Ärligt talat vet jag inte vad som är universitetens uppgift idag. Jag vet varför jag sökte mig dit, varför jag stannade kvar och vad jag anser att uppgiften är. Uppdraget, så som det ser ut i vardagen, är dock ett helt annat. Lite för ofta känns det som det verkliga uppdraget, alltså det uppdrag som styr vardagen på högskolan, inte högskolelagen och regleringsbreven, är att producera nyckeltal. Det talas mer om vikten av effektivitet än om betydelsen av kunskap, fokuseras mer om strategier än på det som händer här och nu. Ekonomiseringen och förpappringen styr verksamheten och kunskapsutvecklingen anpassas efter det, vilket gör att den akademiskt meriterade personalen (som idag utgör en minskande andel av personalstyrkan) allt mer och allt tydligare betraktas som arbetare på golvet i en tillverkningsindustri. Visst undervisas det och forskningen går bokstavligen som tåget. Pengarna rullar in och det produceras resultat i en aldrig skådad takt. Fast hur står det till med kunskapen, på högskolan och i det omgivande samhället egentligen?
Det har talats en del om den tredje uppgiften på senare tid. Anledningen till att jag kom att tänka på frågan är att jag fyllde i en enkät om detta för ett tag sedan, vilket påminde om hur illa ställt det är med spridningen av kunskap i samhället idag. Kunskap ses allt mer som ett problem. Jag ser händerna som reflexmässigt far upp i luften, hör harklingarna och vet redan vad kritikerna ska säga; Jag delar inte den bilden! Och så visar man på siffror och grafer, talar om visioner och värdegrunder. SJÄLVKLART är det viktigt att sprida kunskap till allmänheten och det omgivande samhället. Ja, absolut, på pappret är det så det står och det är budskapet som kommuniceras. Ingen SÄGER att det inte är viktigt, men kunskapsutveckling och spridning av kunskap handlar inte om vad man vill eller säger. Produktionen av nyckeltal och resultat kan kontrolleras, men kunskap fungerar inte så; varken i undervisningen, forskningen eller i relation till den tredje uppgiften. Man får aldrig den kunskap man vill ha, man får den kunskap man förtjänar. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om hur det är för andra, men jag ser det jag ser och har lång erfarenhet att luta mig mot och känner många akademiker och får ta del av deras erfarenheter, så något ligger det i vad jag har att säga. Och det är ett faktum att ledningen på högskolan där jag arbetar på snarare motarbetar min önskan om att arbeta med kunskapsspridning till allmänheten än uppmuntrar. Det får till exempel inte finnas någon koppling mellan Flyktlinjer och min anställning. Jag ser bloggandet som ett sätt att sprida kunskap, i mitt fall om kultur, men eftersom högskolan jag arbetar på inte vill förknippas med Flyktlinjer kan mitt bloggande per definition inte sägas handla om någon tredje uppgift, av den enkla anledningen att jag gör det på min fritid.
Det är som med bildning, man talar fortfarande om det, men allt färre ägnar sig åt det och allt fler förstår allt mindre vad det är eller handlar om. Det räknas artiklar och citeringar, men eftersom texterna är inlåsta bakom betalväggar och ägs av tidskriftsförlagen och dessutom blir allt mer specialiserade i takt med att kraven på produktivitet och profilering ökar har det, som Mats Alvesson brukar säga, aldrig varit så många som producerat så mycket för så få. De flesta artiklarna läses inte av någon annan än de som är inblandade i produktionen av dem, och det är inte i första hand för kunskapen texterna produceras, utan för nyckeltalens skull. På senare tid har jag skrivit tre böcker som publicerats open access på nätet, vilka tillsammans laddats ner över 3000 gånger. Jag vet inte hur många som lästs, men texterna sprids åtminstone. Böckerna ser jag också som ett led i ambitionen att sprida KUNSKAP, men eftersom böckernas meriteringsvärde är noll kan de heller inte räknas in i den tredje uppgiften. Och i den tjänstefördelning som reglerar min yrkesvardag och beskriver vilka uppgifter jag ska ägna mig åt inom ramen för tjänsten finns inte en enda timme avsatt för kunskapsspridning i enlighet med något slags tredje uppgift. Jag undervisar framförallt, men det är ju den första uppgiften och på den tid som finns för kompetensutveckling forskar jag, vilket är den andra uppgiften (eller om det är tvärtom, jag blir osäker).
Tänk om jag fick ägna en tredjedel av tjänsten som lektor åt undervisning, en tredjedel åt forskning och en tredjedel åt kunskapsspridning i samhället. Jag är definitivt kompetent att leva upp till ett sådant uppdrag. Samhället har investerat många miljoner i först min grund- och sedan min forskarutbildning och därefter meriteringen till docent. Ändå får jag inte arbeta i frihet under ansvar med högskolans tre uppgifter. Allt mer av min arbetstid går åt till administration; jag sitter mer tid i möten än står inför studenter och undervisar, till exempel. Planering och utvärdering. Mitt arbete som lärare bidrar mer till högskolans förpappring än till kunskapsspridningen i samhället. På ett sätt är jag precis där jag vill vara, i kunskapens epicentrum, och i teorin handlar mitt arbete om just det jag menar att landets högst utbildade akademiker ska syssla med: lärande och kunskapsutveckling. Fast i praktiken ägnar jag mig åt andra saker som bara vagt uppvisar likheter med det som står beskrivet i högskolelagen, och någon tredje uppgift ingår inte i mitt arbete.
Flyktlinjer är inte en kanal för spridning av information och jag förmedlar inte fakta. Jag vill med mitt bloggande visa på kulturens mångfald, föränderlighet och betydelse i vardagen. Det blir alt mer uppenbart att vi INTE lever i en kunskapskultur; vi lever i en allt mer ekonomiserad, kvalitetssäkrad målstyrd och nyckeltalsproducerande kultur. Produktionen av resultat är på topp, men vad är det som produceras egentligen?
Jag vill vara väldigt tydlig med att jag respekterar akademin. Jag är inte kritisk, jag är orolig över vad som håller på att hända och över vart vi är på väg. Och bara det faktum att jag känner mig tvungen att avsluta denna bloggpost, där jag reflekterat över förutsättningarna att utveckla och sprida KUNSKAP, på detta sätt är för mig ett oroande tecken. Ett samhälle där de som värnar kunskapen känner sig illojala och är rädda för att dra på sig kritik, är och kan aldrig vara ett kunskapssamhälle.
Att ställa de grundläggande frågor kanske kan hjälpa någon att tänka sig annorlunda liv ? Här är Andre Gorz från 1988.
SvaraRadera1.1. Arbetets ideologi
Arbetet med ekonomiskt mål har inte alltid varit den dominerande mänskliga verksamheten. Det blev dominerande i stor skala, över hela samhället, först i och med industrikapitalismens uppkomst för cirka 200 år sedan. Tidigare, i de förmoderna samhällena under medeltid och forntid, liksom även i de förkapitalistiska samhällen som finns kvar idag, arbetade man mindre, ja mycket mindre än i våra dagar. Därför hade de första industrimännen på 1700- och 1800-talen stora svårigheter att förmå sin arbetskraft att komma och arbeta hela dagen lång, dag efter dag. De första fabrikörerna gick i konkurs på grund av detta.
Det betyder att vad engelsmän och tyskar kallar "arbetsetik" och "arbetssamhället" är nya företeelser.
Det utmärkande för "arbetssamhällena" är att arbetet där betraktas både som en moralisk plikt, som en samhällelig skyldighet och som den enda vägen till personlig framgång. Arbetsideologin tar för givet
- att ju mer var och en arbetar, dess bättre blir det för alla;
- att de som arbetar lite eller inte arbetar alls skadar kollektivet och inte förtjänar att vara medlemmar av det;
- att den som arbetar bra kommer sig upp i samhället och att den som inte kommer sig upp har sig själv att skylla.
Många av oss förblir djupt impregnerade av denna ideologi och det går knappt en dag utan att någon politiker, till höger eller till vänster, träder fram och uppmanar oss till arbete och hävdar att det är genom arbete vi ska övervinna den rådande krisen. För att "besegra arbetslösheten", tillägger man, måste vi arbeta mer och inte mindre.
1.2. Arbetsetikens kris
I själva verket har arbetsetiken blivit föråldrad. Det är inte längre sant att för att producera mer måste man arbeta mer, inte heller att producera mer leder till att man lever bättre.
Förbindelsen mellan mer och bättre är bruten; ty för många produkter eller tjänster är våra behov gott och väl täckta medan däremot många av våra otillfredsställda behov kommer att bli fyllda, inte genom att vi producerar mer utan genom att vi producerar på annat sätt, andra saker, eller genom att vi producerar mindre. Detta gäller särskilt för våra behov av luft, vatten, utrymme, tystnad, skönhet, tid, mänskliga kontakter.
Det är inte heller sant att ju mer var och en arbetar, dess bättre blir det för alla. Den nuvarande krisen har satt igång en teknisk mutation av en omfattning och snabbhet som överträffar allt vi tidigare sett: den "mikroelektroniska revolutionen". Denna har till följd och till mål snabbt växande arbetsbesparingar, såväl i industrin som i administrationerna och tjänsterna. Växande produktion åstadkoms där med avtagande mängder arbete. Följden blir att den samhälleliga produktionsprocessen inte längre har behov av att alla arbetar heltid där. Arbetsetiken blir då omöjlig att tillämpa och arbetssamhället är i kris.
resten finns på https://www.marxists.org/svenska/gorz/1988/kef/bilaga.htm:
predrag
När jag ibland tittar in här brukar jag leka "KUNSKAPS"-bingo. Jag kollar hur om och hur många gånger du skriver ordet "KUNSKAP" i bloggposten. Jag får nästan alltid många träffar. Det går inte en bloggpost, eller ytterst få, där ordet inte finns med versaler.
SvaraRaderaJag är med, jag är för kunskap och bildning, att försöka förstå hur tankar och sammanhang sitter ihop, påverkas och påverkar.
Men, jag tänker litegrann som man tänker när man läser skönlitteratur och författaren beskriver skeenden istället för att gestalta dem. Du skriver mycket om och att och varför när det gäller kunskap, att du har den, men du visar den aldrig, gestaltar den aldrig. Man undrar lite vilken kunskap det är som just du har.
En reflektion bara, som kanske ger en impuls kring perspektiv.