Allt färre vill något

Samhällen växer fram som ett resultat av människors önskningar och handlingar. Så vad vill vi idag? Kritisera och klaga, verkar det som. Fokusera på flisorna i andras ögon för att slippa hantera bjälken i det egna. Få vill kämpa för något eget, och det är kanske inte så konstigt för den som har en dröm idag måste räkna med att utsättas för hänsynslös kritik. Logiken som styr sociala nätverk och plockar fram det sämsta hos oss människor spiller över på samhället och ger plats för oresonliga missnöjespartier som för fram samma lösning på alla problem och en hö-hö-höger som helt saknar moralisk kompass. Medierna orkar inte granska regeringens arbete på djupet och seriöst, man sprider istället oppositionsindignation. Och Public Service arrangerar ändlösa debatter med Mats Knutsson som enväldig domare. Ingen får tala till punkt och den som skriker högst vinner.

Det är så outsägligt torftigt och beklämmande att alla kompetenta människor som sliter i vården, skolan och på myndigheterna för att samhället ska fungera så totalt ignoreras; i alla fall så länge de sköter sina arbeten. Blir det fel exploderar det och enskilda hängs ut. Och den risken ökar för varje år som går eftersom inga offentliga verksamheter får full kompensation för kostnadsökningarna. Alla förväntas effektivisera, vilket gör att alla går på knäna. Hör under pandemin "belönades" personalen i vården med en applåd offentligt samtidigt som man internt informerade om att det nog inte blir någon semester i sommar.

Black Lifes Matter är en kollektiv rörelse för ett jämlikt samhälle och #MeToo var på samma sätt en rörelse för ett jämställt samhälle. Greta Thunberg strejkar fortfarande för klimatet, även om den rörelsen inte uppmärksammas här under pandemin. Tusentals människor går samman och visar solidaritet och missnöje med förtryckande strukturer. Man gör vad man kan för att visa att man finns och rikta uppmärksamhet mot förhållandena man lever under. Det skulle kunna leda till en varaktig förändring och bli startpunkten på arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle, men så kan det bara bli om majoriteten accepterar att det finns strukturer och att allt inte handlar om vem jag är och vad jag gör. Bara den som inte missgynnas kan säga att det bara är att rycka upp sig och att det alltid kommer an på en själv.

Ingen människa eller rörelse är perfekt, det finns alltid saker som går att kritisera. Men väljer man att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos motståndarna och medmänniskorna visar man i ord och handling att man inte bryr sig om någon annan än sig själv och sina vänner, och det är inte så man bygger ett fungerande samhälle.