Studenters (och lärares) skyldigheter

Jag är stolt och tacksam över att leva och verkar i Sverige där det inte kostar någonting att gå i skolan eller studera på högskolan. Alla som vill och som uppfyller de formella förkunskapskraven har rätt att utan att betala för det söka sig till de utbildningar hen vill gå. Det är på inget sätt självklart att det ska vara så. I USA tvingas föräldrarna spara pengar för att deras barn ska kunna gå college, och enligt uppgifter jag hittar på nätet kan det kosta från runt 200 000:- till närmare 400 000:- om året för att studera. Nu är det väl i ärlighetens namn boende inkluderat i vissa avgifter, men minst hälften av avgiften torde handla om rätten att få komma på föreläsningar och ta del av handledning. I Sverige kostar det inte ett öre, i alla fall inte för studenter som är svenska medborgare eller bor i EU. Lätt att glömma det och ta privilegiet för givet, och när man gör det får det konsekvenser för hur man ser på och tänker om högskolan samt verksamheten som bedrivs där. Vilka krav som anses vara berättigade att ställa påverkas också av om man ser studier på högskolan som en självklar rättighet eller som en värdefull möjlighet.

Om man generaliserar grovt talas det ofta om lärares skyldigheter och om studenternas rättigheter. Det tycker jag är problematiskt, utifrån ett kunskapsperspektiv. Läraruppdraget betraktar jag som ett hedersuppdrag. Det är inte att arbete vilket som helst, som lektor känner jag mig enormt privilegierad och jag är oerhört tacksam för att samhället investerat i min utbildning och att jag är betrodd att undervisa och forska. När jag var student tänkte jag inte så mycket på det, men jag var från dag ett tacksam för att jag fick chansen att studera. Jag tänkte aldrig att jag hade några rättigheter när jag var student, jag fokuserade på mina studier och på kunskapsutvecklingen. Jag tog det fulla ansvaret för min utbildning. Det gjorde alla, även lärarna. Den högskola jag studerade i byggde i hög grad på tillit och ansvar och kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt än idag. Då, i början av 1990-talet hade Sverige rykte om sig att ha världens bästa skola. Och jag menar att det i hög grad kan tillskrivas synen på kunskap och individens ansvar, i kombination med tilliten.

Sedan skulle verksamheten styras mot mål och vägen mot examen effektiviseras. I samma veva började man tala om kvalitet. Trots att Sverige hade världens bästa skola. Där och då förändrades synen på ansvar och tillit och man började allt mer tala om studenternas rättigheter och att examinationerna skulle vara rättssäkra. Jag har aldrig förstått vad utbildning har med rättssäkerhet att göra? Om studenterna betalade 200 000:- per läsår för att få läsa kurser och del av handledning och undervisning förstod jag, men i Sverige är det gratis att läsa och ingen tvingar någon. Dessutom handlar studier om personlig kunskapsutveckling och individuellt lärande. Det är ingen rättighet att få en examen, ändå tvingas vi lärare agera som om det vore det.

Jag försvarar inte ogina och maktfullkomliga lärare som stoppar studenter de inte gillar trots att de har kunskaperna som krävs. Det är den enda fördelen jag ser med systemen för och talet om rättssäker examination. Som student har man rätt att kräva tydlighet och transparens. För att lära sig något måste man veta vilka krav man förväntas leva upp till. Men så som rättssäkerheten praktiseras har det allt mer kommit att handla om hur lite man måste göra för att få sina poäng och examina. Kunskapen betraktas allt mer som en formalitet och allt mindre som centrum för verksamheten. Allt fler studenter uppfattar det som en rättighet, inte bara att gå på högskolan utan även att få utbildningen anpassad efter deras livssituation och att studierna leder till man får pengar från CSN och senare en examen. Som lärare får jag inte ställa några krav på studenterna, för då uppfattas det som om jag överskrider mina befogenheter och kränker deras rättigheter.

Allt mer av min tid går åt till å ena sidan planering av kurser och undervisning, och å andra åt uppföljning och utvärdering. Ju mer jag lär mig och ju fler akademiska meriter jag får, desto mer kontrollerad känner jag mig. Linjeorganisationen kräver framförhållning och dokumentation, vilket leder till att det skapas behov av fler möten, vilket också tar tid. Och studenterna kräver fler omexaminationstillfällen, mer hjälp och tydligare och allt mer detaljerad information. Fokuseringen på rättssäkerhet är så långt driven att om vi lärare missar att meddela att man INTE får plagiera frias studenterna, trots att det är uppenbart att de lämnat in en text de inte själva skrivit. Kunskapen och lärandet finns det allt mindre tid för, vilket är frustrerande för mig att inse och tvingas acceptera.

Jag ser utbildning som en möjlighet och kunskapen blir aldrig bättre än det arbete och den möda som den som ska lära sig eller utveckla kunskapen lägger ner i strävan efter att nå den. Jag ser det som ett hedersuppdrag och en skyldighet att som lärare göra mitt yttersta för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap på egen hand och tillsammans med både varandra och oss lärare. Högre utbildning är inte en skyldighet och i ett kunskapssamhälle kan det aldrig anses vara en rättighet att få en examen, men det är allt mer så vi ser på högskolans verksamhet. Lärarna åläggs allt mer ansvar och arbetet kontrolleras allt mer, medan det talas allt mer om studenternas rättigheter och införs allt fler system för målstyrning, kvalitetssäkring och effektivisering av produktionen av mätbara resultat.

Det viktigaste jag lärt mig under åren i akademin är att lärande och kunskap inte går att tvinga fram, det är ömtåliga kvaliteter som bara kan växa och utvecklas genom eget arbete. Som student har man rätt att gratis ta del av universitetets alla fantastiska möjligheter och som lärare har man en skyldighet att skapa förutsättningar för lärande, men studierna måste man ta eget ansvar för och bedriva på egen hand. Som lärare gör jag en kvalificerad bedömning av resultatet och jag lämnar ett utlåtande. Det talas ofta om hur utlämnade och maktlösa studenterna är, och det är skälet till talet om rättssäkerhet och kvalitetssäkring. Hur kan det vara så i ett system där utbildning för det första är gratis, för det andra är frivillig och för det tredje handlar om självstudier? Det går över mitt förstånd. Varför talas det inte om lärarnas rättigheter, eller ännu hellre om kunskapens? Det är ju trots allt för att utveckla och förvalta kunskap som samhället investerar så mycket pengar som man gör i utbildningssektorn. Kunskapen saknar idag egenvärde. Jag tror det är där vi ska söka svaret på problemen i den svenska skolan och den högre utbildningen.