Information om mig

måndag 30 april 2018

Kreativitet och kapitalism ska regleras, inte kontrolleras

Girighet är en så pass stark och potentiellt destruktiv kraft att ekonomin måste regleras för att vara hållbar och tjäna människorna och samhället. Girighet är en mänsklig egenskap som vi får leva med, den går att önska bort. Få vill dessutom erkänna att de känner habegär; det är som med egoism och andra egenskaper som man (med rätta) skäms över. Om man nu inte heter Gordon Gekko vill säga, som kan sägas ha gett ansikte till en hänsynslöst rovgirig kapitalism. Girighet liknar kärnkraft på många sätt, det är en potent kraft, men den måste behandlas med största varsamhet och respekt för att inte bli destruktiv. Kraften måste regleras för att bli användbar.

Kreativitet är en annan mänsklig egenskap; den är som frön eller fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt, men att behandla kreativa idéer på det sättet är nödvändigt. Eftersom man idag är så fixrad vid kortsiktigt ekonomiska vinster har man inte tålamod med misslyckanden, och obrukbara kreativa förslag betraktas som en onödig kostnad, som slöseri med resurser. En långsiktigt hållbar ekonomi är dock beroende av kreativitet och nytänkande, annars utarmas myllan där ekonomin växer. Idéer och nya tankar kan och bör ses som fiskyngel eller frön, medan den som är kreativ måste behandlas ned respekt och förståelse för hens egenskaper. Det är i samspelet mellan uppslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön, de som granskar och värderar förslagen, som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet. Regleringar triggar kreativitet och uppfinningsrikedom, men om dessa egenskaper får fritt spelrum leder det till samma typ av problem som om girigheten får fritt spelrum.

För det första måste vi förstå dessa oundvikliga utgångspunkter, för det andra måste vi skapa arrangemang som kan hantera dem, simultant. Det är en svår och grannlaga uppgift, och det måste man också förstå. Enkla lösningar finns bara i fantasin. Och just detta, sammantaget, glömmer eller undervärderar man betydelsen av, konsekvent. Jag ser det som kulturvetarens uppgift att ansvara för att hålla dessa insikter vid liv. Uppgiften är att sprida förståelse för grundförutsättningarna och hur de måste samverka och utvecklas för gynna det övergripande målet: långsiktig hållbarhet i ordets alla aspekter, socialt, ekonomiskt och ekologiskt.

Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att hen känner tillit till sig själv som person. Det krävs inte bara nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus, det krävs även mod och trygghet för att våga kasta ur sig kreativa förslag, eftersom ingen vet hur de landar. I en vinstfokuserad ekonomi med krav på kortsiktig lönsamhet finns inget tålamod och risken finns att en kreatör som lämnar några förslag som inte fungerar avskedas trots att alla vet att kreativitet inte går att målstyra. För att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet samt tålamod. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning för misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar.

Är det kreativitet vi vill främja och locka fram ska vi göra precis tvärt om mot hur vi gör idag. Vi ska sluta lyssna på konsulter som anser sig veta hur det är och vad man kan och bör göra för att bli kreativ. Kreativitet är inte en egenskap man kan utbilda sig i. Därför är det bättre att lyssna på dem som inte talar om kreativitet, sig själva eller hur lätt det är att lyckas. Ingen är så enkelt och självklart i efterhand som framgång. Hur ska man förklara framgång? Bör man söka förklaringen hos den som lyckats, eller ska man fråga den som ville och försökte, utan att lyckas? Min misstanke är att skillnaden mellan den framgångsrike och den misslyckade är minimal, att förklaringen är tur och slump och att nyckeln till kunskap och förståelse finns i mellanrummen och miljön. Att tänka helt nytt är närmast omöjligt, men kreativitet kan lockas fram genom att underkasta sig vissa regleringar som tvingar tanken att följa på förhand givna förutsättningar. Det är i mellanrummen och som ett resultat av slumpen som kreativitet och nytänkande uppstår och det är processer som inte går att styra.

Jag är kreativ, och det är inte alltid roligt eller uppskattat. För mig innebär kreativiteten att jag inte kan stänga av hjärnan, som hela tiden svämmar över av idéer. I mitt fall är det jag och sammanhangen som omger mig som utgör det reglerande momentet och min hjärna är kraften som regleras. Jag vet att uppemot 90 procent av idéerna är värdelösa, men jag vet också att runt 10 procent av dem är lysande. Problemet är att jag aldrig på förhand kan veta vad som är vad. Först när tankarna lämnar min hjärna och landar i en kritisk men öppen och tillåtande miljö, tillsammans med kloka och granskande, mer strukturerade människor, får kreativiteten ett värde. Om jag ska utföra hela arbetet själv tar det tid, men det går. Det är så jag har fått jobba under den största delen av mitt liv. Men det skulle kunna vara annorlunda och jag skulle kunna bidra med mer, om jag bara möttes med lite större förståelse. Jag är inte galen, vilket har bevisats. Jag tänker bara i andra banor och ser möjligheter där andra inte gör det. Jag kan inte stänga av förmågan att testa, tänka och testa igen och jag tror många kreativa människor känner igen sig.

Jag äger inte mina idéer, det gör gruppen där jag ingår och är en självklar och integrerad del. Så ser jag på kunskap, som en kollektiv verksamhet. Därför ser jag också värdet av regleringar, mångfald och samverkan. Utan tillit och trygghet sprider sig rädslan, och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. Enda sättet att mota dessa krafter tillbaka och bygga ett hållbart samhälle är att öppna upp, visa tillit och lyssna mer samt reglera girigheten och tämja kapitalets ursinniga kraft. Integration, marginaler och förståelse för misslyckanden är en förutsättning för kreativitet, den goda kreativiteten, för det är dessa egenskaper som utgör miljön där tankarna landar.

För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad. Jag kämpar för en värld där innehållet alltid är viktigare än formen, en värld där kunskapen står i centrum och ingen människa tillåts stå i vägen för vetandet och egoism och girighet är accepterat med också reglerat.

Jag ser dock tyvärr en allt tydligare glidning i dagens samhället och akademin. Allt mer fokus riktas mot pengar, vinst och formelement som betyg, poäng, titlar, citeringar och andra insignier som antas vara garanter för att innehållet håller hög klass och att innehavaren har vad som krävs och går att lita på, oavsett vad hen säger. Vad händer med det kritiska tänkandet om vi delar upp mänskligheten i en elit vars ord aldrig ifrågasätts, och resten vars ord och tankar alltid ifrågasätts? Och där ekonomisk framgång automatiskt leder till framgång och respekt även på andra områden? Vi får en obehaglig värld där utbildning handlar om att skaffa sig så många TECKEN på kunskap som möjligt och framgång mäts i pengar, ju fler tecken och större rikedom desto bättre. Kreativitet och kritiskt tänkande riskerar att hamna i skymundan, att utarmas eftersom det inte antas behövas. Det som krävs för att lyckas i ett sådant samhälle är titlar och bara dens ord som godkänts accepteras. Skolan och den högre utbildningen blir i en sådan värld en institution för godkännande, inte för kunskapsutveckling. En plats där man kränger utbildning, istället för att odla kreativitet och reglera ekonomin så att krafterna kan komma mänskligheten som helhet till godo.

söndag 29 april 2018

Om faran med en urholkad känsla för laget

Befinner mig på resa och tiden som finns för att blogga är begränsad. Det är viktigt för mig att projektet hålls igång och även om det blir en del upprepningar är kulturen så pass mångfacetterad att det alltid finns nya ingångar och vinklar. Även gamla poster som publiceras på nytt några år senare kan ses i nytt ljus eller framstå i annan dager eftersom samhället och människors värderingar hela tiden förändras. Just den här helgen har jag lite snöat in på tankar om solidaritet, lojalitet och (ekonomisk) hållbarhet, och jag hittade en gammal post på det temat som jag gått igenom för att se hur den står sig och hur den relaterar till dagens förhållanden. Idrotten må vara evig, men den förändras hela tiden i relation till samhället där den utövas. Snart är det fortbolls VM, och eftersom det bara är VM var fjärde år blir skillnaderna tydligare. Jag tycker mig se en glidning över tid, i synen på spelet, lagen och enskilda spelare. Förändringarna går att relatera till samhället.

Fotboll handlar för mig om spelarnas laganda och supportrarnas lojalitet, om samspel och kämpaglöd både på planen och läktaren, både i med OCH motvind. Det där och-et är viktigt, det gör hela skillnaden. Fotboll handlar om att spela boll och kämpa väl, om att hålla ihop ett lag över tid och så klart om att vinna matcher. Fast vinsterna är bara en del av helheten; en underordnad del, menar jag. För fotboll är så enormt mycket mer än att vinna och fokuserar man allt för mycket på vinnandet.

Där, i synen på vad fotboll är, blottläggs det ohållbara samhället. Där ligger ideologins konsekvenser i öppen dager. Ingen vacker syn. Framgång och världsledande är det enda som räknas i fotbollen idag, och samma gäller i näringslivet, samhället. Bara framgång, vinst och excellens accepteras. Allt annat rensas ut, eller döljs, förnekas. Däri ligger en ohållbarhet som är svår att kritisera inifrån, och den finns i fotbollen liksom i samhället. Allt och alla är delar av samma kulturella väv och vad som beror på vad är omöjligt att säga säkert.

Fotboll är en lagsport, och just i synen på hur man bygger ett lag finns viktig kunskap att hämta. För byggde man lagen mer underifrån och av spelare som fostrats i föreningen. Idag handlar det mer om att med pengar köpa de bästa spelarnas lojalitet för en tid. Spelarna betraktas som investeringar, och enligt rådande ekonomiska logik kräver den som investerar ränta på insatt kapital. Vad man tjänar pengar på är underordnat. Kraven på avkastning är samma över hela linjen.

Varumärken köps och säljs, liksom allt annat, i en ständig jakt på ökad vinst. Samhället krackelerar, sammanhållningen bryts upp. Basen som allt vilar på vittrar sönder. Olja är det som håller fotbollen under armarna. Utan oljemiljardärer faller hela systemet samman. Den dag flödet av pengar sinar försvinner framgångarna, supportrarna, spelarna och laget. Den dagen, och den kommer att komma, var så säker, har en fin tanke förbrukats. Någon väg tillbaka finns inte. Efter Zlatan och oljemiljonerna finns bara tomhet. Fotbollens själ och anrika historia offras, för kortsiktiga ekonomiska mål. Och det är symptomatiskt för vår tid, vårt samhälle. Det drabbar ingen fattig, kanske du tänker. Men det gör det. Med fotbollen, lagandan, lojaliteten, samspelet och kämpaglöden försvinner en central komponent i det kitt som håller ihop samhällen.

När Elton John köpte Watford var det för att han älskade laget. Han stöttade sitt lag genom att köpa det. Idag köper anonyma oljemiljardärer fotbollsklubbar för att de kan, och för att tjäna pengar. Och spelarna följer pengarna. Supportrarna följer framgången. Alla glömmer att allt detta görs till ett ohyggligt högt pris. Antalet lag har nog inte minskat i världen, men intresset för fortbollen riktas allt mer och allt tydligare mot de fåtal riktigt framgångsrika lagen. Förr höll man på det egna laget som spelade i den egna staden eller i alla fall det egna landet. Idag håller människor över hela världen på de mest framgångsrika lagen i de mest kända ligorna. Färre lag får med andra ord fler supportrar och mer pengar samlas i toppen av den pyramidstruktur som byggs upp.

Saknar tiden när mitt humör styrdes av GAIS med- eller motgångar på plan och i seriesystemet. Saknar känslan av mitt lag, bokstavligen. Jag har en historia gemensam med GAIS. Min pappa bodde i samma trappuppgång som Karl Alfred Jakobssons föräldrar. Mina känslor för laget har gått i arv. Den lojaliteten går inte att köpa för pengar, den kan bara förtjänas. Och den följer med, i vått och torrt, i med- och motgång. Den är evig. Därför är mitt intresse för fotboll falnande. Visst uppskattar jag vackert spel, lagprestationer. Men det är en upplevelse som fyller mig med sorgsenhet idag, för den minner om något värdefullt som gått förlorat. VM som förr handlade om landslagens prestationer håller idag på att förvandlas till en arena för enskilda spelare där de kan visa upp sig för hugade spekulanter. Det blir också allt tydligare för varje VM som går att länderna med de bästa ligorna inte alltid är de bästa fortbollsnationerna, vilket liksom säger allt om vad fotboll idag handlar om.

Solidariteten, sammanhållningen och känslan för laget, i med OCH motgång. Vart tog den vägen? Hur kunde den skåpas ut så snabbt? Och vad händer med samhället när det präglas mer av ekonomisering och egoism än av gruppkänsla och ömsesidig omsorg för varandra?

lördag 28 april 2018

Lojalitet och solidaritet

Jag är en lojal människa, så till den milda grad att det ibland går ut över mig själv. Har något bestämts håller jag mig till det och när jag inser att överenskommelsen eller kontraktet brutits blir jag perplex. Jag må vara rastlös, men jag är ändå lojal och uthållig. Bloggen är en illustration på lojalitet; sedan 2011 har jag hållit mig till överenskommelsen med mig själv om att skriva (minst) en bloggpost om dagen. Jag följer alla överenskommelser och jag gör det med glädje; men, för det finns ett sådant, bara så länge jag får göra det på mina egna villkorJag kommer alltid tillbaka och överger ingen, även om jag ibland borde. Jag håller deadline och är i tid till alla möten, om inget oförutsett som ligger bortom min kontroll händer. Jag ser det som en ära att få arbeta som lärare och forskare i akademin och är utbildad för att utveckla kunskap som samhället behöver för att dess hållbarhet ska kunna garanteras. Jag har relativt stor frihet i mitt arbete, vilket kräver lojalitet för att fungera. Alltså är jag på precis rätt ställe, tänker jag. Ändå är det något som skaver eftersom jag verkar i ett allt mer standardiserat system som dessutom bygger på kontroll. Jag behöver känna frihet och som forskarutbildad kan jag ta ansvar, men friheten försvinner och ansvaret håller på att avskaffas.

Har skrivit om detta tidigare och använder den texten som utgångspunkt eftersom jag vill återknyta kontakten med mina gamla tankar och utveckla dem i ljuset av den jag är idag och det samhälle vi lever i nu.

Jag skrev då att: Empati bygger lojalitet, och lojalitet främjar empati. Om vi medvetet odlar egoism och fjärmar oss från varandra genom att bygga murar och upprätta distans till varandra förlorar vi en del av det som gör oss till människor. Effektivitet och ekonomisering är bra och önskvärt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men rent mänskligt är det förödande. Livet, samhället och utbildning är okontrollerbara processer. Försöker vi kontrollera det som inte går att kontrollera får vi betala ett högt pris, för kontrollen kräver sin tribut i form man avhumanisering. Bejakar vi egoismen förvandlar vi oss själva till instrument och okritiska verktyg för den ekonomiska makten som betraktar känslor och empati som tecken på svaghet. Lojalitet är aldrig något man kan ta för givet, den kan inte köpas. samma gäller för solidaritet som är en egenskap som är intimt sammankopplad med lojalitet. Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av solidaritet än dagens. Visionen handlar om ett samhälle där ingen tillåts falla igenom några ”skyddsnät”, där ingen, i alla fall under några längre perioder, tillåts befinna sig i den så kallade rännstenen. Det handlar om ett samhälle där omsorgen och ansvaret fördelats jämt mellan aktörerna som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället och världen.

Visionen handlar också om ett samhälle tydligare präglat av en generell insikt om att alla aktörer är ömsesidigt delaktiga i kontextens processuella tillblivelse och att samhället via diverse handelsförbindelser och uppkopplingar sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Kort sagt, det finns ingen utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till. Där måste skapas utrymme och förståelse för vad det är för typ av egenskaper vi har att göra med, samt att vi får vad vi betalar eller skapar förutsättningar för.

Jag har skrivit om lojalitet och solidaritet i relation till alkohol i min bok Kung Alkohol och andra drogaktörer. Där reflekterar jag över njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas.

Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt. Det är ett sätt att ta ansvar, att vara lojal. Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som tar hänsyn till såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra. Det betyder att ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö. Därför är lojalitet en förutsättning för långsiktig hållbarhet.

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman har formulerat tankar om solidaritet, i boken Att se sig själv i andra. Om solidaritet, som ligger helt i linje med ovanstående resonemang. Riktig solidaritet kan, menar Liedman, bara finnas mellan människor (eller aktörer) som betraktar sig som ömsesidigt beroende av varandra. Att skänka pengar till Världens barn, eller att skaffa sig ett fadderbarn är med ett sådant perspektiv inte en solidaritetshandling utan mer en vänlig gest från en som har och som vill ge, till en som inte har och som därför får ta emot vad som ges, på givarens villkor. Sådana ”falska” solidaritetshandlingar kan snarare (med ett sådant perspektiv) sägas bekräfta att givarna i Västvärlden lever i överflöd. Det är inte en lojalitetshandling att skänka pengar för att döva sitt dåliga samvete; å andra sidan är beskyllningar om godhetsknarkande heller varken ett uttryck för lojalitet eller solidaritet.

Min uppfattning är att alkoholister och andra missbrukare många gånger i samhällsdebatten betraktas som ett slags sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om man bara slapp ta hänsyn till alkoholisterna (tiggarna, sjuka, arbetslösa och andra), då kunde alkoholen släppas fri. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och han exemplifierar detta med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en sådan grupp i samhället som orsakade problem och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där samhällsproblemen lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av samhället ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande fenomen menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur.

Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta missbrukare som en problematisk kategori som man kan bortse från, för det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer, och lojalitet och solidaritet är nödvändigt för att få den komplexa helheten att fungera.

Det finns många andra exempel på ett sådant tänkande, inom olika områden: Arbetsmarkanden, sjukvården, skolan och så vidare. Överallt popar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken, då ligger fältet vidöppet för åtgärder riktade mot individerna med problem. Fokus riktas då bort från samhällets ansvar, och därmed underkommuniceras det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser, aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper.

Lojalitet och solidaritet är komplexa egenskaper som liksom bildning inte riktigt passar in i vårt moderna, effektiva samhälle. Sublima subjekt som man lätt kan få för sig är överflödiga, egenskaper som kan rationaliseras bort för att skynda på förändringstakten och öka omsättningshastigheten i de ekonomiska systemen så att tillväxten kan öka, på bekostnad av allt som inte är strömlinjeformat och möjligt att kontrollera.

fredag 27 april 2018

Vad hände med: hushålla med begränsade resurser?

Vad innebär det att utnyttja skattemedel effektivt, i vård, skola och högre utbildning? Det är ett slags mantra som ständigt upprepas i Högskolesverige: skattemedlen måste utnyttjas effektivt! Vad effektivitet betyder talas det aldrig om, men den gängse tolkningen verkar vara att sänka kostnaderna, och i möjligaste mån maximera inkomsterna. Det låter bra, men i en organisation där utgifterna till 90 procent består av lön är det enkelt att räkna ut vad effektiviseringen leder till. Anställda får gå eller utsätts för press genom att kraven på prestation ökar. Ingen vill sänka sin lön, men antalet timmar på en kurs kan man tänka sig att sänka för att få behålla jobbet, vilket över tid innebär att kvaliteten blir lidande. Undervisning och lärande är processer som liksom läkande går lika snabbt eller långsamt idag som förr i tiden. Effektiviseringarna leder med andra ord dels till att kvaliteten blir lidande, dels till att medarbetarnas hälsa och välmående samt arbetsklimatet äventyras.

När jag började undervisa i företagsekonomi talade man om att det är vetenskapen om hushållande med begränsade resurser, vilket är något helt annat än vinstmaximering. För att hushålla med begränsade resurser krävs helt andra kompetenser och det är dessutom mycket svårare än att vinstmaximera, som är en linjär process där man sänker kostnader och ökar intäkter. Hushållande handlar om förvaltning, omsorg och hållbarhet. Vill man värna kvalitet krävs att man kan hushålla med begränsade resurser, men är det pengar och vinst man är ute efter är det vinstmaximering man ska ägna sig åt. Inom skola och högre utbildning är det enkelt att förstå, i alla falla för den som värnar kunskapen i samhället, att vinstmaximering är en huvudlös strategi.

Om det är ett långsiktigt hållbart samhälle vi vill bygga, där det finns mångfald och där jämställdheten är väl utvecklad krävs kunskap och kompetens; inte bara hos några fe experter utan bland befolkningen som helhet. För att nå den typen av mål måste man hushålla klokt med resurserna som finns och man tar tillgång till. Förhållandet mellan effektivitet och produktivitet måste hanteras, vare sig man vill det eller ej. Ingen kommer undan den delikata situation som uppstår mellan det som är rätt, och det som görs rätt. Kunskapsproduktion är en komplex uppgift som kräver god analytisk förmåga. En uppgift som kräver att man kan hantera komplexitet. Vad är rätt ifråga om utbildning, och hur ska det göras på bästa sätt? Inget är självklart, det vet alla verkliga lärare. Det är en fråga utan givet svar. Ingen kan veta med bestämdhet, varken vad som är rätt, eller hur uppgiften ska lösas. Svaren på frågorna som uppstår i utbildningsverksamhet måste uppfinnas hela tiden, varje dag. Nya problem uppstår hela tiden och gamla beprövade lösningar fungerar plötsligt inte längre. Här kommer kulturvetarens kunskaper väl till pass. För hen är bra på att hantera komplexitet, och duktig på kritiskt tänkande. Det är kombinationen av dessa egenskaper, inte var och en för sig, som är det unika med kulturvetenskaplig kompetens. Tyvärr läggs den typen av utbildningar ner eftersom de inte anses lönsamma. Det var så jag hamnade på företagsekonomi och anledningen till att jag kände mig bekväm med bytet var just talet om hushållande med begränsade resurser, vilket fungerar som synonym till de kulturvetenskapliga kompetenserna.

Ett bra sätt att organisera utbildning är att kombinera effektivitet och produktivitet, samtidigt som man inser vikten av hantera komplexitet, istället för att eliminera den. Detta kräver en särskild kompetens, et slags kombination mellan företagsekonomi och kulturvetenskap. Det är en spännande kombination, en dynamisk relation som öppnar upp för kreativitet och nytänkande, samt främjar utvecklingen av intellektuell kvalitet. För det vi har att hantera är gemensamma resurser. Pengar och personal, studenter. lokaler och kunskap. Alla med sina unika behov, förutsättningar och begränsningar.

Om man utgår från att efterfrågan är den samma, oavsett om det handlar om lyxbilar, färdigmat eller kunskap är man illa ute. Ändå är det precis vad man gör idag. Allt i samhället behandlas på samma sätt, och målet är överallt: Effektivitet. Lösningen som alla använder sig av är att koncentrera sig på en sak, en enda sak. Specialisering och taktik leder till att fler forskare och studenter tvingas in i allt smalare stuprör, vilket gör att överblicken går förlorad. Den synen på effektivitet leder helt fel i högskolesammanhang. Den enda vägen leder alltid fel i forsknings- och utbildningssammanhang, för det är komplexa verksamheter. Verksamheter där väldigt lite är givet på förhand. Användbar kunskap kan inte måttbeställas. Den känns igen först när den finns där, och när sammanhanget och tiden är mogen. Kunskap är komplext, och därför behöver man kombinera, och hantera samtidigt, effektvitet och produktivitet. Framförallt måste man inse att innehållet i och definitionerna av begrepp som produktivitet eller effektivitet aldrig är givna på förhand. Innehållet blir vad vi gör det till. Det är ett resultat av kultur.

Högskolan är inte en organisation som alla andra. Skall man spara pengar kommer det att gå ut över kvaliteten eftersom kostnaden till så stor del består av löner. Effektivitet betyder olika saker i olika organsatiner, det finns inte ett sätt och en enda väg. Fast idag är man dels fokuserad på ekonomin, dels på att det bara finns en enda definition, och därför rör man sig allt snabbare och med tunnelseende dessutom, längs den enda "rätta" vägen utan att se vart vägen leder. Kulturvetaren som ropar; hej, vänta lite. Stopp, låt oss reflektera. Får vi verkligen det vi vill om vi gör som vi gör? Finns det andra vägar som är bättre och vars mål är mer tilltalande? Betraktas som obekväm, alternativt galen. Den som vågar ifrågasätta får problem. Kulturvetaren tystas. Man skjuter budbäraren för att budskapet inte var det önskade. 

Där är vi idag. Vi lever med och hyllar samfällt, en målinriktad, kallt beräknande rationalitet. Den enda vägen får inte ifrågasättas, det är viktigare än allt annat. Men kunskapen då, hur går det med den? Vem värnar innehållet i det som produceras så effektivt i landets högskolor och universitet? Är det bara jag som ser att vi är på väg käpprätt åt fel håll? Vilket samhälle vill vi ha? Vilken framtid skall vi sträva efter? Är det självklart vad som är bra eller dåligt? Nej, därtill är frågorna alltför komplexa. Bara med en förståelse för detta, och med en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet, kan en sådan sak som kunskapsförsörjning i och för hållbarhet lösas på ett bra sätt, genom kombinationer mellan olika typer av kunskaper och kompetenser.

Samhället är dessutom alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda, kan driva effektiviteten till max. Men det handlar bara om att lämpa över problemet till någon annan, om man ser på saken utifrån ett samhällsperspektiv. Och det är väl dessa frågor eller problem vi har högskolor och universitet för att lösa. Hur organiserar vi utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets behov av kunskap. Vad är rätt sak att göra, och hur gör det på bästa sätt? Jag vet inte, men jag vill gärna vara med i arbetet med att lösa problemet. Jag vet att jag har kunskaper och kompetenser som är användbara, och jag har tålamod att och är prestigelös nog för att samverka med människor som har andra kunskaper, andra preferenser och som kommer från andra kulturer. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, genom samverkan, och i en öppen och konstruktiv andra där behovet av gemenskap betonas. 

Detta menar jag är att hushålla med det offentligas begränsade resurser: Bestäm vad det får kosta och överlåt åt professionen att lösa utmaningen att skapa så mycket och så bra kunskap som möjligt av tillgängliga medel.

torsdag 26 april 2018

Texter och tolkningar 1


Jag bad om en utmaning i form av texter eller utdrag ur texter som jag skulle kunna tänka om och med. Här är en av texterna, och jag har som vanligt ingen aning om vad det ska bli av detta. I slutet av citatet eller textutdraget finns en referens. Jag går igenom texten mening för mening.
I utvecklade samhällen finns en rutinmässig förväntan att man ska lära sig flera språk, medan man – i monoteitiska miljöer – bara kan bekänna sig till en religion åt gången.
Demokratiska, utvecklade kunskapssamhällen bygger på förväntan om nyfikenhet och intresse för andra människor och andra sätt att leva och se på saker och ting, det är så jag förstår den första bisatsen. Och så finns det andra länder där man fokuserar på enhet och medborgarna förenas av att man tänker lika och ansluter sig till samma ideologi. Här finns ingen värdering, det är som jag förstår det konstateranden. Den ena typen av samhälle bygger på öppenhet och präglas av mångfald, och det samhället är utvecklat. I det andra samhället finns bara plats för en gud.  
Denna skillnad gör religionen till en potentiellt kraftfullare identitetsskapare än språket.
Många har konstaterat detta, att religion är identitetsskapande och att det är en mäktig kraft som har förmågan att hålla ihop gemenskaper. Fast det gäller väl inte enbart för religionen, tänker jag. I dagens samhälle har ekonomi närmast kommit att uppfattas som en religion, och ser man till hur dess tankar sprider sig är ekonomin en monoteistisk religion som bygger på tanken om att tillväxt är sanningen, vinst är målet och konkurrens är vägen. Den monoteistiska utgångspunkten visar sig i det faktum att tankefigurens försvarare ser statligt, gemensamt ägande som problematiskt. Privat ägande och entreprenörskap uppfattas vara den enda vägen.
Dagens liberala stater tenderar att inta en ”assimilationsinriktad” hållning till språk, men en ”pluralistisk” till religion.
Nu handlar det i texten inte längre om utvecklade samhällen, utan om dagens liberala samhällen. Här intar man en hållning till språk som bygger på att alla som lever i ett samhälle ska tala samma språk, och att det är så vi tänker i Sverige visar ju inte minst utspelet här i veckan om språktest för nyanlända. I Sverige talar alla samma språk: Svenska (utom på universitetet där allt fler kurser ska ges på engelska, och på företag med utländska ägare där man har ett annat koncernspråk). Sverige har religionsfrihet inskrivet i sin grundlag och den pluralistiska hållningen till religion accentuerades när statsreligionen avskaffades (för alla utom för kungen som måste bekänna sig till protestantismen) och den svenska staten blev sekulär. Sammanfattningsvis kan man säga (om dagens liberala stater): Ett folk, ett språk; men många religioner.
Stater förväntar sig alltså att invandrare ska anamma värdsamhällets språk, helt enkelt av praktisk nödvändighet eftersom ingen stat kan fungera utan ett specifikt språk som kommunikationsmedium. Men inga sådana förväntningar kan ställas på att invandrare ska anamma en annan religion. (Christian Joppke Den sekulära staten under belägring s. 62)
Jag har inte läst boken och vet inte vad författaren menar att ovanstående konstateranden kan sägas visa eller leda till, men jag tycker den första meningen är intressant eftersom den dels talar om utvecklade samhällen, dels om monoteistiska miljöer. Jag tolkar det som att utvecklade samhällen är bra och monoteistiska miljöer dåliga, särskilt med tanke på bokens titel. Sedan tycker jag mig se att resten av citatet ger utryck för en skepsis, dels till religion, dels till hur liberala stater förhåller sig till religion. Konstaterandet att religionen har en mer kraftfull identitetsskapande effekt än språk, uppfattar jag som en varning. Jag förstår det som att författaren ser en fara i hur liberala stater ser på dessa saker och att inte inser faran i religionens funktion som identitetsskapare. Han verkar förorda enhet ifråga om religion och verkar ha en pluralistisk hållning till språk. Oklart dock om han tänker sig att alla ska bekänna sig till samma gud.

Jag håller mig fast vid den inledande tanken om att utvecklade samhällen har en pluralistisk hållning till språk. Utvecklade samhällen låter som något positivt. Och jag vänder mig mot alla tendenser till strävan efter enhet, jag ser mångfald som en garanti för hållbarhet. Därför oroas jag över att demokratin är under attack från olika håll och verkar ha svårt att hävda sig. Undersökningar verkar visa att fler idag kan tänka sig att rösta på en diktator än tidigare och sådana tendenser ser vi i andra länder också, vilket oroar mig. Alla former av fundamentalism oroar. Pluralism i alla dess former är hållbarhetsfrämjande.

Liberala samhällen där ekonomin står i fokus är kanske problemet då, eftersom det är där man sträva efter språklig enhet och frihet på alla andra områden, samtidigt som man har en närmast fundamentalistisk inställning till ekonomi. Liberala debattörer kan säga saker som att man hatar skatt och statlig inblandning. Avreglering är den enda vägen för dessa opinionsbildare, vilket (om man ska tro författaren till texten) inte verkar leda till ett utvecklat samhälle, snarare tvärtom.

Paradoxalt nog bygger ekonomin på två oförenliga tankar: den anses å ena sidan vara den enda vägen (kollektivism), och den är å andra sidan starkt individcentrerad (individualism). För att ekonomin ska fungera och perfekta marknader ska uppstå krävs att kunderna tänker på sig själva och konkurrerar med andra, samtidigt som försvaret för äganderätten oundvikligen leder till att framgångsrika företag över tid utvecklas till multinationella, monopolsträvande, fundamentalistiska kolosser med mer makt och inflytande över människorna än politiker och religiösa ledare. Inom koncernerna finns krav på språklig enhet och lojalitet med företagets värdegrund. Anställda som inte följer reglerna avskedas och tvingas ut ur en monoteistiska och allt annat än demokratiska gemenskaper som idag växer fram parallellt med det omgivande samhället. Medan politiker och många opinionsbildare talar om behovet av språklig enhet och religiös pluralism flyttar ekomins företrädare fram sina positioner och annekterar allt fler områden av våra liv, ofta med vår egen goda vilja.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer om detta (tvingas jag lite besviket konstatera för jag förlorade mig verkligen i tankar här); vardagens måsten pockar på uppmärksamhet och den oreglerade tid för fria tankar och intellektuell utveckling som finns i vardagen är slut.

onsdag 25 april 2018

Integrering är något man gör tillsammans

Idag ska jag tala om integration för personalen på Borås stad. Min vana trogen bloggar jag för att komma i stämning, improviserar jag kring ämnet för att finna inspiration. Integration är en ständigt lika aktuell och laddad fråga, men vad betyder ordet? En definition jag gillar är följande: "Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet." Samhället, kulturen, det levda liv som jag studerar på olika sätt och som berör oss alla, är exempel på komplexa helheter. I den förenklade och polariserade samhällsdebatten försvinner den dimensionen och frågan reduceras till att handla om en kamp mellan onda och goda, vilket försvårar arbetet med att bygga ett hållbart samhälle från grunden.

Jag ska tala om olika saker idag, och jag ska försöka gripa mig an ämnet från alternativa och oväntade håll. Jag ska inte komma dit som en expert som talar om för människorna vad eller hur de ska göra och tänka, trots att det finns en förväntan i samhället idag om att det är så man ska göra som forskare och föreläsare. Jag tänker bland annat tala om vad det för typ av kunskaps och människosyn som behövs för att hantera integrationen. Det är nämligen en mellanmänsklig uppgift, inte deras eller våran och absolut inte någons. Integration är inte ett uppdrag eller en verksamhet med tydliga mål som kan eller ska nås så effektivt som möjligt. Integration är något som händer mellan människor i vardagen, det är vardagen! Genom att se det så blir det en kollektiv angelägenhet och allas ansvar och strävan blir en integrerad del av livet och kulturen som både påverkar och påverkas av människor som gör saker tillsammans. 

Tron på experter leder oss fel. När jag talar om integration för människor ute i verksamheter brukar jag säga att de redan har alla kunskaper de behöver; det är åhörarna som lyssnar på mig som är experterna, inte jag eller någon annan. Googlar och finner följande definition på begreppet systemintegration (och kursiverar orden jag finner viktiga): "Ofta krävs det ingenjörer med bred kunskap istället för djup kunskap inom olika områden för att kunna skapa en bra integration." Viktigt att påpeka de; arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle kräver många människor olika kunskaper, men framförallt krävs SAMVERKAN. Intgerationsfrågan kan inte lösas med rutiner, planer eller som ett uppdrag med tydliga mål. Integration är inte ett projekt, det är resultatet av människors vardagliga umgänge över tid, en effekt av en kollektiv och ömsesidig vilja att lyssna på och lära av varandra. 

Samhället vi lever i nu är inte hållbart, långt ifrån. Det är enkelt att konstatera, men svårare att hantera och förändra. Vi sitter alla fast i ett slags låsning, som leder oss allt längre bort från integration, i ordets vidaste mening. Allt mer av det vi gör på allt fler områden kännetecknas av integrationens motpol; segregation. Uppdelning i autonoma enheter och rumslig åtskillnad, likriktning, monokulturer och en tenens till minskade utbyten mellan samhällets delar och aktörer. Utvecklingen pekar tydligt i en oroväckande riktning som riskerar att leda till att människor blir disjecta membra, snarare än integrerade delar i en gemensam helhet. Ett upplöst samhälle där var och en är sig själv nog är inget samhälle, det är något annat. Även detta knyter an till NPM som bygger på motsatsen till integration och som snarare är en del av problemet än av lösningen. Mänskligheten är ett kollektivt fenomen, ingen människa är en ö. Kulturen skapas mellan människor och samhället är resultatet av gemensamma handlingar. Det är allmänheten som löser frågan och gör samhället hållbart. Politikernas uppdrag är att skapa förutsättningar för detta, inte att erbjuda populistiska som fungerar för att locka väljare.

We are in this together, oavsett hur vi som individer väljer att se på saken. Tillsammans, på gott och ont, bygger och underhåller vi den bas som är nödvändig för vår gemensamma överlevnad. Den tanken, den insikten, får aldrig överges, för då är vi alla dömda till undergång. Utan integration finns ingen mänsklighet. Bara genom att stärka banden mellan varandra och vara väl integrerade kan vi överleva, och förutsättningen för det är att vi gör det tillsammans. Så länge vi lockas av enkla lösningar, skyller på andra eller sticker huvudet i sanden kommer samhället aldrig att bli hållbart. Låt oss stanna upp och reflektera över vad vi sysslar med egentligen: Svenska företag och offentliga verksamheter lägger ned mångmiljardbelopp på att göra sig av med anställda eftersom ekonomin förvandlats från att vara ett medel till ett mål. Det smakar ofta mer än det kostar, även för organisationen som slimmas, vilket är effektivitetskonsulternas cyniska benämning på nedmonteringen av grunden för samhället. Särskilt inom vården tvingas man sedan hyra in personal till kraftiga överpriser av företag som specialiserat sig på att sälja kompetens just-in-time för att klara samhällsuppdraget, vilket ofta visat sig blir dyrare. Integration och sammanhållning bygger välstånd, för alla. Trygga människor är friskare, allt annat lika. Upplösning leder till en hel massa olika typer av kostnader, både för företagen och för samhället. Strategin att konsekvent låta någon annan ta hand om problemen riskerar att komma tillbaka och bita en själv i svansen. Balans mellan sammanhållning och upplösning är den enda hållbara vägen fram. Och balans når man genom ökad integrering, på alla plan.

Vad som behövs är fler kopplingar mellan människor, fler förbindelser. Och, inte att förglömma, fördjupade kunskaper i hur man hanterar komplexitet. Fler yrkesverksamma med breda kunskaper, istället för färre experter med djupa kunskaper. Samhället ägs inte av de multinationella företagen som skatteplanerar och spelar ut länder mot varandra för att sänka sina kostnader. Samhället och kulturen som växer fram mellan människor är en angelägenhet för hela samhället, för alla som lever och verkar här. Fler behöver göra mer, tillsammans, oftare. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden.

tisdag 24 april 2018

NPM och en växande känsla av bristande tillit

Jag hade ingen verklig relation till musiken som artisten Avicii skapade eller människan Tim Bergling, men jag har svårt att skaka av mig känslan av obehag som jag känner inför det faktum att han är död. Ingen verkar veta hur eller varför, men han var bara 28 år och hade verkligen allt det som idag anses känneteckna ett gott liv. Han var rik, berömd och omnämnd av statsministern som en exportframgång och del av det svenska musikundret. Kanske var det just det som var eller är problemet, för om inte ens den som till synes har allt och befinner sig på toppen är lycklig, vad är det då för samhälle vi skapat för oss och vad är det vi strävar efter egentligen?

Det sägs, särskilt i dessa valtider, att skolan är viktig och att man måste vara utbildad och kompetent för att komma någon vart. Och visst är skolan och kunskapen viktig, men jag ser trots politikernas vackra tal om utbildningens betydelse allt fler tecken på att det inte räcker, eller jag ser i alla fall att tjänsterna och positionerna som kräver kunskap och kompetens är så pass få att utbildning, kunskap och personlig kompetens och drivkraft inte är någon garanti för framgång. I takt med att kostnaderna pressas och kraven på effektivitet ökar, förvandlas företagens lönekostnader till växande budgetposter. Allt som kan mekaniseras kommer att mekaniseras, för att sänka kostnaderna. Samtidigt som talet om kunskapssamhället intensifieras och kravet på allt högre utbildning höjs har Donald Trump blivit vald till president i USA, vilket borde vara omöjligt om det stämmer det som politikerna säger: att det krävs kunskap och kompetens för att lyckas. Något är uppenbarligen fel i grunden i det samhälle som växer fram mellan oss människor idag.

Tim Berglings död borde vara en väckarklocka. Samhället som växer fram mellan oss är inte hållbart på något enda sätt. Absolut inte utifrån ett ekologiskt perspektiv, definitivt inte utifrån ett ekonomiskt perspektiv och socialt är tillståndet katastrofalt. Lägg därtill omedvetenheten om att felet är inbyggt i samhällsstrukturen och det utbredda ointresset för hur andra människor faktiskt har det. När inte ens målen som alla strävar efter leder till lycka och tillfredsställelse borde vi stanna upp och tänka efter. Målen som jagas leder bara till nya mål; mål som dessutom ska nås snabbare och till lägre kostnad för att ekonomin kräver det. Tim Bergling var en ensam artist, men bara på pappret; i verkligheten befann han sig bara i toppen av en pyramid och han dignade tydligt under kraven på prestation inifrån organisationen som var beroende av honom för sin överlevnad. I samma stund som musikundret uppmärksammas som en exportframgång förvandlas artister som behöver frihet och förståelse för komplexiteten i den skapande processen till något de inte kan leva upp till, till något ingen människa kan leva upp till. Ett samhälle och en kultur där ekonomin är målet och människorna medlet är inhumant, ohållbart och destruktivt.

Även jag har allt man kan drömma om, och som lektor på högskolan lever jag egentligen min dröm. Jag får arbeta med det som jag sent i livet insåg var det jag finner alla mest meningsfullt: Kunskap och utveckling. Jag har fått möjlighet att studera och jag har uppnått både doktors- och docentgraden. Idag har jag skaffat mig både kunskaperna och erfarenheterna som krävs för att kasta mig ut i det okända för att där söka ny kunskap på oväntade ställen; kunskap som behövs för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Ändå är det inte glädje jag känner inombords, istället brottas jag allt oftare med känslan av tappad lust och bristande intresse, och orsaken till det är jag i mitt arbete allt mer sällan får utlopp för den där livsbejakande känslan som infinner sig när jag får ansvaret att göra det jag utbildats för, på mina egna premisser och med KUNSKAPEN i fokus. Jag känner mig lurad när det jag utbildats till och vill göra inte räknas. Drar jag inte in pengar betraktas forskningen jag utför som, i bästa fall, hobbyverksamhet. Och känslan av att inte vara litad på tär på mig. Friheten som krävs för att skapa ny kunskap kringskärs av tvingande administrativa system, rigida regler och krav på produktion av bibliometriska data och mätbara resultat.

New Public Management är en bluff; jag inser det allt mer. Det är en uppsättning principer, som liksom politikerna i sin desperata jakt på väljare, lovar runt men håller tunt samtidigt som tomheten i centrum och i toppen av systemet växer i takt med att intensiteten i de ekonomiska flödena ökar. NPM är ett tomt löfte om framgång och rikedom, för när målen nås ersätts de omgående av nya mål. Ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på mitt arbete desto mindre användning har jag av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheterna, eftersom jag tvingas följa allt fler standardiserade regler, system och rutiner. Ju högre utbildad jag blir desto mer kontrollerad känner jag mig, och desto mindre blir glädjen i arbetet. Det kan ingen lön i världen kompensera för. NPM bygger på att kunskap och handlag flyttas från människor till system, för kvalitetens, effektivitetens och måluppfyllelsens skull. Ekonomin går bättre än någonsin, men allt fler känner allt oftare att man litar allt mindre på dem. Det är tomhetens triumf, vilket bekräftades när Donald Trump valdes till president i USA.

NPM bygger på den huvudlösa och destruktiva tanken att människor inte går att lita på och den fåfänga drömmen om att pengar är en universellt värde som kan växlas in till vad som helst, även lycka och tillfredsställelse. Konkurrens driver inte kvalitet i alla lägen, överallt. Konkurrens driver in kilar mellan människor och sliter isär samhället inifrån; i alla fall så länge den mänskliga faktorn betraktas som ett hinder för (ekonomisk) utveckling.

Utan ömsesidig, mellanmänsklig tillit finns ingen chans att samhället blir hållbart. Tilliten är det kitt som håller helheten samman och som gör man kan ägna sin energi och uppmärksamhet, sina kunskaper och sin kreativitet samt inte minst sin tid, till annat än att avvärja reella och befarande hot. Tillit är mer värdefull än alla pengar i världen, för utan tillit finns inga pengar. Efter att guldmyntfoten övergavs finns ingen annan grund för ekonomin än människors ömsesidiga tillit. Ingen människa är en ö, kulturen skapas av oss alla tillsammans och den växer fram mellan människor. Utan tillit löses kittet upp och helheten försvagas. Därför är den utveckling som går under samlingsnamnet NPM så destruktiv, för den sätter ekonomin i centrum och offrar människor, tillit, regnskogar, rent vatten och etik, på tillväxtens heliga altare. När jag inte litar på dig litar du inte på mig och båda förlorar. Om jag väljer att lita på dig har jag gjort vad jag kan och även om jag blir sviken har jag i alla fall inte gjort fel. Rent statistiskt är risken liten att den jag möter inte går att lita på, och oddsen går att påverka för den som visar att hen litar brukar mötas av tillit tillbaka. Tillit fungerar som kärlek på det sättet, ju mer man ger desto mer får man, trots att det aldrig finns några garantier. Men när ekonomin blir ett mål blir människorna ett medel, och den mellanmänskliga tilliten förvandlas till en risk som till varje pris måste elimineras för att inte hota tillväxten.

Kunskap och tillit hänger ihop, och båda är mellanmänskliga kvaliteter som tar tid att bygga upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Nytänkandet som är nödvändigt för att hitta lösningar på framtidens problem och utmaningar hämmas av kraven på mätbara resultat och ekonomisk framgång som leder till att en sårbar monokultur växer fram, vars enda syfte är att få ekonomin att växa. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men det är ingen lösning. Många tror att den som talar om mångfald menar att det löser allt, men mångfald löser ingenting. Mångfald är ett slags indikator på hur väl man lyckats sprida tillit i samhället. Därför är mångfald vägen fram, inte målet. Mångfald kan liksom tillit och kunskap bara växa underifrån och mellan. Mångfald kräver förståelse för komplexitet, humanism och marginaler samt insikt om att i samma stund som pengar blir målet blir människorna och miljön medlet.

Tillit kan bara växa mellan människor som litar på VARANDRA, den kan aldrig tvingas fram uppifrån. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Detta måste vi förstå och acceptera innan arbetet med att skapa hållbarhet och främja tillit kan börja. Bara genom att ge kan man få, och ju mer man ger desto mer får man. Kalla mig gärna drömmare, för det är vad jag är. Utan drömmar finns inget samhälle, bara tomhet och meningslöshet. Kunskap, visioner, tillit och kärlek, liksom hot, hat och misstänksamhet finns bara i människors huvuden. Därför är det så svårt och därför är det så viktigt. Det känns kanske klokt och logiskt att skapa system för trygghet och måluppfyllelse samt att sätta ekonomin i centrum, men det enda kloka och långsiktigt hållbara är att placera kunskapen och medmänskligheten där och att välja att lita på sina medmänniskor.

måndag 23 april 2018

Deleuze, en introduktion 8

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Detta blir den sista bloggposten i serien, men tanken är att jag ska jobba vidare med premisserna och skapa ett sammanhållet dokument jag vill ses som ett slags manifest för den kulturvetenskap jag vill vara med och utveckla. Ambitionen är att bli klar innan sommaren. Inser att jag inte kommer att bli klar med den tredje boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, den publiceringen får anstå till hösten. Det är bättre att det blir bra än att texten offentliggörs innan jag känner mig nöjd. Fast jag vill ändå publicera något och ett kulturvetenskapligt manifest på runt 25 sidor känns både överkomligt och viktigt. De här punkterna har jag levt med länge, ända sedan de först fångade min uppmärksamhet när jag läste Deleuze bok för snart tio år sedan. En mindre utvecklad sammanställning av premisserna finns med i inledningen till den första boken i serien, den om samtal, och genom åren har tankarna och den underliggande synen på kunskap och vetenskap allt mer kommit att integreras i mitt skrivande och arbete. Det var länge sedan nu som jag läste punkterna i Difference and Repetition så jag vet inte längre hur väl de ger uttryck för Deleuze ursprungliga idéer, men det är å andra sidan av underordnad betydelse, det enda som betyder något är ifall texten och tankarna fungerar. Jag har helt i linje med Deleuze syn på sina texter och tankar stulit orden och gjort något eget av dem, men när jag jobbar med dokumentet/manifestet ska jag nog gå tillbaka till originaltexten, inte för att vara trogen Deleuze utan för att utvecklas som tänkare. Manifestet och tankarna om kunskap, kultur och vetenskap är mina eftersom innehållet förändrats i takt med och som en konsekvens av att de integrerats i mitt skrivande och successivt modifierats för att passa in i den samtid som jag lever och verkar i, forskar om och vill förstå.

Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, visar både att och hur tänkandets cirkel sluts och blir till ett slutet rum eller ett självrefererande system. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen som inte skapas utan upptäcks och som därför redan finns inbyggd verkligheten. Sökandet efter kunskap och kunskapen i sig förenas härmed och blir två sidor av samma sak. Och när forskningsmålet uppnåtts kan geniet, den som fann sanningen, hyllas. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med vetenskapen (som Deleuze ifrågasätter och jag försöker förstå för att bli bättre på att forska om kultur) är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. Vetenskapens övergripande mål är att bevisa det man redan vet, att sanningen är en och odelbar samt att den finns i världen, fixt och färdig för forskarna att upptäcka. Och det är kanske sant och riktigt; varken jag eller Deleuze hävdar att diskursen som utmanas och undersöks kritiskt är fel. Premisserna som Deleuze undersöker och det manifest jag skissar på är inte någon alternativ sanning.

Detta att det är ett slutet system är viktigt. Målet med forskningen idag är att bekräfta det man redan vet och både vem som får forska, hur man ska forska och vad som avgör svarets kunskapvärde är givet på förhand. Kontrollen av processen och över dess resultat är rigorös och förstärks hela tiden. Jag forskar om kultur och vetenskap är kultur liksom alla andra mänskliga verksamheter, på gott och ont. Med hjälp av de analytiska glasögon som Deleuze lämnade efter sig ser jag hur forskning allt mer och allt tydligare kommit att handla om att söka efter bekräftelse. All kunskap antas passa in i ett och samma system vars kod man försöker knäcka i jakten på att bli den som först når målet. Einstein ägnade halva sitt liv åt att finna teorin som skulle förklara allt. Fast det arbetet ledde bara till nya frågor och just det menar jag är lärdomen man bör dra. Jag forskar inte för att komma fram till svar, det är förståelse jag söker, inte bekräftelse. Argumentet jag lutar mig mot är att vetenskapens mål lite väl mycket liknar den medeltida, maktfullkomliga katolska kyrkans mål som vetenskapen utmanade. Forskare ska inte bygga katedraler, strida om pengar, makt och inflytande eller söka personlig bekräftelse på sin egen förträfflighet. Ändå är det exakt detta som forskning allt mer kommit att handla om. Idag är målet med kunskap inte Gud utan pengar och sanningen har kommit att bli mer ett medel i sökandet än ett mål. Om sanningen verkligen var målet skulle det vara oproblematiskt att kritisera och ifrågasätta synen på kunskap, men så är det inte idag. Vetenskap handlar om makt och pengar och forskning antar allt mer formen av en sluten verksamhet som bedrivs av utvalda människor inom ett strikt hierarkiskt och rigoröst kontrollerat system.

Jag som kulturforskare har tränats i att se och förstå kultur och jag ser tecken överallt i akademin och den vetenskapliga vardagen på arbiträra och föränderliga konventioner som inte får ifrågasättas. Vill man vara i och verka som forskare inom akademin måste man vara lojal mot premisserna som Deleuze presenterar, men är det då kunskap man söker? Om inte frågan är fri, hur kan då svaret vara öppet? Och om man redan på förhand vet, vad är då poängen med att söka kunskap? Deleuze drog sig inte för att ställa kritiska frågor och han vände sig mot alla sådana strävanden och riktade kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Jag ifrågasätter inte premisserna för att vara obstinat, för att jag själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Jag forskar för att jag vill förstå och där, när och om jag känner mig instängd går det inte att söka kunskap. Jag behöver frihet och känner mig kvävd i slutna rum och prestigefulla sammanhang.

Hos Deleuze finner jag en annan syn på kunskap och den vill jag vara med och utveckla. Tillsammans med Guattari undersökte han världen på ständigt nya sätt och utan annat mål än kunskap som fungerar. Deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken, vilket är motsatsen till forskning med utgångspunkt i dessa åtta premisser. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.

Som kulturforskare har jag egentligen inte något annat att erbjuda än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi människor skapar tillsammans. Det är inte så man förväntas säga som forskare, men det bryr jag mig inte om. Forskare ska inte följa konventioner, forska ska söka kunskap och förståelse. Idag har vi blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser mina vetenskapliga texter ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från en hel massa olika håll, inte bara från Deleuze, till exempel från socialpsykologen Johan Asplund (2003:23) som presenterar sin syn på forskning på följande sätt i boken Hur låter åskan?
Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.
Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.
Liksom Asplund väljer jag att medvetet skriva oförsiktigt, inte för att förvirra utan för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Det är mitt sätt att bryta mot premisserna som Deleuze formulerat. Det är mitt sätt att försöka öppna upp och vädra ut vetenskapens slutna rum.

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men det är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskap handlar som jag ser det om att lära sig se sambanden mellan människor, samhället och miljön och hållbarhet (som är vad jag strävar efter, inte som ett mål utan för att ta ut en riktning och ge projektet styrfart) handlar om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar forskningen om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Håll utkik, alla som är intresserade av kunskap och forskning, snart kommer en mer genomarbetad version av punkterna och min syn på vetenskap.