Om vikten av att lyssna och lära sig hantera både-och

Få saker skrämmer mig som tvärsäkerhet. Den som anser sig veta bäst och ha rätt är stängd för allt och alla andra än sig själv. Och när man intagit den positionen finns en uppenbar risk att man ser fiender överallt. Är det bara en som tänker och agerar så är det kanske inget problem, men idag är det allt fler som blir allt säkrare på sin egen förträfflighet. Särskilt på nätet och tidningarnas ledarsidor. Det som skrämmer mig är att polariseringen och oresonligheten ökar. Allt handlar idag också om för eller mot, antingen eller. Nyanseringar uppfattas som relativism och världen delas in i lojala vänner och hotfulla fiender. Det en är en fördummande inställning. Kunskap fungerar inte på det sättet, bara människors hjärnor.

Tron på förnuft och rationalitet ställer verkligen till det och leder till ett polariserat samhälle där allt fler förstår allt mindre, men där alla är säkra på sin sak. Och vi som forskar om kultur, som är vagt till sin natur, avfärdas som ovetenskapliga. Som kulturvetare kommer jag sällan fram till något och har ofta inga otvetydiga resultat att presentera. Så är det av en enda anledning: kulturen fungerar på det sättet. Jag må uppfattas som obstinat när jag försvarar ambivalens och ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och framtidens öppenhet, men det är en konsekvens av tillvarons karaktär.

När det nu är som det är och ser ut som det gör tvingas alla ha en tydlig uppfattning om allt. Jag vägar vara kategorisk eftersom jag tror på samtalet och skyr debatten. I frågan om vem som mördade Palme lutar jag åt Skandiamannen, men ser svagheterna i den teorin också. Jag tror inte munskydd är det som kommer att frälsa oss från ondo, men antar att det inte skadar. Och jag försvarar FHM eftersom myndigheten har det övergripande ansvaret, samt för att det alltid är enklare att kritisera än att faktiskt axla ansvar för komplexa problem. Höger/vänster-fixeringen i politiken finner jag fördärvlig och väljer att inte vara lojal mot något parti. Livet är inte levande utan ambivalens och osäkerhet, och samhället riskerar att röra sig snabbt i en totalitär riktning om det betraktas det som ett tecken på svaghet att lyssna på människor som tänker annorlunda än en själv, eller, gud förbjude, om man byter åsikt om man möter ett mer hållbart än argument än det man tidigare förfäktat.

Nyfikenhet, ömjukhet och beredvillighet att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap är samhällsbyggande egenskaper. Man kan tycka som man vill, men INGEN äger kunskapen och därför har vi alla ett ansvar att lyssna på varandra och försöka förstå även våra fiender. Antingen eller är enkelt men förödande, och därför är det så viktigt att lära sig hantera både-och.

Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas

Har jobbat på boken hela dagen, och det ska jag göra imorgon också. Sen ska jag ta semester. Orkar inte tänka nytt så jag delar med mig av en passage från manuset som jag inte har hjärta att slänga även om innehållet inte riktigt fungerar. Tankarna kommer att finnas med i boken, men i en annan form och delvis ett annat upplägg.

Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. Mångfald är inte en politisk ståndpunkt och heller inget idealtillstånd. Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska läsas. Donna Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste vi lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Ongoingness är Haraways beskrivning av den relationella processontologi som hon anslutit sig till och övertygande argumenterar för. Klimatförändringarna är inget problem som ska lösas, det sättet att tänka på och gripa sig an utmaningen bygger på samma linjära tankefigur som försatt livet på jorden i den prekära situation vi nu alla en gång hamnat i. Livet är inte fyllt av problem eller uppgifter som ska lösas. Livet är en process och nyckeln till hållbarhet och överlevnad på sikt, inte bara för människan utan för livet på jorden som helhet, är att förstå att det handlar om processer som måste vara i rörelse för att vara levande. Det behövs andra berättelser, andra handlingsstrategier och alternativa sätt att se på kunskap, människan, livet, verkligheten och vad som är viktigt för livet på lång sikt. Viljan till makt och önskan att kontrollera, tron på objektivitet, autonomi och Sanning, måste överges till förmån för något annat. Haraway skriver om betydelsen av mångfald på alla områden. Det är OLIKA sätt att tänka och förmåga att hantera komplexitet som livets på jordens överlevnad behöver. Det är samtal om alternativa sätt att leva tillsammans, inte debatter om vilken lösning som är bäst (för människan, för oss eller för mig). We are all in this together, och bara om vi kan lära oss leva med och vara kvar i problemen, kan vi hoppas på att hoten mot allt vi lärt oss ta för givet kan upplösas. Det vi som jag här talar om är ett helt annat och mycket större vi än vad dagens populister och rasister hänvisar till och det är en mer omfattande och inkluderande kunskapssyn än vad main-stream-forskningen utgår från.

Det handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.

För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?!

Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom James Lovelock som skapade Gaia-hypotesen. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin. Bruno Latour är något viktigt på spåren i sin senaste bok Facing Gaia. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång.

Forskare är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.

Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.

Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägskäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting. Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.

Jorden kan sägas vara ett objekt, en sammansatt helhet. Vill man förstå jorden som en helhet, och det är detta som jag uppfattar att Latour menar att vi bör, måste man förstå att det inte går att dela upp helheten i beståndsdelar som undersöks var för sig för att på det sättet nå kunskap om helheten. Objektet jorden kan bara nås och förstås utifrån. Det är poängen med att tala om jorden, klimatet och andra fenomen som objekt. Liksom en molekyl (som också kan sägas vara ett objekt) finns det krafter som håller objektet, fenomenet eller helheten samman. Vid varje givet tillfälle är det väldigt många fler aktörer som agerar för att helheten ska se ut och fungera som den gör, än vad något subjekt kan greppa, och alla aktörerna är delar av objektet som hålls samman. Jorden och klimatet är resultatet av sammanhållandet, inte summan av delarna. Det handlar inte om en summa utan om en process. Multiplicitet (som föredömligt förklarats av Annemarie Mol i boken The body muliple) är en annan tankemodell. Det finns fler, liknande. Det viktiga är inte vilket verktyg man använder, det viktiga är vad man gör med det man har och använder. En vanlig önskan är annars att få svar på frågan om vad något är, egentligen. Svaret på den typen av frågor antas existera, men gör inte det. Det finns inget egentligt, yttersta svar på frågor som handlar om helheter. Att förstå detta, insikten om att världen är uppbyggd av objekt som interagerar med andra objekt, och att samtliga objekts inre är dolt för insyn är central. Förstår vi detta öppnar sig fantastiska möjligheter för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Äntligen börjar mitt livsverk bli klart

Jag dröjer mig av lite olika anledningar kvar i arbetsåret fram till tisdag. Inte av tvång, jag tar snarare vara på möjligheten att förvissa mig om att jag avslutar arbetet på manuset till Mellanrummets filosofi i trygg förvissning om att det verkligen håller. Och så känns det verkligen efter att ha läst igenom närmare halva texten. Inte så att det är klart att sändas till ett förlag, men klart nog att lägga undan för att plocka fram igen i augusti. Det ska inte vara annat än småjusteringar kvar och några vändor med språket, så är det ÄNTLIGEN klart. Eftersom det inte är vilken bok som helst utan ett livsverk och basen för resten av min akademiska karriär. Blir jag professor någon gång är det denna bok det kommer an på. Mellanrummets filosofi är mitt bidrag till etnologin i synnerhet och till vetenskapen i allmänhet och det känns högtidligt att kunna skriva detta.

Allt kanske landar i en serie refuseringar, men då blir det så. Anledningen till att jag har orkat jobba med detta projekt, som påbörjades någon gång runt 2012, är det faktum att resan hit varit mödan värd. Jag är ingen målsökande robot, jag är en kunskapstörstande, nyfiken medmänniska som vill göra skillnad och som som vill försöka lämna något bestående efter mig. Och filosofin om mellanrummen tror jag verkligen på och kan jag stå för till 100 procent, och då behövs inte bekräftelse utifrån (även om den så klart inte är ovälkommen om det blir så). Boken är ingen redovisning av ännu ett projekt. Det är så här jag menar att kulturforskning ska bedrivas, så det är stort att kunna säga att jag står i begrepp att sätta punkt; även om jag inte ser boken som slutet utan som början min fortsatta vetenskapliga gärning.

När jag började på universitetet 1991 trodde jag inte i min vildare fantasi att jag någonsin skulle komma att skriva som jag gjort här ovan. Inte ens när jag disputerade 2003 kändes det möjligt. Men tiden gick och när jag blev docent 2010 bestämde jag mig för att jag skulle försöka på allvar att skriva något som kan fungera som riktningsgivare för kulturforskningen och mitt ämne etnologi. Jag har aldrig varit intresserad av att meritera mig för meriteringens skull och har aldrig räknat pinnar. Det kunskap jag sökt från dag ett och det kommer jag fortsätta göra.

Under arbetets gång har mycket förändrats både i samhället och den akademiska världen, och jag har stärkts i övertygelsen om att det behövs en teori om mellanrummen, vilket inte är någon mesig mellanmjölksfilosofi som består av lite av varje. Idag lever vi i en individualistisk och polariserad värld, vilket är två sidor av samma sak. Det byggs murar och allt fler konkurrerar allt intensivare efter att få så många följare på olika sociala nätverk. I toppen, dit alla siktar, blåser det hårt och den som vill lyckas måste antingen ha tur eller vassa armbågar. Allt handlar därför om what's in it for me? Och vi får kunskapsresistens och främlingsfientlighet på köpet, vilket inte går att lösa med mer av samma. Pandemin är en förövning inför klimathotet som växer för varje dag som går, vilket är problem som liksom flyktningfrågan endast kan lösas TILLSAMMANS. Det blir omöjligt om alla krigar med varandra om utrymmet i strålkastarljuset. Människa blir man tillsammans och alla vi som lever här på jorden är tillsammans med floran och faunan in this together, och därför måste vi förstå inte bara sig själv utan andra och det som händer mellan. Mellanrummen är förutsättningen för både liv och en hållbar framtid; det är i alla fall vad jag hävdar i boken och med hjälp av olika exempel, argument och resonemang försöker övertyga läsaren om.

På något sätt kommer boken att publiceras, men min önskan och ambition är att den ska bli antagen på ett erkänt förlag. Det kändes okej att publicera de tre skisserna eller förarbetena på nätet, där texterna nått en större spridning än jag hoppades på, vilket jag är enormt tacksam för. Även om bloggandet och nätpubliceringarna har varit en viktig och integrerad del av arbetet går det aldrig att jämföra med en tryckt bok av papper!

Två dagar till, sen semestervila och därefter en eller två vändor till med manusets detaljer så är jag äntligen klar och kan börja göra upp planer för fortsättningen, vilket jag i och för sig redan har. Efter att jag blev docent tappade jag farten lite, eller det tog tid att förstå och finna något att göra, men nu är jag mer bekymrad över hur fort åren går. Det finns så mycket jag vill hinna med. 

Företagshemligheter hör inte hemma i skolans värld

Lärande handlar inte om att följa regler, ta till sig information eller memorera fakta. Lärande handlar om att med hjälp av kunskap och erfarenhet utvecklas som människa. Utbildningar må avslutas med en examen, men vetande är inget resultat och går heller inte att mäta. Tyvärr håller den svenska skolan på att förändras i snabb takt. Igår kom till exempel nyheten att friskolor kan hänvisa till företagshemligheter, vilket är ett paradigmskifte även om det väl sett ut så ganska länge. Det är inte bara tragiskt, utan dessutom potentiellt förödande att den institution som ansvarar för ungas lärande och som därmed lägger grunden för samhällets bas av kunskap inordnas i det ekonomiska systemet. Jag menar att man ska tjäna pengar MED kunskap, inte PÅ lärande. 

Man kan lära sig överallt och av allt, men det kräver av en att man inte bara lyssnar på vad som sägs, man måste sätta det nya i relation till den kropp av kunskap man redan har, om olika aspekter och på skilda områden. Kunskap uppstår mellan människor som är nyfikna och vill lära och den är alltid förkroppsligad och därmed redan i sin grundform svår att bedöma. När lärande blir en tjänst som bjuds ut på en marknad där företag konkurrerar med varandra förvandlas kunskap till en vara, och därifrån stupar det brant neråt.

Bildning är överflöd och handlar lika mycket om det man minns som om det man glömt -- det är en vision som alla skolor som säter kunskapen och lärandet i centrum strävar efter genom att samarbeta. Bildning är en komplex helhet som delvis är dold och som hela tiden förändras. Därför är det så viktigt att skolor är öppna och att rektorer, lärare och elever samverkar. Allt det här förändras när pengarna och en hägrande vinst placeras i centrum. Vinster i skolans värld kan bara säljas in i ett samhälle där betyg betraktas som en handelsvara.

Det är så outsägligt sorgligt att vi hamnat här. Och det som oroar mig är att ingen saknar det man inte vet något om. Unga som går ut skolan idag och söker sig till universitetet kommer dit med både sämre förkunskaper och en förvrängd syn på kunskap, som ett slags vara man kan förhandla om. INGEN äger kunskapen och den är en komplex och föränderlig helhet som kräver respekt och ödmjukhet för att kunna utvecklas, vilket försvåras av högskolans krav på genomströmning. Det är samhällets långsiktiga hållbarhet vi gamblar med, eftersom utbildningssystemet fylls på i ena änden av unga som fostrats i friskolornas värld av betygsproduktion, och tappas av i den andra när äldre lärare och forskare går i pension. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart bara byggnaderna, betygen och examensbevisen kvar, som likt kulisser i en mastodontfilm ser imponerande ut på håll, men som bara rymmer tomhet.

Vid någon punkt i utvecklingen kommer människor som jag, som ägnat sitt liv åt att nå bildning och sträva efter vishet, att uppfattas som ett problem, just för att kunskap är förkroppsligad och delvis dold. Kultur är summan av delarna, inte ett antal autonoma delar. Människa blir man i mötet med andra människor och kunskapen uppstår och förändras i mellanrummen. 

Skriver mig från arbete till semester

I januari är det tio år sedan jag började uppdatera Flyktlinjer med minst en post per dag daglig. Jag hade inget mål med projektet, annat än att hålla på så länge det kändes meningsfullt. Och det gör det fortfarande även om det börjar krypa sig på en känsla av att jag upprepar mig. Bloggandet får inte bli ett självändamål. Jag vill vara fri. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta med dagliga uppdateringar året ut, eller ambitionen är i alla fall att det ska bli minst 365 poster här under 2020. Och eftersom jag tog ledigt på midsommar kompenserar jag det med denna extrapost, som jag skriver för att ta mig från arbete till semester, vilket känns oväntat svårt. Kanske beroende på allt hemarbete denna vår.

Sista veckan här har jag arbetat intensivt med min bok om Mellanrummets filosofi, som nu på allvar börjar bli färdig. Det bidrar till känslan av att inte riktigt kunna släppa taget och sjunka in i semestern. Att skriva om det här hjälper. Det kommer att behövas några genomgångar till av manuset, men nu vet jag att det finns en röd tråd och kan fokusera på detaljerna och språket. Jag behöver vara ledig i sommar för att få perspektiv, men jag ser inte skrivande som arbete. Det kommer nog därför att bli en del skrivet här sommar, särskilt som jag har deadline på min nästa lärobok i september. Jag väntar på kommentarer från redaktören och kommer nog få svårt att hålla mig från att jobba med synpunkterna. 

Under höstens första del, läsperiod ett, alltså höstterminens första tio veckor har jag bara sex föreläsningar och ett seminarium. Efter år av övertid kan jag äntligen casha in tid för skrivande. Det bidrar så klart också till känslan av ambivalens inför övergången mellan arbete och fritid. Till hösten finns ingen tydlig startpunkt. Liksom under vårens distansläge flyter allt samman. Jag flyttar mig mellan mina bibliotek. Sedan barnen flyttat hemifrån har jag frigjort plats för böcker i ett rum till och där har jag installerat min jobbdator och zoomkamera. 

Det känns lite som livet står och väger och jag vet inte hur jag ska se på den saken. Corona manar till eftertanke, liksom klimatförändringarna och den allt hårdare tonen på nätet. Jag värnar friheten, öppenheten och det akademiska samtalet. Både läroboken och mellanrummets filosofi handlar om det, och jag oroas över oresonligheten som sprider sig. Jag vill inte vara en som är stängd för andra. Och jag har av min inneboende rastlöshet svårt att hålla mig borta från sociala medier. Av en slump kom jag därför att sluta något slags fred med Ivar Arip, efter att han publicerat en text på Högskoleläckan där han försvarade den akademiska friheten. En gång för länge sedan, innan jag började blogga, fick jag en fråga om vilken superkraft jag har, och jag svarade: Förmågan att på riktigt förlåta, även grova oförätter. Det är inget jag valt eller något jag framhåller eller tänker på, och det har många gånger i livet känts som ett handikapp. Men jag har lärt mig att konfrontation och hämnd inte leder till något gott och har allt mer kommit till insikt om att förmågan att förlåta är en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskap. Jag kommer nog aldrig att bli överens med Arpi, men det är helt i sin ordning. Om han kämpar för akademisk frihet och öppenhet står vi på samma sida mot de som vill kontrollera och stänga in och det är viktigt! Jag menar allvar när jag talar om SAMTALET och det blir ointressant om man måste vara ense eller nå konsensus. Samtidigt är jag kritisk mot debatten, och det kommer jag fortsätta vara.

Häller upp en öl. Tittar ut från balkongen. Det är hett som i en öknen, men det låter som det kanske kan bli åska och det verkar bli regn framöver. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium. Tror jag sätter punkt där och tar med mig den känslan in i helgen och semestern som i år blir annorlunda. Även livet förändras och blir annorlunda. Till hösten ska jag bli morfar. Semestern ser jag som ett mellanrum och en förberedelse för det som kommer sedan.

Sådär, nu kan jag släppa taget om arbetsåret och glida in i semestern. Återkommer dock i morgon, men kanske, som jag brukar på sommaren, med en lite annan typ av poster.

Girighet och egoism vs solidaritet och medmänsklighet

Är man på Twitter måste man verkligen vara vaksam. Det är som att gå in i en porslinsbutik fylld från golv till tak med små och stora saker balanserande på varandra, som när som helst kan falla i golvet och gå sönder. Ironi ska man akta sig för och man måste vara beredd på att bli missförstådd. Det är en plats som verkligen tar fram det absolut sämsta hos oss människor. Dreven avlöser varandra. Det faktum att väldigt många konton är fejk bidrar naturligtvis. I jakten på följare accepterar många vem eller vad som helst. Samtidigt finns det kloka människor där och det går med hjälp av blockfunktionen att skapa ett någorlunda anständigt flöde. Trots det håller jag en låg profil för jag vet att man när som helst kan dras in i något man varken orkar eller vill vara del av.

Häromdagen svarade jag på en fråga som handlade om ett fenomen jag intresserat mig för och skrivit om, nämligen detta att ekonomiskt välstånd inte sipprar ner i samhället utan snarare, likt ett slags kapillärkraft, sugs uppåt. Varför är det så, var frågan. Och jag svarade att girighet och egoism är starkare krafter än solidaritet och medmänsklighet. Ett enkelt konstaterande om människans natur alltså. Ingen åsikt eller karaktärsbeskrivning av någon. Jag tror inte det var frågeställaren som skrev, men detta svar fick jag.

Var har du fått det ifrån? Beror ju helt på vem du är och vad du lärt dig under uppväxten. Döm inte andra efter dig själv.

De där raderna skrämmer mig. Jag har stött på många olika varianter på den där kombinationen av ord och tankar. Vad man än svarar riskerar det att urarta i något obehagligt eftersom andra kan haka på. Jag svarade något i stil med att jag aldrig slutar tro på människan, men fick ingen respons. Problemet med Twitter och andra sociala nätverk är dels att ALLT som kan missförstås kommer att missförstås, dels att tonläget är högt uppdrivet och allt går i svindlande fart. Var ska man börja förklara vad man menar för någon som reagerar personligt på ett enkelt men sorgligt konstaterande om människans natur?

Var har jag fått kunskapen ifrån? Jag har i alla fall inte hittat på det och det är ingen åsikt. Titta på världen och hur ekonomier och välstånd utvecklas. De rikaste av de rika blir bara rikare och ökningstakten är exponentiell. Fördelningen av välstånd i olika samhällen och i världen i stort är minst sagt skev. Siffrorna som finns tillgängliga för alla talar sitt tydliga språk. Det är så här det ser ut. Man kan tycka vad man vill om det, men kommer det som en överraskning är man antingen ointresserad av läget i världen eller saknar kunskap om människan.

Mitt svar var ingen karaktärsbeskrivning av någon utan ett konstaterande av läget i världen. Ändå kände sig svararen av någon outgrundlig anledning kränkt, och där kunde allt sluta. I ett samtal hade missförståndet kunnat redas ut. Nu gav personen igen med samma medel som hen ansåg sig utsatt för, trots att svaret på frågan inte riktades till någon särskild. Egoism och girighet är liksom solidaritet och medmänsklighet egenskaper som alla har i större eller mindre grad. Människor är inte antingen eller utan både och. När det kommer till ekonomi är det dessutom så att den inte bygger på vad människor tycker utan hur människor agerar. Marknaden är ansiktslös och ett uttryck för allas samlade handlingar. Ingen vill att någon anna ska bli lidande, men ekonomin som sådan har inga känslor. Man kan förfasa sig över konsekvenserna av marknadskrafterna, men förnekar man sin egen roll som aktör (det vill säga pensionssparare eller aktieplacerare) blir det hyckleri och dubbelmoral. Enda sättet att försöka förändra är att antingen ha sina sparpengar på lönekontot eller göra aktiva val i etiskt medvetna bolag eller fonder. Det är så jag agerar, men jag vet också att det inte är någon garanti. Och det är inget jag slår mig för bröstet för. Jag har bara satt mig in i frågan och vill göra vad jag kan för att försöka påverka utvecklingen i riktning mot just solidaritet och medmänsklighet.

Döm inte andra efter dig själv är nog de ord som gör mig mest bedrövad. Ett allmänt konstaterande som finner stöd i forskning är ingen anklagelse. Svaret på mitt svar (på en helt annan fråga, för övrigt) är däremot både en anklagelse och en karaktärsbeskrivning. Var har svaren fått det ifrån? Uppenbarligen inte från mig, för det är hur enkelt som helst att kolla upp var jag står och hur jag tänker. Twittraren gjorde alltså precis som hen anser att man inte ska göra, det vill säga dömde mig efter sig själv. Fast jag tar det inte personligt. Jag tror inte jag vet något om personen bakom tweeten och dömer som sagt ingen. Inte ens någon som anklagar mig för att ha en taskig och känslostyrd människosyn.

Som sagt, jag slutar aldrig tro på MÄNNISKAN, men jag balanserar hela tiden på gränsen till att stänga mitt Twitterkonto. Jag har genom egen erfarenhet, den hårda vägen lärt mig att på sociala nätverk kan man aldrig vara trygg och säker, där kan precis allt man skriver vändas mot en och bli viralt. Det är så nätverken fungerar eftersom starka känslor genererar mer aktivitet, och aktivitet genererar mer kunskap om användarna vilket genererar mer pengar till ägarna. Och det är precis därför jag svarade som jag gjorde.

Resten av dagen, som för övriga är sista arbetsdagen innan semestern, ska jag ägna mig åt bokskrivande. Kunskap, bildning och kultur handlar den om, och det är idag viktigare än någonsin. Ett samhälle byggt på känslor blir som Twitter: ett potentiellt helvete.

Politiken och kunskapen

Ett resultat av forskning som bedrevs i Frankrike från 60-talet och framåt är vi nu vet hur svårt det är att skilja kunskap och makt åt. Kunskap bygger nämligen alltid på tolkning av olika typer av data, vilket gör att det aldrig går att vara helt säker. Dessutom förändras världen hela tiden, idag snabbare än någonsin, och då kan även oklanderliga vetenskapliga resultat förlora sitt kunskapsvärde. Donald Trump visar oss att den som har makt inte behöver bry sig om vad forskningen säger, han kan påstå och göra vad som helst utan att det får några andra konsekvenser än att folk blir upprörda. Riktigheten i postmodernisternas påståenden har alltså visat sig hålla för en vetenskaplig granskning, och det faktum att man anklagar postmodernismen för den relativism och kunskapsresistens som växer sig allt starkare idag bekräftar bara hypotesen ytterligare. 

Man skulle kunna tänka sig att människor som värnar kunskapen också och respekterar resultat av forskning, men så fungerar det inte. Istället kritiseras till exempel (eller framförallt) genusvetenskap för att vara ovetenskaplig. Inte för att resultaten av forskningen falsifierats, utan för att de strider mot de politiska åsikter som kritikerna anslutit sig till. Kritiken går ut på att biologin styr oss människor och därför anses det ovetenskapligt att forska om sociala aspekter av kön eller maktfördelningen mellan könen. Det ena behöver dock inte utesluta det andra. Ingen genusFORSKARE bortser från biologiska aspekter som faktiskt spelar roll. Trots att detta går att belägga vetenskapligt sprider många forskare och andra som säger sig försvara kunskapen (mot postmodernistisk relativism) villfarelsen att genusforskning är ett alternativ till biologisk forskning om kön. Och detta låter sig göras utan att deras vetenskapliga status ifrågasätts. Liksom Trump använder man sig av sin makt och sitt inflytande för att hindra genusforskningen från att bli lyssnad på, och, gud förbjude, få inflytande över politiken. Forskare går idag samman med ledarskribenter på högerkanten och kampanjar mot forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot deras övertygelser och ifrågasätter resultatet av forskningen; inte med hjälp av vetenskaplig granskning utan med politiska medel.

Genusvetenskap handlar liksom delar av kulturvetenskapen om tillvarons kontingenser, det vill säga sådant som är möjligt, men inte NÖDVÄNDIGT. Och kritikerna avslöjar sig därför som de verkliga relativisterna och det stora hotet mot demokratin eftersom de försvarar status quo. Kampen för jämställdhet, liksom Black Lifes Matter handlar inte om en önskan att omstörta samhället eller om att ge igen för århundraden av förtryck på grund av kön, hudfärg eller något annat. Med stöd i forskning hävdas bara mänskliga rättigheter för alla människor. Det är illa nog att strävan efter jämställdhet och jämlikhet motarbetas, men kampen om makten över kunskapen handlar också om klimatet. Där finns inga postmodernister att beskylla för relativism, men där sprids tvivel genom att peka på alternativa rön och förklaringar. Forskare som säger att vi måste agera nu för att rädda livet på jorden anklagas för alarmism och kritikerna pekar på vetenskapliga resultat som säger att det kanske inte är så. Och politiker, som inte behöver bry sig om vad forskningen säger, kan hänvisa till forskare som ger dem stöd för den politik de vill föra. Det faktum att en förkrossande majoritet av forskarna som studerar klimatet är överens om att vår moderna, västerländska livsstil utgör ett allvarligt hot mot livet på jorden avfärdas liksom genusforskare och kulturvetare som särintressen.

På ett sätt är det för mig som kunskapsintresserad forskare en spännande tid vi lever i, men just för att jag värnar och respekterar kunskapen är det samtidigt en bedrövlig och djupt oroande tid. Postmodernisterna värnade också kunskapen och pekade liksom klimatforskarna på risker. Försvararna av status quo, det vill säga människor med makt, som gynnas av att vår livsstil och allt vi vant oss vid att ta för givet inte förändras, använder alla till buds stående medel, både vetenskapliga resultat och makt, för att försvara sina politiska åsikter. Och detta görs inte i det dolda, varje dag i TV, på ledarsidor sprids lögner och halvsanningar, vinklingar och åsikter för att övertyga allmänheten om att alla genusforskare och de klimatforskare som säger att vi måste förändra vårt sätt att leva har fel och utgör en fara för samhället.

Vem är relativist och kunskapsresistent egentligen? 

I en allt mer specialiserad värld behövs breda kunskaper

I augusti kommer det ut en bok på svenska som fått mycket uppmärksamhet redan. Jag läste ut den igår och kan verkligen rekommendera den. Boken är skriven av David Epstein och den har givit mig hopp eftersom den hjälpt mig förstå, inte bara att (för det visste jag redan) utan även hur min rastlöshet och nyfikenhet på olika kunskapsområden (min oförmåga att fokusera på en enda sak) är en fördel, inte ett problem. 

På svenska har boken titeln: Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld och den presenteras på följande sätt på Bokus.

David Epstein tog en närmare titt på världens ledande idrottsprofiler, konstnärer, artister, uppfinnare och forskare. Hans upptäckt? Att generalisten inte specialisterna har de allra bästa förutsättningarna inom alla samhällets områden, särskilt de som är komplexa och oförutsägbara. Generalister finner ofta sin väg i livet senare och provar många olika intressen utan att fastna i fullt fokus på ett enda. De är mer kreativa, flexibla och förmår se kopplingar och sammanhang som specialisten sällan gör. 

Jag har alltid känt mig apart och misslyckad, trots att jag både för mig själv och andra har bevisat att jag kan och vet. Mina egenskaper och den jag är har gjort att jag ofta haft svårt att passa in och känna min riktigt hemma. Fast när jag ser på mig själv och min karriär med Epsteins glasögon inser jag att det faktiskt varit en fördel. Jag har ofta bytt miljö och samverkat med olika människor i olika miljöer och finner mig nästan alltid tillrätta och kan tillföra något till sammanhangen jag finns och verkar i. Och ju äldre jag blir och ju mer läser och lär desto bättre blir jag på att hitta och även komma till min rätt. Jag inser att jag är en generalist i en allt mer specialiserad värld och Epstein hjälper mig förstå poängen med det och visar hur det ofta kan vara en fördel.

Provocerande och övertygande argumenterar Bredd för att vi borde kultivera och upphöja ineffektiviteten. Att bli underkänd på ett prov är ett sätt att lära sig. De som prövar och ger upp tillräckligt många gånger uppnår ofta de riktigt framgångsrika karriärerna. De mest framgångsrika innovatörerna är alltid multidisciplinära genier snarare än ensidigt briljanta. När datorer och AI tar över allt mer av det riktigt avancerade tänkandet är det människor som förmår tänka brett som kommer att lyckas bäst.

Jag finner i boken en rad argument för den skola och det utbildningssystem jag så länge efterlyst. Boken stärker mig även i övertygelsen om att kultur, som är ett komplext och oförutsägbart område att studera, bäst förstås genom att närma sig den från olika håll. Jag har bytt både ämnen och lärosäten ett flertal gånger genom åren, och utifrån sett ser det ut som jag bara varit rastlös, men jag inser allt mer att det finns en tydlig röd tråd och att bredden jag skaffat mig inte bara är en fördel utan även en förutsättning för att förstå kultur.

Epstein skriver inte om bildning, men jag läser boken som ett försvarstal för bildningens betydelse i skolan och på universitetet. Vi lever i en allt mer specialiserad värld, men just därför måste vi människor skaffa oss en bred utbildning och aldrig slå oss till ro med det vi har eller fortsätta fördjupa oss på ett enda område. Ingen människa kan konkurrera med en dator och allt fler arbetsuppgifter tas över av algoritmer. Internet svämmar dessutom över av fakta och information som alla når på ett ögonblick. I en sådan värld blir förmågan att se mönster och kompetensen att flytta kunskap från ett område till ett annat viktigare än någonsin. Jag har länge varnat för akademiskt tunnelseende, riskerna med förlorad överblick och faran med det Babels torn som dagens specialiserade, effektiviserade och kvalitetssäkrade akademi håller på att utvecklas till. 

Nu har jag äntligen en klok bok som bygger på forskning och erfarenhet som visar att New Public Management är en återvändsgränd och att bredd, bildning, grundforskning, rastlöshet, nyfikenhet och tid att tänka tankar till slut är viktigare än någonsin för mänskligheten. Ska vi kunna möta framtidens utmaningar är det inte fler specialister vi behöver, även om dessa också är viktiga, utan fler generalister och samarbeten över ämnesgränser och mellan människor med olika intressen, kunskaper, kompetenser och erfarenheter.

Att läsa och bli läst kritiskt

Man kan läsa texter på väldigt många olika sätt, både sina egna och andras. Just nu sitter jag med ett bokmanus som jag känner mig allt mer säker på att det börjar bli färdigt. Men helt säker kan jag inte vara. Därför läser jag extra noga, inte bara språket utan även innehållet och dispositionen. Jag är kritisk mot allt och drar mig inte för att ändra och flytta om i texten. Bitvis blir det en hel del ändringar och vissa passager styrks, och så lägger jag till. Så där har jag gjort flera gånger tidigare, men nu känns det på allvar som texten faktiskt håller för min kritiska läsning. Planen är att lämna manus till ett erkänt förlag någon gång under hösten och jag vet att texten behöver gås igenom minst två gånger till. Nu går jag igenom manuset metodiskt framför skärmen, och när jag är färdig med denna vändan behöver jag läsa texten på papper en sista gång för att förvissa mig om att den verkligen lever upp till mina egna krav. Och efter att eventuella ändringar förts in behövs allt korrekturläsas ordentligt. 

Så kritiskt som jag läser mina egna texter läser jag inte andras, inte ens om de ber mig läsa KRITISKT. Jag är hänsynslös mot mina egna ord och tankar. Inte här på bloggen, men när jag skriver böcker. Boken jag jobbar med nu och har jobbat med i många år har ingen deadline. Där har jag bestämt mig för att inte lämna manuset ifrån mig innan jag är nöjd på allvar. Läroboksmanuset jag arbetar med parallellt har en deadline i i början av september så där måste jag vid någon punkt bestämma mig för att först diskpositionen och sedan innehållet är bra nog, men språket vet jag av erfarenhet att man aldrig blir helt färdig med. Därför försöker jag alltid vara så noga som möjligt när jag skriver, och det gäller här på bloggen också även om jag inte korrekturläser texten innan jag trycker på publicera. 

Man kan bara utvecklas som skribent genom att läsa kritiskt och genom att låta sig läsas kritiskt. Kan eller vill man inte öppna upp sig för andras kritik, både välvilliga läsares och illvilligas, går det inte att lära sig skriva texter som faktiskt fungerar. Vill man bli läst måste man acceptera spelreglerna. Även om man tar kritiken man får på det man skriver personligt och trots att man kan bli sårad av det som sägs måste man bita ihop och göra sig medveten om att det är TEXTEN som kritiseras, inte den som skriver. För mig som dyslektiker tvingades jag tidigt i livet lära mig hantera kritik, och jag är tacksam för att jag inte fick någon diagnos utan behandlades som alla andra. På 1970-talet fick man gå på klinik, men undervisningen var i princip den samma för alla. Visst kände jag mig utpekad och självklart var det jobbigt att ständigt få höra att jag inte kunde stava, men det gjorde också att jag insåg att enda sättet att lära sig var att kämpa. Och det gjorde jag. Kritiken jag fick lärde jag mig lyssna konstruktivt på. Det var texten som kritiserades, inte jag. Sakta lärde jag mig och med åren upptäckte jag allt fler tekniker och verktyg. När jag lärde mig att jag processar text med öronen, att jag lyssnar både på det jag skriver och det jag läser, var det ett genombrott. Och när ordbehandlaren kom, i samband med att jag skrev min C-uppsats, var det förlösande. Vetskapen om att orden jag satte på pränt kontrollerades automatiskt fick mig att slappna av och det hjälpte mig bygga upp självförtroendet. Och sedan dess har jag varit en skrivande människa, vilket jag är enormt tacksam för. Utan öppenheten för kritik hade det dock aldrig blivit så.

När jag läser studenters texter läser jag idag alltid välvilligt. I början av min lärargärning läste jag studenternas texter på samma sätt som jag läste mina egna, och det fungerade inte alls. Det var så jag upptäckte hur personligt man kan ta kritisk, även om den riktas mot texter. Författaren och hens ord och tankar är en och samma och det är svårt att lära sig förstå det. Och man måste lära sig ta kritik om man verkligen vill lära och utvecklas, men det är tyvärr inte min uppgift som lärare. Ingen uppskattar att jag är helt ärlig när jag läser -- varken arbetsledningen eller studenterna. Det oroar mig eftersom det på sikt riskerar att urholka den högre utbildningen. Jag skriver dock om vikten av att både kunna ge och ta emot kritik i mina läroböcker, annars skulle jag inte kunna se mig själv i ögonen. Ibland när jag är opponent känner jag mig som en svikare när jag säger att något är bra, trots att det bara hjälpligt fungerar. Men jag vet att det bara slår tillbaka på mig själv om jag säger vad jag faktiskt anser. Språk är oerhört viktigt och eftersom jag är dyslektiker har det blivit ännu viktigare för just mig.

Kritiken och den kritiska läsningen handlar om olika saker. Den kan bygga på textens innehåll och upplägg, och den kan fokusera på språket och stavningen. Som lärare är jag tacksam för att tiden idag inte räcker för att korrekturläsa studenternas texter, men samtidigt känns det som ett svek eftersom en dålig text är just dålig. Förstår man inte vad som krävs av en för att bli läst och faktiskt gör vad som måste göras kommer man inte att bli läst. Fungerar inte språket i det e-mail man sänder för att presentera sig eller om det personliga brevet i ansökan är illa skrivet och inte korrekturläst hamnar det oundvikligen i papperskorgen och man får inte ens reda på varför. Därför är jag tacksam för mina ibland skoningslösa lärare som var brutalt ärliga. Vill man få beröm för det man skriver MÅSTE man arbeta med texten och det handlar aldrig om hur många timmar man lagt ner, det handlar uteslutande om vad som faktiskt fungerar. Det låter kanske hårt, men det är så det fungerar.

Ovillig kritik ska man inte behöva utsättas för, men skriver man på nätet är det idag tyvärr oundvikligt. Kan man lära sig ta den och hantera även sådan kritik är det dock ingen nackdel. Man måste aldrig göra som den som kritiserar ens text säger, om det inte är en radaktör på ett bokförlag som säger vad man måste göra för att boken ska ges ut. När man får tillbaka texten från någon som läst kan man alltid säga tack för synpunkterna och för att du tog dig tid. Oavsett hur kritikern har läst har man en skyldighet att visa tacksamhet eftersom det tar tid och är mödosamt att läsa texter kritiskt. Och är kritiken välvillig är man korkad om man bortser från den. Den enda kritik man möjligen kan bortse från är den som handlar om att läsaren anser att man borde skriva som hen eller i enlighet med något slags manual. Alla texter är mer eller mindre personliga och samma sak kan uttryckas på väldigt många olika sätt. Det måste man förstå och göra sig medveten om. Det är därför det är så roligt och spännande att skriva och därför blir man heller inte fullärd, alla författare och alla texter kan alltid bli bättre. Det är hur enkelt som helst att säga att texten man läst är bra, men för den som skrivit och arbetar med texten är det en meningslös kommentar.

När texten är färdig kommer saken i ett helt annat läge. Då får man hålla inne med kritiken om man inte finner något allvarligt problem. Fast det ska man inte behöva göra om man själv läst sin text kritiskt och om man utsatt texten för andras kritiska läsning och verkligen lyssnat på kritiken.

Bildning, ett bibliotek

Bildning är ett ständigt växande bibliotek att hämta inspiration från, och dra lärdom av. Böckerna man läst finns med en och påverkar ens tänkande även efter att man glömt att man läst dem. Bildning är det sättet närmast motsatsen till Internet och Google, som bara finner det man söker. Google ger en svar på specifika frågor, medan bildning ger en förståelse för tillvarons komplexitet. Ju mer man läser och ju fler olika böcker man läser (men även filmer man ser och poddar man lyssnar på) desto bredare kunskapsbas får man, vilket gör att man blir bättre på att inse hur lite man vet och hur svårt det är att säga något säkert om livet, samhället och framtiden.

Jag köper böcker hela tiden, och läser så mycket jag hinner. Men det är lättare att köpa än att läsa så högen med olästa böcker växer snabbare än högen med lästa böcker. Det är nu inget jätteproblem eftersom det samtidigt är en sorteringsmekanism. Och ibland, som här idag på morgonen, finner jag en referens i en bok till en av böcker jag köpt men inte läst (än), och jag kan då börja läsa den omgående. Jag vet aldrig vilka böcker som i framtiden visar sig vara mest relevanta, och det är också något som förändras över tid. Bildning är som att gräva guld och högen med böcker är som gruset i flodbädden som måste vaskas för att guldkornen ska kunna plockas fram. 

Alla har sitt eget bibliotek och samhällets bildningsnivå bestäms av bredden, djupet och mångfalden av medborgarnas samlade tillgång till olika texter som kan ställas mot varandra för att belysa frågorna från olika håll. Det är inte fler och mer specialiserade experter vi behöver utan fler medborgare som läser fler böcker oftare och samtalar mer med varandra. Jakten på pengar och begäret efter vinster får oss att tänka och agera precis tvärtom. Ett fåtal allt mer specialiserade experter får allt oftare mötas i debatter där vinnaren anses vara den som har rätt. Och sökandet efter kunskap blir allt mer målinriktat och effektivt, liksom skolan där man idag måste bestämma sig tidigt för vad man ska göra resten av livet och sedan satsa allt på det kortet. Det är förödande för både individerna och samhället.

Få saker är så vilsamma som att ströva planlöst i ett bibliotek och svepa med blicken över bokryggarna. På det sättet upptäcker man både nya böcker och sådana man glömt att man läst eller i alla fall kände till. Biblioteket i sig består av mångfald men det gör även böckerna som alltid hänvisar till eller bygger på andra böcker som bygger på andra böcker i oändlighet.

Vägen till kunskap är en omväg och den som rör sig genom ett bibliotek kommer att lära sig mer än den som googlar sig fram till ett korrekt svar. Den bästa vägen från okunskap till insikt är inte den rakaset och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte snabba svar man behöver utan breda kunskaper och tid för eftertanke. Bildning ser ut som en kostnad men det är en investering som blir mer och mer värdefull ju mer tid och pengar man lägger ner i projektet, och det gäller både för individer och samhällen.

Dagens bild: Med informerat ointresse, mot klimatet

Om vi söker tecken på att klimatet inte förändras och letar bevis för att vårt sätt att leva inte påverkar livet på jorden agerar vi som familjen på bilden. Vi väljer att inte se det oundvikliga och väntar tills vattnet når oss upp till näsan innan vi ger upp vår övertygelse om att det går att äta kakan samtidigt som man har den kvar. Vissa, företrädesvis medelålders män, hånar Greta Thunberg när hon vädjar till oss att lyssna på forskarna. Trots att stödet för tanken om att vi går mot en annalkande katastrof är massivt fortsätter det stora flertalet som om ingenting har hänt.

Bild: Ajan

Det som händer med en när man väljer förnekelsens väg är att man fördummar både sig själv och samhället man lever i. Det syns inte på utsidan vilka tankar och förmågor som döljs på insidan, men med ledning av vad man gör och säger kan man bilda sig en uppfattning om en människas kunskaper och förmågor. Påfallande många går runt i samhället och gör sin röst hörd på sätt som visar att de väljer att leva med skygglappar för att slippa se konsekvenserna av sitt eget handlande.

Det går inte, är ett vanligt ord, uttryck och inställning till allt som är svårt eller inbegriper radikal förändring av det invanda, men det är inget legitimt skäl att inte försöka göra det som borde gjorts för länge sedan för att förhindra att jordens klimat når de tipping points som forskarna är överens om kan förändra ALLT på kort tid. Det är ett högt spel som företrädare för populistiska partier spelar med allas våra liv när de lockar väljare på en politik som bygger på förnekelse av klimatet och kritik mot forskningen. Den som säger att det inte går, säger egentligen att hen inte vill eller orkar. Och den som kritiserar politiska parter som lovar att göra det som livet på jorden behöver och istället lägger sin röst på partier som lovar det man vill höra, tänker kortsiktigt och riskerar att skjuta nödvändiga kostnader på framtiden. 

Vi har alla ett GEMENSAMT ansvar för det som alla delar och är ömsesidigt beroende av. Det går inte att tvinga någon att öppna ögonen och ta till sig kunskap eller rösta på det ena eller andra partiet. Det är så demokrati fungerar och behandlar vi inte demokratin med tillbörlig respekt kommer den att utarmas och försvinna, och då är det försent att säga: vänta lite, jag har ångrat mig. Det är nu framtiden avgörs! Om inte du och jag orkar eller vill ta ansvar genom att ta till oss kunskap och gör vad vi kan kommer någon annan att agera, men det finns inga garantier för att hen gör det med allas vårt gemensamma bästa i åtanke. 

Vad har vi att förlora på att försöka? Det värsta som kan hända är att vi bygger ett bättre och mer hållbart samhälle i "onödan".

Vad händer när kunskap flyttas från människor till system?

I vården talas det om att man ska ersätta mänskliga vårdare med maskiner, vilket är ett tecken i tiden och en varningssignal. Förändringen börjar hos de svagaste, hos de vi bryr oss minst om. Där är kraven på besparingar hårdast. Värdighet och medmänsklighet väger lätt i jämförelse med den vinst man kan göra genom att avskeda personal och låta maskiner hålla våra gamla och sjuka vid liv. När maskiner väl blivit vardag finns ingen väg tillbaka, när vi vant oss vid att äldre kan vårdas utan mänsklig inblandning är steget inte långt till att ersätta lärarna i skolan med datorer. Gränsen förskjuts hela tiden.

Så länge inte jag ersätts med en maskin, en manual eller en algoritm finns ingen anledning till oro, eller? Övertygelsen om att samhällets kostnader hela tiden måste sänkas är en idé som likt ett virus sprider sig, som smittar tänkandet och förändrar synen på vad som är ett önskvärt och värdigt samhälle. När ekonomin överordnas alla andra värden påverkas även kunskapen. Vi ser det tydligt hos klimatförnekare som väljer att inte se tecknen som hopar sig, allt för att slippa tänka om och göra rätt.

Att flytta kunskap från människor till system, vilket är första steget mot att låta maskiner ta över, är möjligen ekonomiskt rationellt, men emotionellt och intellektuellt är det helt förkastligt. Evidens räcker det aldrig som underlag för kloka beslut (eftersom evidensen tillhör historien och besluten handlar om framtiden), det krävs alltid erfarenhet för att klara av viktiga uppgifter. Att okritiskt följa kartan eller manualen, utan hänsyn tagen till det unika sammanhang där problemet uppstår, är förenat med risker. 

Den som berövats sitt människovärde har bara ett ekonomiskt värde att hänvisa till i sin kamp för överlevnad. Accepterar vi utvecklingen, väljer vi ekonomin före människorna, är vi snart alla förlorare. Samhället, kunskapen och det som händer mellan människor sker av människor och för människor. Det som är ekonomiskt rationellt är inte nödvändigtvis klokt eller önskvärt. Tänk efter, vill du verkligen leva i ett samhälle och en kultur där det anses legitimt att säga: Jag följde bara order? Än kan utvecklingen fortfarande vändas, men det tar tar tid att förändra grundläggande värderingar så ju längre vi väntar med att tänka efter, desto svårare blir det att bryta mönstret. Och för varje dag som går tas beslut som sakta men obönhörligen flyttar oss och vårt samhälle i en allt mer omänsklig och iskallt rationell riktning där människor ses som en kostnad och det mänskliga betraktas som ett problem.

Låt oss göra 1984 till fiktion igen!

Karl Popper och den sociala ingenjörskonstens omöjlighet

Filosofen Karl Popper är högerns älsklingsfilosof, men kanske har man inte läst honom tillräckligt noga? Det vore i så fall inte första gången en hänvisning till ett känt namn används för att motivera en övertygelse. Jag här tänker närmast på oppositionens kritik mot regeringens coronastrategi, som faktiskt är kompatibel med Poppers tänkande. Man kan inte både hänvisa till Popper för att motivera sin egen politik och samtidigt kritisera regeringen för att den utgår från samma filosofi när den utarbetar sin strategi. Ändå är det just så som oppositionen, som vill avreglera snart sagt allt, agerar när man kräver att Sverige ska byta till en mer strikt reglerad strategi.

Popper skakades liksom många andra av fascismens framväxt och skrev boken Det öppna samhället och dess fiender som ett försök att hindra att det händer igen. Fascismen bygger på enhet och kontroll, och Popper förespråkar följaktligen frihet och öppenhet. Han gör det dock inte som ett självändamål, inte för att han tror på eller menar att frihet i sig löser alla problem, vilket många (dåligt pålästa) högerdebattörer verkar tro. Ingen tvingade människor i Tyskland att rösta på nazisterna och politiska partier valde att samarbeta med dem för att hindra vänstern att få makt och inflytande. Popper var alltså antifacist, vilket är ett rött skynke för många av dagens högerpopulister.

Oppositionsindignationen som luftas i TV och debattartiklar samt på sociala nätverk bygger på att regeringen borde göra mer, alltså precis vad högern INTE vill när man faktiskt talar om sin egen politik. Regeringens strategi finner stöd hos Popper, medan högerns indignation och samarbete med SD är precis vad Popper varnar för. 

När jag letade efter något annat hittade jag detta citat, i boken Historicismens elände (Popper 2002, 90) som får illustrera tanken och som visar att Sveriges coronastrategi faktiskt finner stöd hos den filosof som tydligast kritiserat den sociala ingenjörskonsten och politikers försök att styra samhällsutvecklingen i en viss riktning.

För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem.

Detta är exakt vad Regeringen och FHM gjort, det är just detta som strategin bygger på. Försök och misstag, utvärdering och omvärdering. Och detta kritiserar högern som vanligen hänvisar till Popper för att ge trovärdighet för sin egen politik. 

Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser.

Dagens kunskapsförnekande politiker har gjort denna mänskliga svaghet till en dygd och försöker vinna väljare på den genom att agera både mot bättre vetande och mot sina egna principer för att nå makt, vilket är ett sätt att tänka och agera som Popper varnar för eftersom det banar väg för totalitära samhällen. 

Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.

Exakt så agerar regeringen, och just så borde alla politiker agera om man vill värna det öppna samhället. Att dagens höger i Sverige väljer att INTE agera så utan istället kräva mer av social ingenjörskonst genom att kräva hårdare straff, stängda gränser och mer pengar till företagen borde få varningsklockorna att ringa hos alla konsekvenstänkande människor.

Vetenskaplig metod inom politiken innebär att den stora konsten att övertyga oss själva om att vi inte begått några misstag, att ignorera dem, att dölja dem och att ge andra skulden för dem, ersätts med den större konsten att erkänna ansvaret för dem, att försöka dar lärdom av dem och att tillämpa denna kunskap så att vi kan undvika dem i framtiden. 

Sveriges coronastrategi har från början byggt på vetenskaplig kunskap och aktuell information, och den har förändrats och anpassats efter utfallet. Det har begåtts misstag, men det är oundvikligt och man har LÄRT av dessa. Att högern kritiserar regeringen för detta samtidigt som man håller fast vid favoritfilosofen Popper visar hur man ser på kunskap och studier; som strategi för att övertyga snarare än som verktyg för att bygga ett öppet och demokratiskt samhälle. 

Hållbarhet: Lättare sagt än gjort

Idag ska jag tala om ämnet hållbarhet för personalen på vår institution, hemifrån och via Zoom. Det blir årets sista officiella åtagande. Tentorna är rättade, betygen inrapporterade och det är bara småsaker kvar att ta tag i. Och några dagars obrutet skrivande. Sen så, är det dags att njuta av semester och ledighet. Eftersom möjligheten till resande är begränsat kommer det nog bli en del skrivande under ledigheten, delvis om sakerna som jag skriver om här. Gränsen mellan mitt arbete och det jag ändå gör på fritiden är flytande.

Jag har fått fria händer att utforma det jag ska säga efter eget huvud, och det känns bra. Hållbarhet är en typ av problem som engagerar mig. Det är en fråga vars svar är öppet, vilket triggar igång mitt intellekt. Kunskap och kultur är liknande frågor som jag menar behöver angripas på samma sätt för att förståelse och önskad effekt ska kunna uppnås. Tyvärr går detta sätt att tänka ganska mycket på tvärs mot hur man brukar tänka, och en del av problemet med hållbarhet är att det är enkelt att sätta upp mål och ta fram riktlinjer, skapa strategier och skriva under avtal. Hållbarhet är en kontraintuitiv utmaning och det måste man först acceptera sedan förstå, annars leder arbetet som utförs inte till HÅLLBARHET.

För att arbetet som utförs för att uppnå hållbarhet ska leda till önskat resultat måste man inse, dels att problemet är komplext, dels att komplex inte är en synonym till komplicerad. Hållbarhet är inte ett problem som kan brytas ner i delproblem som löses för sig. Enda sättet att lösa det är att skaffa sig perspektiv, vara ödmjuk och utrusta sig med tålamod. Liksom kunskapen om skogen inte finns i de enskilda träden utan i dynamiken som uppstår i helheten, måste man gripa sig an problemet med hållbarhet genom att fokusera mer på samspelet mellan delarna än på helheten.

Jag har den stora äran att få undervisa på en kurs om hållbarhet, som alla som läser till ingenjör på högskolan där jag arbetar måste läsa. Det är ingen stor kurs, bara 3 hp, men den ger studenterna en introduktion till ämnet och visar på komplexiteten som uppstår när begreppets olika delar förs samman till en dynamisk helhet. Kursen behandlar ekologi/klimat, ekonomi och sociala aspekter av hållbarhet. För att samhället ska bli hållbart måste det råda någorlunda balans mellan delaspekterna. Demokrati är en viktig aspekt, liksom att det finns ett juridiskt system som fungerar. Ekonomin måste fungera, men det går inte att enbart ta ekonomiska hänsyn. Hållbarhet är en balansgång. Kompetensen som behövs för att hantera problemet vill jag likna vid förmågan att orientera i oländig terräng. Förståelse för komplexitet och förmåga att hantera dynamik som uppstår i möten mellan delaspekterna är viktigare än fakta och kunskap. Det är viktigare att avlära och tänka nytt än att följa planer och luta sig mot fakta. Hållbarhet handlar inte om antingen eller, utan om att förstå och hantera både och. Fångarnas dilemma är ett bra exempel att tänka med.

En del av problemet är att OHÅLLBARHET i väldigt många fall är norm och att det som är hållbart lyfts fram som ett positivt önskvärt undantag. Så länge ekologiskt och rättvisemärkt inte är utgångspunkten, det normala och självklara, är samhället ohållbart. Det är lätt att haka upp sig och fokusera på symboliska handlingar som sopsortering eller att man tar tåget istället för flyget, men inte vårt sätt att TÄNKA förändras kan inte vårt sätt att handla förändras.

Ett annat viktigt hinder för hållbarhet som är lika viktigt att vara medveten om är vilka ekonomiska krafter man har att göra med. Många multinationella företag har mer makt och inflytande över beslut som tas än de flesta regeringar. Det är förfärande lätt för den som vill att motarbeta samhällets strävan efter hållbarhet att kasta grus i maskineriet. Dokumentären Kampanjen mot klimatet manar till eftertanke. Det finns en hel industri som inget annat gör än producerar tvivel, vilket visar på behov av förståelse för kritiskt tänkande och bildning, vilket jag återkommer till. Hållbarhet är en fråga som verkligen hör hemma på högskolan, men det är avgörande att den behandlas på ett akademiskt sätt och inte som en lista med fakta som ska tentas av eller som enstaka moment i våra utbildningar.

Förutom kultur är jag intresserad av kunskapsteori samt kognitions- och neurovetenskap. Förstår man inte vad kunskap är och hur den mänskliga hjärnan fungerar blir det svårt att arbeta med komplexa, kontraintuitiva frågor som hållbarhet. Vi människor har en fallenhet att tänka i binära oppositioner, vilket ställer till det. Bra dåligt, rätt/fel, smart/korkad, vän/fiende, och så vidare. Hur förhåller sig Sveriges utsläpp till andra länders? Vem är bäst? Vi behöver tänka mycket mer inkluderande. Det kommer inte an på vad enskilda läser gör eller låter bli, utan vad alla gör, sammantaget. Talet om hållbarhet handlar dessutom ofta om in- och utsidor, men jorden är den enda plats i hela universum där människor kan leva som människor och vi har alla ett gemensamt ansvar för planeten och dess förutsättningar för liv. Problem kan export från ett land till ett annat, och expertis och idéer kan importeras, men det är i det stora hela ett nollsummespel som inte har något med frågan om hållbarhet att göra. Det ser ut som en lösning, men löser ingenting.

Vi människor har en besvärande fallenhet för enkla lösningar, eftersom vi är bekväma. Det är en egenskap som tjänat oss väl i evolutionen, men det är också förenat med risker. Thomas Midgley Jr är ett varnande exempel. Han dog som en hjälte eftersom han löst två stora problem: Dels upptäckte han att freon var ett utmärkt kylmedium och perfekt drivgas i sprayburkar, dels att bilmotorer gick smidigare om man blandade bly i bensinen. Han är en påminnelse om vikten av försiktighetsprinciper och att tidsperspektivet måste dras ut ordentligt. Det finns INGA genvägar till hållbarhet.

Trots att vi vet att framtiden alltid är mer eller mindre öppen och att svarta svanar inte är undantaget utan regeln satsar vi allt mer tid och resurser för att målstyra eller kontrollera organiseringen av samhället. New Public Management är en förförande tanke, en djupt mänsklig dröm. Det är dock inte så kultur fungerar; kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. På pappret och i teorin fungerar det, men inte i praktiken. Drömmen om evighetsmaskinen är levande i olika varianter, trots att det är en tanke som strider mot naturlagarna, just för att OM det fungerade vore det fantastiskt. Samhället kan aldrig bli hållbart genom att sätta upp mål, som bryts ner i delmål. Titta vad som hände när man äntligen rodde Parisavtalet i hamn. Alla pustade ut och tänkte att nu är frågan löst, nu behöver vi bara vänta. Och sen kom Trump, Erdogan och Orban. Kina har högt ställda mål och eftersom det är en diktatur kan man driva igenom dessa, men till med sociala konsekvenser? Corona, som delvis är en konsekvens av bristande hållbarhet, är en påminnelse om att planer bara fungerar i teorin, och när de INTE behövs. Här under våren har samhället hållits uppe genom individuellt ansvar och den kompetens som människor faktiskt har; inte med hjälp av rutiner och manualer. Det den viktigaste lärdomen vi kan dra, för nuvarande pandemi är förhållandevis mild och det handlar inte om utan när den riktigt stora smittan drabbar oss.

Virus och bakterier är försvinnande små och de fanns här på jorden långt innan oss människor. De kontrollerar oss och vi måste lära oss leva med dem. Antibiotika är en fantastisk uppfinning, men eftersom vi använder medicinen ovarsamt, bland annat i den industriella produktionen av kött, eftersom människor efterfrågar det, blir allt fler bakterier resistenta. Det spelar roll vad vi människor önskar oss och strävar efter att få. Lågprisflyg, "billigt" kött och nya kläder belastar klimatet och så länge vi inte förändrar vår inställning till dessa saker spelar det ingen roll att vi sopsorterar eller köper ekologiskt kaffe och obesprutade bananer. Allt och alla hänger ihop. Även efterfrågan på politiker som lovar att ge oss vad vi önskar är ohållbart. Trump och andra populister förnekar kunskapen och talar om känslornas betydelse av en anledning, och det är INTE av omsorg för miljön eller människor i nöd.

Jag tycker om att tänka i liknelser, och här kommer en. Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att här finns massor att lära. Homeostas är organismens strävan efter jämvikt. En liknande tankefigur är Gaia-hypotesen som formulerades av James Lovelock på 1960-talet och som även Bruno Latour skriver om i sin senaste bok.

Homeostas handlar om strävan efter stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Därför leder tanken om målstyrning och kvalitetssäkring fel. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov blödande magsår. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer.

Alla hållbara samhällen behöver bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Olika aktörer bidrar med olika saker, men bara genom att samverka kan arbetet leda till hållbarhet. Forskningens uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politiker sätter ord på och stråvar efter att uppnå samhällets visioner (inte det egna partiets mål eller strävan efter makt). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Demokratin är en förutsättning för att det ska fungera och medborgarna måste förstå och respektera detta. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället (det vill säga alla vi tillsammans) ser till att homeostasen upprätthålls. Idag tänker och agerar vi närmast tvärtom, vi sätter upp djärva mål och sedan använder vi våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera finns på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det. Men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden; alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatad verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre av arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för livet på jorden. 

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända sådana utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ... eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara.

Med ett annat sätt att se på kunskap och hållbarhet skulle försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten oundvikligen behöva försiggå av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde, resultat och vinst kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna konkurrensfördelar gentemot andra, i det korta loppet, utan om livet på jordens överlevnad. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. 

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vård, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och forskning. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inte en process man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, och jag menar att samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering.

Hållbarhet handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga. Om hållbarhet ska införas i utbildningar får det INTE bli ett lärandemål. Hållbarhet är liksom bildning inte ett mål utan ett föränderligt tillstånd. Hållbarhet är liksom bildning något gemensamt, någon man både delar och är del av = ett mellanrum. Mångfald, som är en social aspekt av hållbarhet, är ett dynamiskt tillstånd som kräver intellektuell kapacitet för att kunna hanteras, det är inte ett mål utan ett medel för hållbarhet. Politiska partier som driver opinion för övertygelsen om att mångfald är ett problem som ska elimineras genom att stoppa invandringen är föga förvånade samma partier som förnekar kunskap och talar om att det är känslan som räknas. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, både i samhället och den högre utbildningen; ett slags barometer på graden av hållbarhet. 

Vägen till kunskap är en omväg och högre utbildning blir akademisk och intellektuell först när den präglas av överflöd och mångfald, eftersom det är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexitet; därför är det ohållbart att försöka effektivisera och skynda på lärande. Det är inte fler och mer specialiserade experter som behövs för att göra samhället hållbart, utan djupare, bredare och mer spridda kunskaper i hela samhället.

Jag inser att denna bloggpost även fungerar som motiv för mitt arbete med mellanrummens filosofi, vilket jag från och med nu kommer att fokusera på.

Allt färre vill något

Samhällen växer fram som ett resultat av människors önskningar och handlingar. Så vad vill vi idag? Kritisera och klaga, verkar det som. Fokusera på flisorna i andras ögon för att slippa hantera bjälken i det egna. Få vill kämpa för något eget, och det är kanske inte så konstigt för den som har en dröm idag måste räkna med att utsättas för hänsynslös kritik. Logiken som styr sociala nätverk och plockar fram det sämsta hos oss människor spiller över på samhället och ger plats för oresonliga missnöjespartier som för fram samma lösning på alla problem och en hö-hö-höger som helt saknar moralisk kompass. Medierna orkar inte granska regeringens arbete på djupet och seriöst, man sprider istället oppositionsindignation. Och Public Service arrangerar ändlösa debatter med Mats Knutsson som enväldig domare. Ingen får tala till punkt och den som skriker högst vinner.

Det är så outsägligt torftigt och beklämmande att alla kompetenta människor som sliter i vården, skolan och på myndigheterna för att samhället ska fungera så totalt ignoreras; i alla fall så länge de sköter sina arbeten. Blir det fel exploderar det och enskilda hängs ut. Och den risken ökar för varje år som går eftersom inga offentliga verksamheter får full kompensation för kostnadsökningarna. Alla förväntas effektivisera, vilket gör att alla går på knäna. Hör under pandemin "belönades" personalen i vården med en applåd offentligt samtidigt som man internt informerade om att det nog inte blir någon semester i sommar.

Black Lifes Matter är en kollektiv rörelse för ett jämlikt samhälle och #MeToo var på samma sätt en rörelse för ett jämställt samhälle. Greta Thunberg strejkar fortfarande för klimatet, även om den rörelsen inte uppmärksammas här under pandemin. Tusentals människor går samman och visar solidaritet och missnöje med förtryckande strukturer. Man gör vad man kan för att visa att man finns och rikta uppmärksamhet mot förhållandena man lever under. Det skulle kunna leda till en varaktig förändring och bli startpunkten på arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle, men så kan det bara bli om majoriteten accepterar att det finns strukturer och att allt inte handlar om vem jag är och vad jag gör. Bara den som inte missgynnas kan säga att det bara är att rycka upp sig och att det alltid kommer an på en själv.

Ingen människa eller rörelse är perfekt, det finns alltid saker som går att kritisera. Men väljer man att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos motståndarna och medmänniskorna visar man i ord och handling att man inte bryr sig om någon annan än sig själv och sina vänner, och det är inte så man bygger ett fungerande samhälle.

Yttrandefrihet kräver respekt

Rätten att uttrycka sig och öppet dela sina åsikter i samhället är en av demokratins allra viktigaste principer. Det påstås ibland och från vissa håll att den rätten är hotad, att det finns en smal korridor av åsikter som man måste hålla sig inom. Men det är att blanda ihop korten. Rätten att fritt uttrycka sina åsikter handlar om just det, och den gäller alla, även den som är kritisk mot det som påstås. Yttrandefriheten handlar om att alla får yttra sig. Alla har också rätt att ignorera. Och ingen kan kräva tillgång till alla kanaler. Det är ingen rättighet att få sina insändare publicerade i tidningen och vill man demonstrera måste man söka tillstånd och hålla sig till gällande ordningsregler. Att bli av med sitt jobb för att man hyser åsikter som inte är förenliga med företaget man arbetar på är inte censur.

Yttrandefriheten kräver respekt och förståelse för komplexiteten som uppstår i ett demokratiskt samhälle där olika fri- och rättigheter balanseras mot varandra. Att hela tiden tänja på gränserna för vad man kan säga inom lagens ramar, alltså att konsekvent och hänsynslöst utnyttja yttrandefriheten, är cyniskt och hotar demokratin på sikt. Bara för att man kan och får betyder inte att man bör.

Jag vill leva i ett anständigt samhälle där människor respekterar både varandra och det gemensamma. Lagarna, den demokratiska ordningen och öppenheten hotas om ingen lägger band på sig och noga tänker efter innan man utnyttjar rätten att uttrycka sina åsikter. Måste det sägas nu, i detta sammanhang och av mig? Ofta är det viktigare att hålla inne med åsikter. Den typen av kompromisser bygger hållbara samhällen. Provokationer kan vara ett viktigt verktyg för att uppnå förändring, men människor som lever på att provocera och alltid intar motsatt ståndpunkt värnar bara sitt eget varumärke inte det allmännas bästa. Det är skillnad mellan att kämpa för det man verkligen tror på och kan argumentera för är bra, inte bara för en själv utan för samhället, demokratin och den långsiktiga hållbarheten och att alltid vara i opposition för sakens skull. Ska yttrandefriheten fungera måste man också lyssna, inte bara tala. 

När USAs president hävdar att han censureras är det ett tecken på bristande kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande, samhällsbyggande principer. Lika problematiskt är den när inflytelserika debattörer med tusentals följare på sociala nätverksplattformar ylar om att deras rättighet att yttra kontroversiella och nedsättande åsikter är hotad. Yttrandefriheten infördes inte för att skydda makten eller de som är privilegierade, tvärtom! Yttrandefriheten är de underordnades vapen i kampen för mänskliga rättigheter. Och även om lagen garanterar individens rätt att uttrycka sina åsikter handlar den ytterst om att värna demokratin. 

Dagens bild: There is power in a union!

För några år sedan stod jag på gräset i Slottskogen, en solig eftermiddag under Way Out West och lyssnade på Billy Bragg som sjöng "There is power in a union". Det var samma år som Pussy Riot fängslats i Ryssland och han talade om yttrandefrihet, solidaritet och kampen för mänskliga rättigheter. Mellan nu och då har #MeToo dykt upp underifrån och synen på vad män kan och får säga och göra har förändrats, vilket till exempel Jean Claude Arnaud och Paolo Roberto fått erfara. Och just i dessa dagar växer stödet för Black-Lifes-Matter-rörelsen. Bragg skrev sin låt under Thatchereans brutala nedskärningar och även om arbetarrörelsen inte vann där och då finns det trots allt tecken på att makten som många små tillsammans förfogar över kan förändra samhället.

Bild: Ajan

Ingen kan veta, men jag vill tro eller hoppas i alla fall att tiden kommit ikapp nyliberalismens allt hårdare krav på effektivitet och vinst, vilket lett till allt aggressivare avregleringar och en hårdare ton i samhället. Och att allt fler inser vilka konsekvenser det sättet att tänka och organisera samhällen får. Donald Trump har under sina snart fyra år vid makten kört världens mäktigaste land i botten, och det blir allt svårare att försvara den politik som Reagan och Thatcher med stöd från Milton Friedman införde. Avregleringarna motiverades med att företagens och de rikas välstånd skulle sippra ner genom samhället och komma alla till del, vilket fortfarande återstår att bevisa. #MeeToo och BLM är tecken på och konsekvenser av att löftena om frihet och välstånd för alla inte infriats. Jag ser de båda rörelserna som tecken på människornas längtan efter anständighet och medmänsklighet, och tror att pandemin kanske bidragit till att sätta massan i rörelse. 

Martin Luther King hade en dröm, och den handlade om att folket skulle resa sig och inse att ingen makthavare i världen kan stoppa kraften i rörelser som kommer underifrån. Kina försöker hindra medborgarna i Hong Kong att värna sina fri-och rättigheter, och där ser det fortfarande ut som om polisen och militären vinner; men BLM-rörelsen som fortfarande står och väger inger hopp. Det finns risker med grupptänkande och en allt för långt driven kollektivism är potentiellt lika problematisk som hänsynslös nyliberalism. Ingen människa är en ö och ensam är inte stark! Människa är ett kollektiv; en komplex helhet. Även när individer är ensamma står de via kulturen som gör dem till människor i förbindelse med resten av mänskligheten som är större än summan av delarna. 

Tänkande är alltid en kollektiv verksamhet. Det finns inga genier i den mening som många tror och tar för given, det finns bara kollektiva resultat som tillskrivs enskilda. Inte för inte är det vita män med makt som har svårast att acceptera förändringar som kommer underifrån. De har vant sig vid att lyftas av massorna, men när stödet försvinner faller de tungt och. de förstår inte vad som hände. Nu är det upp till oss alla att tänka efter och bestämma oss för vilken sida vi står på och vilka värden vi försvarar. Antingen kan man göra som Trump och förneka kunskapen, eller också kan man försöka lära sig förstå vad som händer och hur förändring fungerar. Ska samhället kunna bli hållbart tror jag mer på det senare än på det förra, som kollektiv och individuell livsstrategi. Livet; we are in it together!

Det är fullt möjligt att fortsätta tänka och agera som om individer är samhällets minsta beståndsdel, som om det är individer och deras unika förmågor som bygger samhället och utgör garanten för hållbarhet. Jag är dock övertygad om att samhällets minsta beståndsdel är gruppen, som kan vara större eller mindre. Människa blir man tillsammans och isolerad och i ensamhet går det inte att tänka nytt och vara kreativ. Samhället och tänkandet är resultatet av samverkan. Även kunskapen är en kollektiv kraft som ingen enskild kan kontrollera. 

Ju mer fokus som riktas mot individen och ju fler som anammar den synen på samhället, desto dummare blir kollektivet. Fler gör samma misstag oftare och färre lär av andra; om och när man ser på samhället som summan av INDIVIDUELLA beslut och handlingar. Självklart är vi alla individer, men människan är ett kollektiv. Och kollektivet eller gruppen blir visare om individerna inser sitt ömsesidiga beroende och börjar tänka TILLSAMMANS. När fler lyssnar mer på andra än talar själva behöver misstag bara göras en gång, sedan sprider sig kunskapen i gruppen genom att alla får del av varandras kunskaper och erfarenheter.

Hur ska vi göra; vad är bäst för samhället och indirekt för alla på sikt? Att gemensamt planera för det värsta och hoppas på det bästa, eller tvärtom: göra upp stora planer och sedan försöka styra individerna i en bestämd riktning och eliminera alla hot mot måluppfyllelsen? Jag tror inte samhällets långsiktiga hållbarhet kan nås på något annat sätt än att arbeta tillsammans för att kollektivt öka medvetenheten om allas ömsesidiga beroende av varandra. Individualismen är ett slags Babels torn, ett slags kollektivt utslag för hybris. Människor har och kommer alltid att ha svårt att komma överens om vad som är ett bra mål att sträva efter, alla har sina idéer, drömmar och visioner. Om utgångspunkten är att jag är en ö och mig själv nog har jag allt att vinna på att fuska, på att tala och agera på ett sätt utåt och ett annat i ensamhet. Om jag däremot accepterar att jag är del av och blir den individ jag känner mig som tillsammans med andra, inom ramen för en grupp, tvingas jag vara mer öppen och delaktig i samt värna det gemensamma tillsammans med övriga.

Gemenskap är som kärlek, ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Därför tror jag det är klokare och mer hållbart att planera för det värsta och hoppas på det bästa. Tar man ingen för givet blir det man får mer värdefullt. Ödmjuka grupper är som spruckna vaser och värnas därför mer än adrenalinstinna övermodigt gapande hopar av individer som tror de äger världen och är oövervinneliga. Gruppens vishet gynnar alla och växer på kvadraten av varje ny individ som ansluter sig och solidariskt agerar tillsammans med övriga. Gruppens vishet bygger inte på konsensus, tvärtom. Vishet handlar inte om att komma överens, utan om att bättre förstå varandra och om att tillsammans utveckla förmågan att hantera olikhet. Ju mer mångfald gruppen kan hantera och härbärgera desto mer kunskap får gruppen tillgång till. Homogena grupper som strävar efter mål är dumma. Grupper som består av många olika människor och sätt att tänka och som planerar för det västa samtidigt som man hoppas på det bästa är visa och mer långsiktigt hållbara.

Bildning främjar både mångfald och vishet samt hållbarhet och förståelse för olikhet. Bildad blir man inte på egen hand, det blir man tillsammans med andra. En skola och ett utbildningssystem som bygger på individuell valfrihet riskerar leda till utarmning av både bildningen och gemenskapen. En målstyrd skola där individens framgångar står i centrum leder till kollektiv dumhet och enfald eftersom en sådan skola inte främjar utvecklingen av gruppens intelligens och egenskaper som solidaritet och ödmjukhet, vilket är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet och mänsklighetens överlevnad på sikt.

There is power in a union! Efter pandemin finns fortfarande klimathotet kvar och nya pandemier kommer med säkerhet att drabba mänskligheten. Ska vi kunna klara utmaningarna och rädda förutsättningarna för liv på jorden måste vi inse att män och kvinnor är lika mycket värda och att black life matters; men det går inte att slå sig till ro med att konstatera detta. Först när vi går samman och tänker och agerar tillsammans för att realisera ett öppet och demokratiskt samhälle där alla värderas lika kan den samlade kraften i mänskligheten användas för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för några privilegierade få.

Lärdomar av corona som vi borde dra

Här i veckan läste jag den kloka och vackert formulerade boken Smittans tid av Paolo Giordano som är fylld av kloka tankar och som inger hopp. Den är skriven i Italien, just vid inledningen av pandemin och under de första veckorna av karantän. Trots det det desperata läget skriver Giordano sansat och fokuserar på det som kommer sedan, hur vi kan tänka och vad vi kan göra för att lära av det som händer. Kan verkligen rekommendera den.

På Bokus hemsida presenteras han och boken på detta sätt:

Paolo Giordano är fysiker och författare. Hans romaner har publicerats på över trettio språk och han skriver regelbundet i Corriere della Sera. Giordanos artikel Smittans matematik, som publicerades i Italien i början av covid-19-utbrottet, delades mer än fyra miljoner gånger och hjälpte till att förändra den allmänna opinionen i smittspridningens tidiga skede.  

Hur ska mänskligheten hantera coronapandemin? Och vilken framtid är det som tar vid? 

Från sin karantän i Italien skriver Paolo Giordano med skärpa och värme om hur viruset påverkar oss och hur vi som både samhälle och individer måste formera oss för att möta det. Genom att dra lärdomar från klimatförändringar, fake news och främlingsfientlighet visar Giordano vilka misstag som gjorts i krishanteringen, och hur vi kan arbeta tillsammans för att åstadkomma förändring internationellt. Smittans tid är ett vittnesmål från vår samtid och ett stridsrop för en ny global solidaritet i kölvattnet av pandemin.

När jag läser boken parallellt med den växande kritiken mot Anders Tegnell och FHM här i Sverige blir jag beklämd, för hans kloka tankar och syn på smittspridning, samhällsbyggande och solidaritet går verkligen på tvärs mot delar av debatteliten i Sverige. Det finns många tänkvärda citat i boken men jag fastnade särskilt för detta.

Epidemin manar oss alltså att resonera som om vi vore del av ett kollektiv. Det ställer helt andra krav på vårt beteende än normalt: plötsligt måste vi betrakta oss som oupplösligt förbundna med andra och ta hänsyn till andras närvaro när vi gör våra personliga val. I smittans tid utgör vi en enda organism. I smittans tid blir vi åter en gemenskap. (Giordano 2020, 37).

Att leta fel och brister i den svenska strategin eller söka efter syndabokar att ställa till svars är närmast motsatsen till Giordanos sätt att se på hanteringen av viruset och den potentiellt dödliga sjukdomen. Bara om vi resonerar som om vi är del av ett kollektiv, endas om och när vi inser att we are all in this together kan vi dra lärdom av det som händer. Det är dock svårt och det kräver att man tänker annorlunda. Virus går inte att kontrollera på något enkelt sätt. Som människor är vi del av en helhet och dess sårbarhet ansvarar vi alla för. Viljan att söka efter och skylla på någon enskild är primitiv och den löser ingenting, tvärtom försvårar den inställning arbetet med att lära av misstagen och skapa ett mer robust samhälle.

Ett tag i början av pandemin fanns tecken och tendenser på att vi faktiskt var en gemenskap. Kollektivt höll vi på distanseringen och följde reglerna, vi samlades kring de dagliga presskonferenserna och Aktuellt och Rapport fokuserade på uppdraget att sprida information. I Agenda lyssnade man på forskarna och alla försökte förstå. Tyvärr höll det inte i sig och nu är vi tillbaka till hur det såg ut innan, med den skillnaden att Mats Knutsson fått ännu större utrymme och minsta utspel från Åkesson blir rubriker. Jag hoppades verkligen på en förändring, och det hoppet håller jag fortfarande fast vid, men just nu kämpar jag med uppgivenheten.

Känslan från förra valrörelsen kommer krypande. Återvänder till några tankarna jag satte på pränt då och inser att de fortfarande håller. De största hoten mot demokratin, klimatet och den långsiktiga hållbarheten är fortfarande: Bristande intresse, okunskap och ren dumhet; i kombination med lathet, oengagemang, egoism och bristande medmänsklighet. Det är skrämmande att se hur demokratin utmanas av människor som borde veta bättre, men det blir samtidigt en bekräftelse på kunskapens status i vårt samhälle. Förfärande många människor litar idag mer på känslan än fakta och förnuftet och blundar, av ointresse eller för att man inte bryr sig om någon eller något annat än sig själv, för verkligheten vi lever i och har att hantera tillsammans.

Demokratin och politiken är inget smörgåsbord som man kan välja och vraka från för att komponera den mix som passar en själv bäst. Försöken att anklaga den sittande regeringen för inkompetens när man tvingats regera vårt land under pandemin i ett helt hopplöst parlamentariskt läge är orimlig och den som för fram sådana åsikter är antingen dum, medvetet oinformerad eller saknar helt intresse för demokratin; eller också är man så fixerad vid sina egoistiska önskningar att man väljer att underblåsa kritiken eller rent av sprida lögner för att på det sättet driva opinion för den politik man vill se realiserad. Egoismen är ett gift och dumhet, okunskap och bristande intresse ett allvarligt hot; både mot individer och samhälle. 

Utan intresse och förståelse samt engagemang för kunskapen, demokratin och medmänniskorna kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig politikernas fel att allt inte är som man önskar, det är alltid vårt eget fel; vi som i betydelsen alla som lever och verka i vårt land. Man kan tycka och tro vad man vill och det går bevisligen att gå till val på och nå framgångar genom att hänvisa till känslan, men verkligheten kommer förr eller senare ikapp även den som är dum, som saknar kunskap eller inte orkar bry sig.

Nu verkar det kanske som pandemin klingar av, men klimathotet finns fortfarande kvar och corona var trots allt ett relativt sett harmlöst virus, så det är oerhört viktigt att vi faktiskt drar lärdom och att kunskapen tas på allvar igen och får det utrymme den förtjänar i samhällsdebatten.