Vem vill leva i ett reasamhälle?

Rea är det nya normala, på livets och tillvarons alla områden och för de allra flesta. Undantaget är de allra rikaste som handlar dyrt och njuter av exklusiviteten i all slippa bry sig. De rikaste får å andra sidan skattelättnader, vilket möjliggörs på grund av att många med låg inkomst inte anser sig ha råd att betala skatt och därför röstar på partier som vill sänka skatten. På detta sätt utarmas skattebasen och all offentligt finansierad verksamhet måste sänka sina kostnader, vilket drabbar människorna som inte anser sig ha råd att betala skatt mest eftersom de är i störst behov av samhällets stöd. På det här sättet blir de rikare rikare och de fattigare fattigare, och samhället slits isär.

Jakten på låga priser är en jakt mot botten. Det blir uppenbart i dessa dagar när coronaviruset härjar vilt och alla vänder sig mot och kräver stöd, hjälp och åtgärder från staten som är anorektisk och svag eftersom vi anser oss klara oss bäst på egen hand och prioriterar skattesänkningar framför investeringar i det allmänna. Nu i det akuta läget är det för sent att göra något åt saken. Nya vårdplatser, fler läkare och sjuksköterskor och marginaler som krävs för att klara en den extraordinära situationen går inte att trolla fram när behov uppstår.

Att handla på rea kan vara en vinst för den enskilde, men om det är rea jämt kommer allt färre att handla till ordinarie pris och då är det ingen rea längre, utan det nya normala priset. Med den avgörande skillnaden att inte bara priset är sänkt, utan kravet på ytterligare har etablerat sig i medvetandet och hela tiden tvingar fram ytterligare sänkningar. Konsekvensen blir att det som upplevdes vara ett fynd igår och som fick en att känna sig rik och smart idag får en att känna sig lurad. Och den som får betala priset för upprätthållandet avlögnen är människorna som arbetar med försäljningen och tillverkningen av varorna. Ägarna till butikerna drabbas inte eftersom de har makten att skära ner och kan ersätta personalen med maskiner eller överföra verksamheten till nätet om lönsamheten blir för dålig.

När man ser på skatt på samma sätt som man ser på andra utgifter, vilka ska sänkas till varje pris, blir effekten den att samhället vittrar sönder. Först långsamt eftersom effekterna visar sig först efter ett tag, men sedan allt snabbare. När politikerna lovar sänkta skatter till folket och väljarna nappar på betet kommer vårdavdelningar att stängas och personalen som är kvar får jobba mer på kortare tid, skolklasserna bli större och studieron minskar när färre lärare ska axla ett större ansvar. Eftersom alla jagar kostnader tvingas allt mer drastiska nedskärningar fram. På högskolan införs kreativa arbetsytor för att minska hyran och lärarna blir av  med sina rum och därmed möjligheten att arbeta i avskildhet, vilket i kombination med att varje kurs får färre timmar gör att arbetsbördan ökar. Och så vidare. Det går så länge det går, och sedan tvingas vi acceptera att vi sålt ut oss själva och det samhälle som är förutsättningen för att enständigt liv. Kostnaderna för att återupprätta det som gått förlorat är med säkerhet högre än vad vi tjänat på att engagera oss i jakten, och för de som blivit sjuka på kuppen blir priset högt.

Det är galenskap vi sysslar med. Tanken på rea och jakten på sänkta kostnader är ett långt allvarligare virus än corona eftersom kunskap och tid för eftertanke är det enda som hjälper, och det har vi inte råd med eftersom vi tvingas jobba mer och hårdare hela tiden för att inte få det sämre (vilket vi får ändå).