Etnologi bortom humanismen 2

En av mina kulturvetenskapliga artiklar, som publicerades 2008 tycker jag fortfarande håller att läsas; särskilt av någon som inte är bevandrad i den senaste teoriutvecklingen. Därför väljer jag att publicera den här, i ett antal lagom långa poster.

Alternativa sätt att tänka kring begreppet människa

Svaret på frågan, vad är en människa, kan tyckas självklart och intrycket att självklarheten är en spridd uppfattning förstärks om man slår upp ordet i Nationalencyklopedin (NE). Där kan man läsa att människan tillhör däggdjursfamiljen hominider och att människan skiljer sig från andra högre däggdjur på många sätt. Skillnaderna som räknas upp rör kroppshållning och arvsmassa, men det är framförallt hjärnan (vilken upptar en stor del av artikeln) och den språkliga kompetensen som lyfts fram och diskuteras i detalj. Innan det inledande resonemanget i artikeln avslutas konstateras följande.

Beskrivningen ovan utesluter på intet sätt att även andra däggdjur än människan, särskilt de mest högtstående aporna, har förmåga att detaljanalysera sin omvärld, att minnas, att ”resonera” och att förutse händelser. Många djur har också rikt utvecklade kommunikationssystem, t.ex. valar, sköldpaddor och vissa insekter. Dessa egenskaper hos olika djurarter kan dock inte mäta sig med människans, tack vare människohjärnans enormt rika kapacitet för abstrakt tänkande och symbolbearbetning.

I citatet bör man lägga märke till några saker. För det första inleds det med konstaterandet att människan är ett däggdjur bland andra (dägg)djur, men i slutet markerar man ändå tydligt att människan inte är ett djur eftersom hennes egenskaper skiljer sig från olika ”djurarter.” För det andra talar man om högtstående apor samtidigt som man poängterar att inga djur kan mäta sig med människans ”enormt rika” kapacitet.

Inom genusteori brukar man tala om samhällets genuskontrakt (se t.ex. Hirdman 2001) som bygger på två principer, den ena är isärhållandets princip som går ut på att könen skall hållas åtskilda. Den andra handlar om hierarkisering och att det manliga samt det män gör överallt överordnas och idealiseras. Och samma förhållande upprätthålls i NE, med den skillnaden att människan beskrivs genusneutralt, men som högre stående och som väsensskild från övriga djur. Det är ingen slump att feministen och vetenskapsteoretikern Donna Haraway (1989) intresserat sig för den vetenskapliga disciplinen primatologi, det vill säga forskningen om apor. Haraway visar med hjälp av olika exempel hur maktens det vill säga människans och mannens röst gör sig gällande i studier av primater och hon finner inbäddat i dess teori och praktik uttryck för såväl sexism och rasism som ekonomisk och teknologisk exploatering. Haraway identifierar inom primatologin samma slags gränsdragningsarbete som citatet i NE ger uttryck för och som syftar till att upprätthålla gränsen mellan människan och det övriga djurlivet samt att underblåsa hierarkin som placerar människan över djuren. Frågan Haraway ställer genomgående i sin forskning är: Finns det några signifikanta skillnader mellan människan och andra djur, och existerar det några absoluta gränser mellan människan och de teknologier som människor använder för att leva ett ”normalt” liv? Svaret är; Nej, det finns inga sådana gränser, alla uttryck för och uppfattningar om att dessa skulle existera är resultatet av aktivt lobby- eller gränsdragningsarbete som i onödan sätter gränser för vetenskapen.

Ett sätt att istället försöka ifrågasätta och bryta upp gränser är att göra som den världsberömde neurologen Antonio Damasio gör i sin bok Descartes misstag, det vill säga sprida medvetenhet om att det är ett misstag att skilja på kropp och medvetande. Kroppen och hjärnan är helt enkelt oskiljaktiga. Hjärnan kommunicerar oavbrutet med hela kroppen, som i sin tur fungerar som receptor för hjärnans interaktion med omgivningen. Damasio (2004:200) hävdar att tanken på att det skulle finnas något sådant som ett ”rent förnuft”, vilket Descartes hävdade och som är en tanke som fortfarande lever och är vida spridd, är befängd och helt saknar empirisk grund. Människan är i mycket högre grad än man tidigare trott styrd av känslor. Det är, menar Damasio, helt enkelt en nödvändighet eftersom hjärnans kapacitet, hur fantastisk den än är, är för liten för att kunna hålla mängden information som krävs för en sådan tankeoperation aktuell. I slutet av boken skriver Damasio (2004:279) följande som en lysande sammanfattning av arbetet.

En uttömmande förståelse av det mänskliga medvetandet förutsätter ett perspektiv på hela organismen. Medvetandet måste återföras frän positionen av immateriell tanke till de biologiska livsprocessernas rike, och länkas samman med en hel och odelad organism där kropp och hjärna samverkar och tillsammans interagerar med en fysisk och social omgivning.

Neurologen och hjärnforskaren David Ingvar (2001) menar också att hjärnan är beroende av ett ständigt flöde av information från omvärlden, att isolering till och med kan ge upphov till medvetandestörningar, desorientering och hallucinationer. Konsekvensen av Batesons, Haraways, Ingvars, Damasios och andra forskares arbeten är att den absoluta gränsen mellan kropparna och dess omgivning luckras upp. De visar alla på olika sätt hur diffus och porös gränsen är. Människa är inget absolut begrepp, det är en porös och högst tillfällig såväl biologisk som social konstruktion som för sin överlevnad dessutom är beroende av en hel massa teknologier. Alla dessa aspekter behövs för att förstå människoblivandet, men de ryms inte inom det snäva och begränsande begreppet humanism.

Vill man förstå kön/genus på ett posthumanistiskt sätt kan man vända sig till den italienska feministen och forskaren Rosi Braidotti (1994, 2002) som är verksam inom en rad områden och upprätthåller lärostolar på olika platser i världen. Hon hämtar inspiration från den franske filosofen Gilles Deleuze texter och gör det som Deleuze uttryckligen vill att man ska göra, det vill säga använda tankarna konstruktivt för att hitta nya svar på gamla frågor. Braidottis perspektiv är posthumanistiskt i den meningen att hon inte tänker på begreppet människa som begränsat till biologin utan mycket mer som ett slags helhet bestående av en massa olika delar. Hennes sätt att förstå kön handlar om att betrakta manlighet och kvinnlighet som förkroppsligade och bekönade praktiker, ständigt pågående processer av blivande/becoming som utspelar sig inom ramen för kommunikation mellan kroppar och dess omgivning. Människan, och i samma process även man eller kvinna, skapas i växelspelet eller oscillationen mellan det kollektiva yttre och det personliga inre (Braidotti 2002:226ff). Och det man uppfattar som jaget blir till i och genom kommunikation mellan minnet som är knutet till en specifik kropp och det sammanhang kroppen uppehåller sig i. Genus, menar hon, är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet förvärvad inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Braidotti (1994:98f) menar att man måste uppmärksamma såväl subjektivitetens processuella karaktär som materialiteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras genom.

För att understryka att tankarna är vida spridda kan den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad också nämnas. Människan, skriver Barad (2007:206f), liksom alla andra delar av naturen,

är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).

Posthumanism handlar väldigt förenklat om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser. Det handlar inte om att resa anspråk på att världen skulle ha förändrats utan om att fokus flyttats, från förutfattade meningar om hur fenomen ska definieras, till förutsättningslösa iakttagelser av konsekvenser.

---

[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).

[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).