En integrerande skola, eller en fragmenterad

Det talas mycket och ofta om betydelsen av integration, men sällan om vad ordet betyder egentligen. Samma med segregation. Det handlar ofta om de andra, om vad de gör eller inte gör. "Det tar si och så många år innan hen eller gruppen X är integrerad." Det talas om segregerade skolor, i segregerade områden. Som om integrationen är individens ansvar; något man själv får se till att bli. Och enligt SDs skruvade retorik ställs alla som har kommit hit till Sverige eller som vill komma hit inför ett val: Integrera er eller lämna oss! Tänker man så, säger man det och går till val på en politik byggd på den synen på orden integration och segregation blottar man sin egen ignorans och dumhet, och att det går att vinna fördelar och locka väljare på en sådan politik är en allvarlig alarmsignal om hur lite kunskapen är värd i vårt land. Slår man upp ordet Integration i Nationalencyklopedin (eller klickar på ordet i nätupplagan) står där följande:

integration (latin integraʹtio, av iʹntegro ’återställa’, av iʹnteger ’orörd’, ’ostympad’, ’hel’, ’fullständig’, ’oförvitlig’), integrering, inom samhällsvetenskapen: process som leder till att skilda enheter förenas; även resultatet av en sådan process.

Integrera kommer från latinet och betyder göra hel. Integration handlar om helheten och graden av segregation i ett samhälle är ett mått på samhällets långsiktiga hållbarhet. Integration är en läkande process som leder till att skilda enheter förenas. En ömsesidig strävan efter fullständighet. Det är och kan aldrig vara ett krav som privilegierade ställer på enskilda eller grupper av människor som befinner sig i nöd. Att integrera är att se till helheten och handlar om strävan efter balans och harmoni. Det är framväxten av en inre styrka som alla behöver och mår bra av.

Att vi inte talar mer om detta, att vi inte bryr oss mer om vad orden vi använder betyder är ett tecken på bristande bildning och indikation på att Jimmie Åkesson har rätt; det är faktiskt (i praktiken) känslan som räknas. Låt oss erkänna det,och låt oss sedan reflektera över om det är en framkomlig väg för ett samhälle som säger sig vilja bli ett kunskapssamhälle som visar världen vägen mot demokrati, jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Delar som förenas handlar inte om att alla ska bli lika varandra, tvärtom. Integration är den process som härbärgerar mångfalden som gör samhället hållbart.

Motsatsen till integration är segregation och fragmentering. Enskilda mer eller mindre isolerade delar som är utlämnade till sig själva. Å ena sidan lyckligt lottade och ekonomiskt framgångsrika individer som egoistiskt smörjer kråset och odlar sin självgodhet, bakom allt högre murar där rädslan för allt som är främmande bara växer. Å andra sidan alla andra som kämpar för att få livet och vardagen att gå ihop. Segregation och fragmentering av samhället gör det inte starkare utan svagare. Och det är vi som gör detta mot oss själva, inte någon annan som gör det mot oss.

Jag menar absolut inte att skolan ska få ännu ett uppdrag, nämligen att arbeta med integration. Det jag menar är att skolans och utbildningssystemets ENDA uppgift är att främja integration och skapa förståelse och förutsättningar för den process som leder till att skilda enheter att förenas. Dagens syn på skola och utbildning går på tvärs mot allt detta. Valfrihet är en befängd och kunskapsvidrig idé, för kunskap är inget man väljer, det är något man skaffar sig genom hårt och målmedvetet arbeta. Först måste man skaffa sig kunskap, sedan kan man välja. Så ser gången ut och att vända på det är att riskera hela samhällets långsiktiga hållbarhet. Dagens skolsystem segregerar samhället. Bara i ett samhälle där alla går i samma skola och lär sig samma saker, det vill säga får samma FÖRUTSÄTTNINGAR att lyckas i livet kan segregationen brytas och arbetet med att hela samhället börja. Produktionstänkandet leder till fragmentering av kunskapen, vilket också är en helhet. Varken utbildning, integration eller samhällsbyggande är RESULTAT som går att mäta eller ta åt sig äran för.

Skolan, oavsett vilken skola man talar om, är en del av samhället. Utbildningssystemet kan antingen leda till integration eller segregation. Skolpeng, genomströmningskrav och ekonomistyrning av utbildning leder till ett fiktivt behov av effektivisering. Lärande, som handlar om att integrera ny kunskap inom olika områden till en fullkomlig helhet, går inte att skynda på, det leder bara till att kvaliteten försämras. Både utbildning och integration är kostnader, det vill säga långsiktiga investeringar i samhällets och därmed allas överlevnad. På vilket sätt tänker vi oss att privata företag som plockar ut "vinst" ur verksamheten (som inte sällan hamnar utomlands) främjar integrationen i Sverige?

Möjligheten att välja skola leder till segregation. Och segregation leder till fragmentering, som leder till rädsla och osäkerhet, som leder till att känslorna får ett övertag över kunskapen, vilket leder till att misstänksamheten ökar och till att behovet av att bygga murar underblåses. Kreativitet och nytänkande, vilket är vad vi alla behöver för att kunna hantera klimatkrisen hämmas av den samhällsutveckling vi ser idag som stympar samhället och utelämnar oss alla till oss själva. Dumheten är det som segrar, eftersom kunskap bara kan växa där det råder harmoni. Jag tycker det är intressant att återställa är en synonym för integration. Sverige och vårt skolsystem behöver återställas. Vi hade en integrerad skola en gång i tiden. Sedan förändrade vi den, införde valfrihet och marknadstänkande. Idag är den inte bara segregerad, effektivt producerar den fragmentariserade resultat, ohälsa bland både elever och lärare samt vinst till ägarna.

Vi behöver en integrerande skola, men underblåser utvecklingen av ett segregerande utbildningssystem. Och det är ingen annans fel, det är helt och hållet vårt eget.