Deleuze, en introduktion 8

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Detta blir den sista bloggposten i serien, men tanken är att jag ska jobba vidare med premisserna och skapa ett sammanhållet dokument jag vill ses som ett slags manifest för den kulturvetenskap jag vill vara med och utveckla. Ambitionen är att bli klar innan sommaren. Inser att jag inte kommer att bli klar med den tredje boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, den publiceringen får anstå till hösten. Det är bättre att det blir bra än att texten offentliggörs innan jag känner mig nöjd. Fast jag vill ändå publicera något och ett kulturvetenskapligt manifest på runt 25 sidor känns både överkomligt och viktigt. De här punkterna har jag levt med länge, ända sedan de först fångade min uppmärksamhet när jag läste Deleuze bok för snart tio år sedan. En mindre utvecklad sammanställning av premisserna finns med i inledningen till den första boken i serien, den om samtal, och genom åren har tankarna och den underliggande synen på kunskap och vetenskap allt mer kommit att integreras i mitt skrivande och arbete. Det var länge sedan nu som jag läste punkterna i Difference and Repetition så jag vet inte längre hur väl de ger uttryck för Deleuze ursprungliga idéer, men det är å andra sidan av underordnad betydelse, det enda som betyder något är ifall texten och tankarna fungerar. Jag har helt i linje med Deleuze syn på sina texter och tankar stulit orden och gjort något eget av dem, men när jag jobbar med dokumentet/manifestet ska jag nog gå tillbaka till originaltexten, inte för att vara trogen Deleuze utan för att utvecklas som tänkare. Manifestet och tankarna om kunskap, kultur och vetenskap är mina eftersom innehållet förändrats i takt med och som en konsekvens av att de integrerats i mitt skrivande och successivt modifierats för att passa in i den samtid som jag lever och verkar i, forskar om och vill förstå.

Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, visar både att och hur tänkandets cirkel sluts och blir till ett slutet rum eller ett självrefererande system. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen som inte skapas utan upptäcks och som därför redan finns inbyggd verkligheten. Sökandet efter kunskap och kunskapen i sig förenas härmed och blir två sidor av samma sak. Och när forskningsmålet uppnåtts kan geniet, den som fann sanningen, hyllas. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med vetenskapen (som Deleuze ifrågasätter och jag försöker förstå för att bli bättre på att forska om kultur) är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. Vetenskapens övergripande mål är att bevisa det man redan vet, att sanningen är en och odelbar samt att den finns i världen, fixt och färdig för forskarna att upptäcka. Och det är kanske sant och riktigt; varken jag eller Deleuze hävdar att diskursen som utmanas och undersöks kritiskt är fel. Premisserna som Deleuze undersöker och det manifest jag skissar på är inte någon alternativ sanning.

Detta att det är ett slutet system är viktigt. Målet med forskningen idag är att bekräfta det man redan vet och både vem som får forska, hur man ska forska och vad som avgör svarets kunskapvärde är givet på förhand. Kontrollen av processen och över dess resultat är rigorös och förstärks hela tiden. Jag forskar om kultur och vetenskap är kultur liksom alla andra mänskliga verksamheter, på gott och ont. Med hjälp av de analytiska glasögon som Deleuze lämnade efter sig ser jag hur forskning allt mer och allt tydligare kommit att handla om att söka efter bekräftelse. All kunskap antas passa in i ett och samma system vars kod man försöker knäcka i jakten på att bli den som först når målet. Einstein ägnade halva sitt liv åt att finna teorin som skulle förklara allt. Fast det arbetet ledde bara till nya frågor och just det menar jag är lärdomen man bör dra. Jag forskar inte för att komma fram till svar, det är förståelse jag söker, inte bekräftelse. Argumentet jag lutar mig mot är att vetenskapens mål lite väl mycket liknar den medeltida, maktfullkomliga katolska kyrkans mål som vetenskapen utmanade. Forskare ska inte bygga katedraler, strida om pengar, makt och inflytande eller söka personlig bekräftelse på sin egen förträfflighet. Ändå är det exakt detta som forskning allt mer kommit att handla om. Idag är målet med kunskap inte Gud utan pengar och sanningen har kommit att bli mer ett medel i sökandet än ett mål. Om sanningen verkligen var målet skulle det vara oproblematiskt att kritisera och ifrågasätta synen på kunskap, men så är det inte idag. Vetenskap handlar om makt och pengar och forskning antar allt mer formen av en sluten verksamhet som bedrivs av utvalda människor inom ett strikt hierarkiskt och rigoröst kontrollerat system.

Jag som kulturforskare har tränats i att se och förstå kultur och jag ser tecken överallt i akademin och den vetenskapliga vardagen på arbiträra och föränderliga konventioner som inte får ifrågasättas. Vill man vara i och verka som forskare inom akademin måste man vara lojal mot premisserna som Deleuze presenterar, men är det då kunskap man söker? Om inte frågan är fri, hur kan då svaret vara öppet? Och om man redan på förhand vet, vad är då poängen med att söka kunskap? Deleuze drog sig inte för att ställa kritiska frågor och han vände sig mot alla sådana strävanden och riktade kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Jag ifrågasätter inte premisserna för att vara obstinat, för att jag själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Jag forskar för att jag vill förstå och där, när och om jag känner mig instängd går det inte att söka kunskap. Jag behöver frihet och känner mig kvävd i slutna rum och prestigefulla sammanhang.

Hos Deleuze finner jag en annan syn på kunskap och den vill jag vara med och utveckla. Tillsammans med Guattari undersökte han världen på ständigt nya sätt och utan annat mål än kunskap som fungerar. Deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken, vilket är motsatsen till forskning med utgångspunkt i dessa åtta premisser. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.

Som kulturforskare har jag egentligen inte något annat att erbjuda än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi människor skapar tillsammans. Det är inte så man förväntas säga som forskare, men det bryr jag mig inte om. Forskare ska inte följa konventioner, forska ska söka kunskap och förståelse. Idag har vi blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser mina vetenskapliga texter ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från en hel massa olika håll, inte bara från Deleuze, till exempel från socialpsykologen Johan Asplund (2003:23) som presenterar sin syn på forskning på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.

Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.

Liksom Asplund väljer jag att medvetet skriva oförsiktigt, inte för att förvirra utan för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Det är mitt sätt att bryta mot premisserna som Deleuze formulerat. Det är mitt sätt att försöka öppna upp och vädra ut vetenskapens slutna rum.

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men det är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskap handlar som jag ser det om att lära sig se sambanden mellan människor, samhället och miljön och hållbarhet (som är vad jag strävar efter, inte som ett mål utan för att ta ut en riktning och ge projektet styrfart) handlar om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar forskningen om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Håll utkik, alla som är intresserade av kunskap och forskning, snart kommer en mer genomarbetad version av punkterna och min syn på vetenskap.