behöva försiggå av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde, resultat och vinst kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna konkurrensfördelar gentemot andra, i det korta loppet, utan om livet på jordens överlevnad. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet.
Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vård, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och forskning. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inte en process man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, och jag menar att samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering.
Hållbarhet handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga. Om hållbarhet ska införas i utbildningar får det INTE bli ett lärandemål. Hållbarhet är liksom bildning inte ett mål utan ett föränderligt tillstånd. Hållbarhet är liksom bildning något gemensamt, någon man både delar och är del av = ett mellanrum. Mångfald, som är en social aspekt av hållbarhet, är ett dynamiskt tillstånd som kräver intellektuell kapacitet för att kunna hanteras, det är inte ett mål utan ett medel för hållbarhet. Politiska partier som driver opinion för övertygelsen om att mångfald är ett problem som ska elimineras genom att stoppa invandringen är föga förvånade samma partier som förnekar kunskap och talar om att det är känslan som räknas. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, både i samhället och den högre utbildningen; ett slags barometer på graden av hållbarhet.
Vägen till kunskap är en omväg och högre utbildning blir akademisk och intellektuell först när den präglas av överflöd och mångfald, eftersom det är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexitet; därför är det ohållbart att försöka effektivisera och skynda på lärande. Det är inte fler och mer specialiserade experter som behövs för att göra samhället hållbart, utan djupare, bredare och mer spridda kunskaper i hela samhället.
Jag inser att denna bloggpost även fungerar som motiv för mitt arbete med mellanrummens filosofi, vilket jag från och med nu kommer att fokusera på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar